Miljöpartisten Markus Rettinger berättar på debattplats varför han lämnade barn- och utbildningsnämnden i Strängnäs kommun. Han säger bland annat att ordförande Fredrik Lundgren (FP) har "en exceptionellt dominant ledarstil".
Markus Rettinger skriver klokt: "Att helt bortse från elevernas behov och deras föräldrars vilja är helt orimligt och obefogat. Det är en skymf för demokratin i Strängnäs. Barnen är de käraste vi har och utgör den grupp i samhället som har allra minst makt att välja var, hur och med vem de skall tillbringa sin dagliga tid. Eftersom de i princip är tvungna att gå till skolan är det vår skyldighet och vårt ansvar att se till att deras skolmiljö är trygg, trivsam och hälsosam. Jag, liksom många andra som arbetat på Paulinska skolan, kan intyga att den miljön absolut inte är lämplig för yngre elever vare sig ur trygghets- eller trivselsynpunkt. Den som tror att det nuvarande förslaget gynnar kommunens ekonomi förtjänar enligt min mening svart bälte i kortsiktigt tänkande. Det fria skolvalet har slagit igenom till den grad att den aktör som ignorerar och nonchalerar sina klienters önskemål obönhörligen kommer att få se sin verksamhet krympa."
Alla mina tre barn har gått i Paulinska skolan från 6 till 9 klass. Och jag kan intyga det Markus Rettinger skriver att den miljön inte är lämplig för yngre elever vare sig ur trygghets- eller trivselsynpunkt. Det är nonchalant att inte lyssna på föräldrarna och barnen. Den styrande majoriteten kommer att köra den kommunala skolan rakt i diket om de fortsätter att ignorera föräldrarnas och elevernas vilja. Men, det är kanske det de vill?
onsdag 31 augusti 2011
fredag 26 augusti 2011
Youre in the army now
För 26 år sedan gick jag in i armén i Norge, fyra dagar efter min 18-årsdag. Vi var 160 pojkar och fyra tjejer. Vi fyra tjejer som anmälde oss till frivillig värnplikt var banbrytande. Det var inte många som hade gjort detta före oss. Vi bodde i samma kaserner som killarna, vi duschade i samma duschar som grabbarna. Vi hade gröna uniformer gjorda för män och vi hade militärstövlar som knappt passade våra små damfötter med fullt av tidningspapper i; då blev passformen bättre och vi frös mindre. Vi lärde oss vapenexercis, marschera i trupp, skjuta samt sätta upp tält i snöstorm i minst 20 minusgrader. Och allt detta gjorde vi frivilligt. I dag sitter jag här med min gamla lumparkompis Åse. Vi pratar gamla lumparminnen och skrattar gott åt allt det roliga vi har varit med om tillsammans. Vi har inte sett eller hört från varandra på 26 år. När Åse kom med bil från Norge i går kväll så var det precis som om vi aldrig hade tappat kontakten alls. Det är så skönt, tryggt och trevligt att äntligen få träffas igen. Filmen tillbaka till framtiden får plötsligt en helt egen dimension. Åse ser akkurat ut som hon gjorde 1985, det är bara den gröna uniformen som saknas. Jag kan inte tro att det är sant. Nu sitter vi här i min trädgård och bara är. Vi lever i nuet. Det har livet lärt oss. Tusen tack till ödet som såg till att återföreningen nu är ett faktum! Den här sången spelade vi i vår kasern dagligen. Vi var soldater på samma villkor som killarna.
onsdag 24 augusti 2011
Upprörda känslor om skolans omorganisation
Tidningen skriver: "Fredrik Lundgren (FP), ordförande i nämnden, menade att en ordentlig utredning redan är gjord och att saker är föränderliga. - Det här förslaget är det bästa vi har nu. Men man kan inte garantera att det inte kommer att ändra sig. Han ansåg att politikerna i nämnden borde ta ansvar och inte göra något medialt utspel om en ny utredning." Jag talade med en granne i dag som har tre barn på Karinslundsskolan. Han gick inte på barn- och utbildningsnämndens sammanträde i går kväll. Han orkade inte. Det är för många turer, man vet aldrig vad som kommer härnäst, sa han. Jag förstår honom. Skolkarusellen som Lotta Grönblad (S) startade fortsätter. Nu är det Fredrik Lundgren (FP) som håller i rodret och det har uppenbarligen inte blivit bättre. Man borde börja lyssna på föräldrarna och eleverna som drabbas. Hur var det med medborgardialogen? Var tog den vägen?
Moderaterna Arne Arvidsson skriver klokt på nättidningen: "Den politiska majoriteten pratar om närdemokrati och medborgardialog. Man har tillsatt en kommundelsberedning och ett antal områdesstyrelser med sammanlagt ca ett hundra ledamöter. Mycket prat, men man gör ingenting. Jag var på ett annat möte i lördags med flera hundra uppretade fritidsboende i Kalkudden/Erdsala i skolans matsal i Mariefred. Medborgardialog ska ske tidigt i processen så att berörda känner att man kan påverka. Den här typen av konfrontation gör bara det politiska arbetet svårare." Han har helt rätt. Bristen på demokrati och öppenhet skapar bara ännu mer politikerförakt.
Här i Ulvhäll, där jag bor, har inte barnen längre en skola i sin närhet, de skjutsas med bussar genom staden till Karinslundsskolan varje dag. Nu är det Finningeområdet som skall offras. Deras barn skall nu gå i en F-3 skola i Finningeskolan sen skall de flyttas vidare. Detta slår sönder trygga bostadsområden. Detta gynnar kommunens otaliga friskolor. Friskolorna har framförhållning och kan lova föräldrar och barn en trygghet. Den kommunala skolan kan inte det. Inte i nuläget i alla fall.
Moderaternas förslag om att Finningeskolan skall bli en F-6 skola är ett vettigt förslag. Tidningen skriver: "Nu lägger Moderaterna fram ett alternativt förslag till att organisera grundskolorna i Strängnäs stad. - Något måste göras, men vi måste också vara långsiktiga, säger skolpolitiker Bibbi von Schéele (M). Vid barn- och utbildningsnämndens möte i dag kommer moderaterna föreslå att utbildningskontorets tjänstemän får i uppdrag att konsekvensutreda både det liggande tjänstemannaförslaget och moderaternas nya förslag och framförallt titta på ekonomiska konsekvenser och hur kvalitén i skolorna påverkas." Bibbi von Schéele har helt rätt, man måste vara långsiktig. Barnen är viktiga. De är vår framtid. En trygg och bra skola är vi skyldiga de. Min uppmaning till den styrande majoriteten är; gör om, gör rätt!
Moderaterna Arne Arvidsson skriver klokt på nättidningen: "Den politiska majoriteten pratar om närdemokrati och medborgardialog. Man har tillsatt en kommundelsberedning och ett antal områdesstyrelser med sammanlagt ca ett hundra ledamöter. Mycket prat, men man gör ingenting. Jag var på ett annat möte i lördags med flera hundra uppretade fritidsboende i Kalkudden/Erdsala i skolans matsal i Mariefred. Medborgardialog ska ske tidigt i processen så att berörda känner att man kan påverka. Den här typen av konfrontation gör bara det politiska arbetet svårare." Han har helt rätt. Bristen på demokrati och öppenhet skapar bara ännu mer politikerförakt.
Här i Ulvhäll, där jag bor, har inte barnen längre en skola i sin närhet, de skjutsas med bussar genom staden till Karinslundsskolan varje dag. Nu är det Finningeområdet som skall offras. Deras barn skall nu gå i en F-3 skola i Finningeskolan sen skall de flyttas vidare. Detta slår sönder trygga bostadsområden. Detta gynnar kommunens otaliga friskolor. Friskolorna har framförhållning och kan lova föräldrar och barn en trygghet. Den kommunala skolan kan inte det. Inte i nuläget i alla fall.
Moderaternas förslag om att Finningeskolan skall bli en F-6 skola är ett vettigt förslag. Tidningen skriver: "Nu lägger Moderaterna fram ett alternativt förslag till att organisera grundskolorna i Strängnäs stad. - Något måste göras, men vi måste också vara långsiktiga, säger skolpolitiker Bibbi von Schéele (M). Vid barn- och utbildningsnämndens möte i dag kommer moderaterna föreslå att utbildningskontorets tjänstemän får i uppdrag att konsekvensutreda både det liggande tjänstemannaförslaget och moderaternas nya förslag och framförallt titta på ekonomiska konsekvenser och hur kvalitén i skolorna påverkas." Bibbi von Schéele har helt rätt, man måste vara långsiktig. Barnen är viktiga. De är vår framtid. En trygg och bra skola är vi skyldiga de. Min uppmaning till den styrande majoriteten är; gör om, gör rätt!
tisdag 23 augusti 2011
Homosocialiteten stänger ute invandrare från politiken
2001 startades Jenteklubben, en informell diskussionsklubb för kvinnor, i Strängnäs kommun. Det var Ingrid Fäldt (S) och jag som tog initiativet till den tvärpolitiska jenteklubben. Nätverket skulle fungera som ett bollplank och ett stöd för politiskt aktiva kvinnor i Strängnäspolitiken. På tidningens framsida stod det: "Rebelliska jäntor en ny kraft". Under flera år var jenteklubben aktiv och till valet 2002 hade vi en gemensam manifestation där vi uppmanade väljarna att kryssa en kvinna på valsedeln. Vi var överens om att det fanns en manlig maktstruktur i samhället och att det utgjorde ett problem. Det var vita män i femtioårsåldern som då dominerade i maktens korridorer. Särskilt Moderaterna och Folkpartiet hade mest män på maktpositionerna i kommunen då.
Jag deltog i min första valrörelse i Strängnäs 1994, fast då stod jag inte på någon valsedeln. Jag hade bara bott i Sverige ett år. På ett av de första politiska sammanträden jag var på poängterade en socialdemokrat att hans släkt minsann hade bott och verkat i kommunen sedan 1600-talet. Han tittade på mig och log. Jag förstod att han tyckte att jag var en utböling. Själv påstod jag att det borde vara en tillgång i politiken att jag var ung, invandrare, kvinna och dessutom hade bott i tre olika länder. Det tyckte däremot inte betongsossen.
Nu slår Carlos Rojas ett slag för att invandrare i större grad skall få komma in i maktens boningar. Han skriver i SvD: "Jag har stundtals kräkts på alla mötesordningar och beslutsvägar som ska vara demokratiska men bara gynnar de mest broilade, de mest svennifierade. Den demokratiska plattformen partier bygger på är den vi tyckte var bra när folkhemmet instiftades. Det är regler, tankar och förhållningssätt som gått i arv, som du lärt dig om du tillhör den politiska klassen eller föreningsklassen. Det gör få miljonprogramsbor, vi har inte hunnit ärva det där än. Så vi bara tycker, tänker och vill påverka. Och märker att det inte är det partierna är till för."
Socialdemokraternas Maryam Yazdanfar säger så här: "Att vi studsar mot partikulturen, eller knuffas ut, grundar sig i homosocialiteten. Vi gillar att umgås med människor som är likadana som oss själva. I Sverige finns en tydlig politisk adel. När vi utomstående kommer in i dessa sammanhang syns vi väldigt tydligt – något som väljarna vanligtvis uppskattar. I det ögonblicket blir vi ett hot mot gängse maktstrukturer." Homosocialiteten hon beskriver är densamma som länge stängde kvinnorna ute från politikens maktcentra. För att flera "grupper" skall få makt måste någon andra ge ifrån sig makt; släppa fram andra. Det finns nog många i makteliten som inte är bredda att göra det.
Moderaternas Hanif Bali uppskattade inte Carlos Rojas artikel. Bali skriver i SvD: "Sverige behöver fler med miljonprogramsbakgrund som bryter fördomar på de politiska arenorna. Inte som Carlos Rojas affärsidé, att förstärka dem. Att påstå att invandrare som kollektiv är av sådan annorlunda och sällsynt art att hela den politiska organisationsformen behöver vändas upp och ner, är uppåt väggarna." Min första tanke när jag läste detta var att nu kan "svennarna" luta sig tryggt tillbaka och behålla makten ett tag till. Det fick ju herrarna länge göra när kvinnor slogs mot varandra om det lilla utrymme männen gav till dem. Att det tog så lång tid för kvinnor att komma in i maktens boningar berodde mycket på att de inte hjälpte varandra när de väl kom in i politiken.
Hanif Bali har rätt när han skriver: "Det behövs fler med utländsk bakgrund i politiken. De politiska partierna måste överlag moderniseras och det är angeläget att hela Sverige finns representerat." Han har också rätt när han säger att invandrare inte är någon homogen grupp. Det har varit låg kvinnorepresentation i politiken. Nu är det invandrarna som ligger i bakvattnet. Hanif Bali och Carlos Rojas är i alla fall överens om detta faktum. De borde hitta varandra där i stället för att tjafsa om vem som har tolkningsföreträde på vilka orsaker som ligger bakom denna realitet.
Jag deltog i min första valrörelse i Strängnäs 1994, fast då stod jag inte på någon valsedeln. Jag hade bara bott i Sverige ett år. På ett av de första politiska sammanträden jag var på poängterade en socialdemokrat att hans släkt minsann hade bott och verkat i kommunen sedan 1600-talet. Han tittade på mig och log. Jag förstod att han tyckte att jag var en utböling. Själv påstod jag att det borde vara en tillgång i politiken att jag var ung, invandrare, kvinna och dessutom hade bott i tre olika länder. Det tyckte däremot inte betongsossen.
Nu slår Carlos Rojas ett slag för att invandrare i större grad skall få komma in i maktens boningar. Han skriver i SvD: "Jag har stundtals kräkts på alla mötesordningar och beslutsvägar som ska vara demokratiska men bara gynnar de mest broilade, de mest svennifierade. Den demokratiska plattformen partier bygger på är den vi tyckte var bra när folkhemmet instiftades. Det är regler, tankar och förhållningssätt som gått i arv, som du lärt dig om du tillhör den politiska klassen eller föreningsklassen. Det gör få miljonprogramsbor, vi har inte hunnit ärva det där än. Så vi bara tycker, tänker och vill påverka. Och märker att det inte är det partierna är till för."
Socialdemokraternas Maryam Yazdanfar säger så här: "Att vi studsar mot partikulturen, eller knuffas ut, grundar sig i homosocialiteten. Vi gillar att umgås med människor som är likadana som oss själva. I Sverige finns en tydlig politisk adel. När vi utomstående kommer in i dessa sammanhang syns vi väldigt tydligt – något som väljarna vanligtvis uppskattar. I det ögonblicket blir vi ett hot mot gängse maktstrukturer." Homosocialiteten hon beskriver är densamma som länge stängde kvinnorna ute från politikens maktcentra. För att flera "grupper" skall få makt måste någon andra ge ifrån sig makt; släppa fram andra. Det finns nog många i makteliten som inte är bredda att göra det.
Moderaternas Hanif Bali uppskattade inte Carlos Rojas artikel. Bali skriver i SvD: "Sverige behöver fler med miljonprogramsbakgrund som bryter fördomar på de politiska arenorna. Inte som Carlos Rojas affärsidé, att förstärka dem. Att påstå att invandrare som kollektiv är av sådan annorlunda och sällsynt art att hela den politiska organisationsformen behöver vändas upp och ner, är uppåt väggarna." Min första tanke när jag läste detta var att nu kan "svennarna" luta sig tryggt tillbaka och behålla makten ett tag till. Det fick ju herrarna länge göra när kvinnor slogs mot varandra om det lilla utrymme männen gav till dem. Att det tog så lång tid för kvinnor att komma in i maktens boningar berodde mycket på att de inte hjälpte varandra när de väl kom in i politiken.
Hanif Bali har rätt när han skriver: "Det behövs fler med utländsk bakgrund i politiken. De politiska partierna måste överlag moderniseras och det är angeläget att hela Sverige finns representerat." Han har också rätt när han säger att invandrare inte är någon homogen grupp. Det har varit låg kvinnorepresentation i politiken. Nu är det invandrarna som ligger i bakvattnet. Hanif Bali och Carlos Rojas är i alla fall överens om detta faktum. De borde hitta varandra där i stället för att tjafsa om vem som har tolkningsföreträde på vilka orsaker som ligger bakom denna realitet.
måndag 22 augusti 2011
Drevet mot Gudmundson
Mauricio Rojas, rektor för Madrids högskola för integration och internationellt bistånd och tidigare Folkpartistisk talesperson i integrationsfrågor, skriver om drevet mot Per Gudmundson på newsmill. Rojas berättar: "Drevet mot Gudmundson liknar utmobbningen av mig. Att jag debatterade integration i Sverige ledde till osmakliga personpåhopp, hot och fysiska angrepp. Dessutom fick jag ett slags yrkesförbud att verka inom integrationsområdet inom ramen för den i september 2006 valda borgerliga regeringen (det var Maud Olofssons bidrag till det hela). Det återstod bara att vandra vidare och det gjorde jag också."
Jag är osäker på om Mauricio Rojas har helt rätt i sina slutsatser när han hävdar att invandrarnas brottslighet kan ligga i invandrarnas sociokulturella arv. Den största skräck eller oro vi tonårsföräldrar har är att våra telningar skall hamna i fel sällskap. Jag misstänker att det är lättare eller en större risk för att barn- och unga kan hamna i dåligt umgänge i en förort än tex i ett villaområde i Täby. Barn- och unga behöver bra förebilder. Det finns självklart bra förebilder i våra förorter också. Men, de socioekonomiska förutsättningarna är annorlunda och det påverkar. Men, det var inte detta min bloggartikel skulle handla om. Det att Mauricio Rojas blev utfrusen ur det politiska etablissemanget för att han tyckte något icke-politiskt korrekt i integrationsfrågan är det allvarliga här. Det att Per Gudmundson på SvD har blivit förlöjligad och värst av allt hotad till livet för att han vågade skriva om en norsk rapport om invandrares brottslighet är en skandal. Det är obehagligt att några försöker kväva debatten på det här sättet.
Mauricio Rojas beskriver hatet han utsattes för så här: "Jag har ofta tagit upp svåra frågor, inte minst om nationell identitet. Jag har varit van vid hård debatt. Men efter hand urartade det i personförföljelse och smutskastning. Inom vänstern, men tyvärr också bland vissa liberaler, blev jag någon som man inte behövde ha argument emot utan som man kunde avfärda med förolämpningar. 'Rasist' är bara en av alla saker jag fått höra." Rasiststämpeln används ofta i Sverige. Vem törs säga något då?
Jag är osäker på om Mauricio Rojas har helt rätt i sina slutsatser när han hävdar att invandrarnas brottslighet kan ligga i invandrarnas sociokulturella arv. Den största skräck eller oro vi tonårsföräldrar har är att våra telningar skall hamna i fel sällskap. Jag misstänker att det är lättare eller en större risk för att barn- och unga kan hamna i dåligt umgänge i en förort än tex i ett villaområde i Täby. Barn- och unga behöver bra förebilder. Det finns självklart bra förebilder i våra förorter också. Men, de socioekonomiska förutsättningarna är annorlunda och det påverkar. Men, det var inte detta min bloggartikel skulle handla om. Det att Mauricio Rojas blev utfrusen ur det politiska etablissemanget för att han tyckte något icke-politiskt korrekt i integrationsfrågan är det allvarliga här. Det att Per Gudmundson på SvD har blivit förlöjligad och värst av allt hotad till livet för att han vågade skriva om en norsk rapport om invandrares brottslighet är en skandal. Det är obehagligt att några försöker kväva debatten på det här sättet.
Mauricio Rojas beskriver hatet han utsattes för så här: "Jag har ofta tagit upp svåra frågor, inte minst om nationell identitet. Jag har varit van vid hård debatt. Men efter hand urartade det i personförföljelse och smutskastning. Inom vänstern, men tyvärr också bland vissa liberaler, blev jag någon som man inte behövde ha argument emot utan som man kunde avfärda med förolämpningar. 'Rasist' är bara en av alla saker jag fått höra." Rasiststämpeln används ofta i Sverige. Vem törs säga något då?
söndag 21 augusti 2011
lördag 20 augusti 2011
8-årig pojke med adhd får minskat stöd i skolan
Tidningen berättar: "8-årige Linus lider av adhd. Han har problem i skolan och har svårt med tidsuppfattningar. I går började han i årskurs två på Mariefredsskolan. Trots Linus problem har rektorn beslutat att dra ner på hans elevassistenttid från heltid till 75 procent."
Barn i behov av stöd har rätt till att få all den hjälp de behöver i skolan. Det är inte barnets behov som styr rektorns beslut att dra ner på pojkens elevassistenttid, det är av ekonomiska skäl detta görs. Hur man kan försvara ett sådant beslut är för mig helt obegripligt. Och vad är det rektor Peter Jedar säger? Han säger till tidningen: "Han måste lära sig att klara sig själv." Klara sig själv? Samma skola, och förmodligen samma rektor, har tidigare bedömt pojkens behov för stöd till den nivå han fick i första klass. Nu tycker de att eleven måste lära att klara sig själv. Herregud, eleven är 8 år och han har ADHD. Man häpnar. Lärarna är oroliga och föräldrarna är förtvivlade. Dags att rektorn gör en omprioritering av resurserna. Detta håller inte.
Jag har varit inne på nättidningen och läst nätkommentarerna till artikeln. Man blir bara matt. En anonym strängnäsbo skriver: "Låt Linus gå i sin hemkommuns skola. Där finns ansvaret och resurserna." Där fanns det inte mycket till medkänsla, empati och solidaritet inte. Att folk inte skäms. Inte ens när tidningen skriver om behjärtansvärda saker, om barn som behöver hjälp, kan nättrollen låta bli att spy galla.
Barn i behov av stöd har rätt till att få all den hjälp de behöver i skolan. Det är inte barnets behov som styr rektorns beslut att dra ner på pojkens elevassistenttid, det är av ekonomiska skäl detta görs. Hur man kan försvara ett sådant beslut är för mig helt obegripligt. Och vad är det rektor Peter Jedar säger? Han säger till tidningen: "Han måste lära sig att klara sig själv." Klara sig själv? Samma skola, och förmodligen samma rektor, har tidigare bedömt pojkens behov för stöd till den nivå han fick i första klass. Nu tycker de att eleven måste lära att klara sig själv. Herregud, eleven är 8 år och han har ADHD. Man häpnar. Lärarna är oroliga och föräldrarna är förtvivlade. Dags att rektorn gör en omprioritering av resurserna. Detta håller inte.
Jag har varit inne på nättidningen och läst nätkommentarerna till artikeln. Man blir bara matt. En anonym strängnäsbo skriver: "Låt Linus gå i sin hemkommuns skola. Där finns ansvaret och resurserna." Där fanns det inte mycket till medkänsla, empati och solidaritet inte. Att folk inte skäms. Inte ens när tidningen skriver om behjärtansvärda saker, om barn som behöver hjälp, kan nättrollen låta bli att spy galla.
fredag 19 augusti 2011
Torbjørn Røe Isaksen, norsk politiker
Torbjørn Røe Isaksen är en mycket duktig politiker i Norge. Han kommer från Telemarken där jag också är född och är min fasters och farbrors favoritpolitiker. De pratar ofta om honom och jag läser regelbundet vad han skriver. Han frågar om vi törs? Törs vi diskutera känsliga, men nödvändiga frågor, nu när munkavle och rasiststämpeln ligger redo att användas? Min upplevelse är att terrordådet i Norge inte har lett till vare sig munkavle eller rasiststämpel, de fanns där långt innan den 22 juli 2011. I alla fall här i Sverige.
Torbjørn Røe Isaksen påpekar något mycket klokt när han skriver: "Ytterkantene i den offentlige innvandrings- og integreringsdebatten er kanskje blitt mer grumsete de siste årene, men det skyldes delvis at debatten er blitt bredere og mer åpen. Jeg mener ikke at alt er blitt bedre, men mye er faktisk blitt mye bedre. For det første har vi sluttet å ha en debatt som primært handler om Fremskrittspartiet. La oss være ærlige alle sammen: Det finnes også andre utfordringer i integreringsdebatten enn språkbruken til Frp. Debatten har gått fra en rituell runddans der spissede utsagn skapte medieoppmerksomhet, fordømmelse og oppslutning på gallupen - og så stillhet fra de andre partiene - til en debatt som er bredere, rikere og mer mangfoldig."
Han har helt rätt. Vi har en bredare och mer saklig debatt om integreringspolitiken i dag när frågan inte längre är reserverad för de populistiska partierna. Det är viktigt att komma ihåg detta. Røe Isaksen tycker att denna debatt måste få fortsätta trots vad som hände i Norge den 22 juli. Alternativet är: "Et langt verre alternativ er å overlate alle disse debattene til sinte, hvite menn med tilgang til pc." Det är inte arga, vita män med en dator som skall styra vårt samhälle. Vi får inte backa. Det är självklart viktigt att vi är ödmjuka, håller en god ton i debatten och är respektfulla mot våra meningsmotståndare. Eftertänksamhet och varsamhet är också viktiga faktorer. Modet att stå upp för vad och vem vi tror på får vi dock inte tappa.
Torbjørn Røe Isaksen påpekar något mycket klokt när han skriver: "Ytterkantene i den offentlige innvandrings- og integreringsdebatten er kanskje blitt mer grumsete de siste årene, men det skyldes delvis at debatten er blitt bredere og mer åpen. Jeg mener ikke at alt er blitt bedre, men mye er faktisk blitt mye bedre. For det første har vi sluttet å ha en debatt som primært handler om Fremskrittspartiet. La oss være ærlige alle sammen: Det finnes også andre utfordringer i integreringsdebatten enn språkbruken til Frp. Debatten har gått fra en rituell runddans der spissede utsagn skapte medieoppmerksomhet, fordømmelse og oppslutning på gallupen - og så stillhet fra de andre partiene - til en debatt som er bredere, rikere og mer mangfoldig."
Han har helt rätt. Vi har en bredare och mer saklig debatt om integreringspolitiken i dag när frågan inte längre är reserverad för de populistiska partierna. Det är viktigt att komma ihåg detta. Røe Isaksen tycker att denna debatt måste få fortsätta trots vad som hände i Norge den 22 juli. Alternativet är: "Et langt verre alternativ er å overlate alle disse debattene til sinte, hvite menn med tilgang til pc." Det är inte arga, vita män med en dator som skall styra vårt samhälle. Vi får inte backa. Det är självklart viktigt att vi är ödmjuka, håller en god ton i debatten och är respektfulla mot våra meningsmotståndare. Eftertänksamhet och varsamhet är också viktiga faktorer. Modet att stå upp för vad och vem vi tror på får vi dock inte tappa.
torsdag 18 augusti 2011
Jødene har en to tusen år lang historie som minoritet i Europa
Jag är ett efterkrigsbarn. Mina norska föräldrar är födda på tidigt 30-tal och upplevde in på skinnet tyskarnas ockupation av mitt fosterland Norge under andra världskriget. Nästan all historieundervisning jag fick i skolan bestod av berättelsen om förföljelsen av judarna och de förfärliga koncentrationslägren, där många miljoner judar utrotades. Det var med stor stolthet min pappa berättade för mig om Jo Benkow, en högerman som satt i i det norska stortinget, som är jude. Min pappa som dog 1979 fick tyvärr inte uppleva att Jo Benkow till slut blev stortingspresident (1985–93). Det är det samma som riksdagens talman i Sverige. Min pappa skulle ha blivit så glad. Jag var bara 18 år när Jo Benkow blev vald till stortingspresident. Jag var så stolt. Jag kom så väl ihåg min pappas alla ord om hur illa judarna hade blivit behandlade genom historien, om hur duktiga de var och om hur viktigt det var att judarna fick upprättelse för allt ont världen hade åsamkat de. Hela historien om Israels födelse är om spikat fast i mitt huvud, i mina tankar och i mitt hjärta. Jag är pro-Israel. Det är inte PK i Sverige, jag vet, jag är fortfarande mycket förvånad över detta sorgliga faktum.
Det är därför med stor tacksamhet jag läser den norske tidningsartikeln "Grov forenkling" skriven av norskan Jorunn Sem Fure. Jag kanske inte hade tänkt så mycket på det om jag fortfarande bodde i Norge. Jag hörde aldrig ett ont ord om judar innan jag emigrerade till Sverige 1993. Här är judehatet så påtagligt, det är både osmakligt och skrämmande. Känner man inte till historien? Har ingen berättat? Judar får flytta från Malmö på grund av judehatet. De känner sig inte trygga där. Det är fruktansvärt!
Jorunn Sem Fure skriver: "Jødene hadde før opprettelsen av staten Israel ingen stat eller internasjonale organisasjoner med tyngde i ryggen. Fraværet av en jødisk stat, kombinert med liten numerisk tyngde innebar at jødene aldri har utgjort noen militær, demografisk eller kulturell trussel. Jødedommen er ikke en misjonerende religion, som islam og kristendommen, og har ikke som disse i tidligere epoker ekspandert ved militærmakt og okkupasjon. Tvert om har jøder gitt viktige bidrag til den europeiske stats- og kulturutviklingen. Europeisk vitenskap, kunst og politisk filosofi er knapt tenkbar uten disse. Dessuten er jødisk terror mot europeiske vertsnasjoner historisk sett ukjent."
Avslutningsvis vill jag citera Fure igen: "Integrasjonen av muslimer i Norge og andre vesteuropeiske land har tross alt gått langt bedre enn mange ville ha ventet. Det er all mulig grunn til å advare mot å bygge fiendebilder og særlig mot å inkludere alle muslimer i bildet. Det er imidlertid ingen grunn til å behandle muslimer generelt som en like forfulgt, utsatt og sårbar minoritet som de europeiske jødene. Det er en grov forenkling av virkeligheten og misbruk av historisk erfaring."
Viktigt att komma ihåg, tycker jag. Vi skall inte förfalska historien. Vi skall heller inte acceptera det hat som finns oavsett vilken grupp det riktas emot. Vi skall stå upp för allas lika värde. Jag har muslimska, judiska och kristna vänner. Jag har vänner från alla världsdelar. Det gör mitt liv rikt.
Det är därför med stor tacksamhet jag läser den norske tidningsartikeln "Grov forenkling" skriven av norskan Jorunn Sem Fure. Jag kanske inte hade tänkt så mycket på det om jag fortfarande bodde i Norge. Jag hörde aldrig ett ont ord om judar innan jag emigrerade till Sverige 1993. Här är judehatet så påtagligt, det är både osmakligt och skrämmande. Känner man inte till historien? Har ingen berättat? Judar får flytta från Malmö på grund av judehatet. De känner sig inte trygga där. Det är fruktansvärt!
Jorunn Sem Fure skriver: "Jødene hadde før opprettelsen av staten Israel ingen stat eller internasjonale organisasjoner med tyngde i ryggen. Fraværet av en jødisk stat, kombinert med liten numerisk tyngde innebar at jødene aldri har utgjort noen militær, demografisk eller kulturell trussel. Jødedommen er ikke en misjonerende religion, som islam og kristendommen, og har ikke som disse i tidligere epoker ekspandert ved militærmakt og okkupasjon. Tvert om har jøder gitt viktige bidrag til den europeiske stats- og kulturutviklingen. Europeisk vitenskap, kunst og politisk filosofi er knapt tenkbar uten disse. Dessuten er jødisk terror mot europeiske vertsnasjoner historisk sett ukjent."
Avslutningsvis vill jag citera Fure igen: "Integrasjonen av muslimer i Norge og andre vesteuropeiske land har tross alt gått langt bedre enn mange ville ha ventet. Det er all mulig grunn til å advare mot å bygge fiendebilder og særlig mot å inkludere alle muslimer i bildet. Det er imidlertid ingen grunn til å behandle muslimer generelt som en like forfulgt, utsatt og sårbar minoritet som de europeiske jødene. Det er en grov forenkling av virkeligheten og misbruk av historisk erfaring."
Viktigt att komma ihåg, tycker jag. Vi skall inte förfalska historien. Vi skall heller inte acceptera det hat som finns oavsett vilken grupp det riktas emot. Vi skall stå upp för allas lika värde. Jag har muslimska, judiska och kristna vänner. Jag har vänner från alla världsdelar. Det gör mitt liv rikt.
fredag 12 augusti 2011
Jens Persson (C) agerar på eget bevåg
Karl-Yngve Åkerström har härjat friskt på Eskilstuna-Kurirens insändarsida en längre tid. Den här artikeln fick mig att reagera och agera. Det är häpnadsväckande att en person, som påstår att han är en pensionerad psykolog, håller på så här. Jag skrev så här till tidningen:
"Jag läser Karl-Yngve Åkerströms insändare "Kritik är inte mobbning" i dagens tidning. Strängnäs är en liten stad, de flesta förstår vem det är Åkerström skriver om. Förra gången tror jag det var mig han hängde ut? Om jag inte missminner mig så beskrev han mig som den narcissistiska människan. Då också anonymiserad. I dag skriver han om en politiker han påstår mår psykiskt dåligt.
Är det en ny policy de har på tidningen att låta folk kritisera icke-namngivna personer? Är det för att den uthängda personen inte skall få försvara sig genom att lämna ett svar till tidningen? Eller är det för att tidningen inte vill bli åtalad för förtal? EK skriver på insändarsidan: "Kritik av namngiven person måste undertecknas med namn". Gott så. Men, på sistone har de alltså låtit flera insändare passera där både anonyma och namngivna skribenter kritiserar icke-namngivna men lätt identifierbara personer. Varför gör de det?
De identifierbara personerna hängs alltså ut på ett sätt jag tycker skadar demokratin allvarligt. Vem vill frivilligt ge sig in i politiken när man riskerar att få sin psykiska hälsa ifrågasatt av pensionerade psykologer? Jag tror faktiskt att de flesta politiker, och alla andra för den delen, betackar sig att få sin psykiska hälsa beskriven på insändarsidan och jag betvivlar att det är lagligt. Det är verkligen på gränsen till förtal.
Åkerström skriver: ”Medborgare har rätt att kritiskt granska hur förtroendevalda sköter sina uppgifter och att enligt yttrandefrihetsgrundlagen i skrift publicera sina slutsatser enligt gängse pressetiska regler utan att råka ut för personangrepp eller krav på innehållsmässig censur”. Självklart är det så. Det som är tragiskt är att bästa Åkerström inte ser att han själv håller på med grova personangrepp, långt ifrån sakfrågor och saklig debatt. Det är ren och skär mobbning han praktiserar på denna insändarsida. Uppenbarligen med ledarredaktionens välsignelse. Och det är det som är det mest häpnadsväckande. Det är en mycket oroväckande utveckling som har skett på Eskilstuna-Kurirens insändarsida på sistone. Jag hoppas att utvecklingen vänder åt ett mer positivt håll snart. Mobbning och förtal är tidningen för god för att hålla på med. Ansvaret är tidningens, det är tidningen som låter sådant skräp som Åkerström skriver passera. Det är allvarligt".
Jag fick inte denna insändare in i tidningen. Antagligen för att den även innehåller kritik mot ledarreaktionen. Därför skrev jag en kommentar till Åkerströms artikel på nättidningen i stället. Den låter så här: "Hej Karl-Yngve Åkerström. Du skriver att medborgarna har rätt att granska oss politiker, gör gärna det, men i anständighetens namn låt bli att sprida lögner Karl-Yngve. Politikern du skriver om blev inte avskedad, han slutade självmant efter nästan 40 år i demokratins tjänst. Din insändare osar av bitterhet och innehåller mycket av vad jag vill kalla mobbning. Håll dig till sakfrågorna och låt bli att kalla folk saker de inte är. Det är inte klädsamt. Jag hoppas att tidningen slutar ta in dina insändare så länge de är på den här låga nivån. Din smutskampanj mot några politiker borde ta slut någon gång."
Nu har samma Åkerström skrivit ett brev ställd till kommunstyrelsen i Strängnäs där han påstår att jag vill begränsa yttrandefriheten. Det vill jag inte alls. Jag påpekar endast att jag hoppas att tidningen slutar ta in hans insändare så länge de är på denna mycket låga nivån och dessutom mycket kränkande mot enskilda politiker. Jens Persson (C) väljer att skicka ut Åkerströms brev till alla partiers gruppledare. Det är i sig mycket anmärkningsvärt. Varför gör Jens Persson så? Brevet är ställt till kommunstyrelsen. Då borde det rimligen vara kommunstyrelsen som tar ställning till Åkerströms brev i första hand?
Avslutningsvis vill jag bara säga att det är mycket olustigt och direkt osmakligt att Åkerström i samma veva som han kritiserar Mats Werner och mig blandar in massmördaren Anders Breivik samt Jesu Brud i Knutby i ärendet.
Vänsterpartiets gruppledare David Aronsson har svarat på Åkerströms brev här.
"Jag läser Karl-Yngve Åkerströms insändare "Kritik är inte mobbning" i dagens tidning. Strängnäs är en liten stad, de flesta förstår vem det är Åkerström skriver om. Förra gången tror jag det var mig han hängde ut? Om jag inte missminner mig så beskrev han mig som den narcissistiska människan. Då också anonymiserad. I dag skriver han om en politiker han påstår mår psykiskt dåligt.
Är det en ny policy de har på tidningen att låta folk kritisera icke-namngivna personer? Är det för att den uthängda personen inte skall få försvara sig genom att lämna ett svar till tidningen? Eller är det för att tidningen inte vill bli åtalad för förtal? EK skriver på insändarsidan: "Kritik av namngiven person måste undertecknas med namn". Gott så. Men, på sistone har de alltså låtit flera insändare passera där både anonyma och namngivna skribenter kritiserar icke-namngivna men lätt identifierbara personer. Varför gör de det?
De identifierbara personerna hängs alltså ut på ett sätt jag tycker skadar demokratin allvarligt. Vem vill frivilligt ge sig in i politiken när man riskerar att få sin psykiska hälsa ifrågasatt av pensionerade psykologer? Jag tror faktiskt att de flesta politiker, och alla andra för den delen, betackar sig att få sin psykiska hälsa beskriven på insändarsidan och jag betvivlar att det är lagligt. Det är verkligen på gränsen till förtal.
Åkerström skriver: ”Medborgare har rätt att kritiskt granska hur förtroendevalda sköter sina uppgifter och att enligt yttrandefrihetsgrundlagen i skrift publicera sina slutsatser enligt gängse pressetiska regler utan att råka ut för personangrepp eller krav på innehållsmässig censur”. Självklart är det så. Det som är tragiskt är att bästa Åkerström inte ser att han själv håller på med grova personangrepp, långt ifrån sakfrågor och saklig debatt. Det är ren och skär mobbning han praktiserar på denna insändarsida. Uppenbarligen med ledarredaktionens välsignelse. Och det är det som är det mest häpnadsväckande. Det är en mycket oroväckande utveckling som har skett på Eskilstuna-Kurirens insändarsida på sistone. Jag hoppas att utvecklingen vänder åt ett mer positivt håll snart. Mobbning och förtal är tidningen för god för att hålla på med. Ansvaret är tidningens, det är tidningen som låter sådant skräp som Åkerström skriver passera. Det är allvarligt".
Jag fick inte denna insändare in i tidningen. Antagligen för att den även innehåller kritik mot ledarreaktionen. Därför skrev jag en kommentar till Åkerströms artikel på nättidningen i stället. Den låter så här: "Hej Karl-Yngve Åkerström. Du skriver att medborgarna har rätt att granska oss politiker, gör gärna det, men i anständighetens namn låt bli att sprida lögner Karl-Yngve. Politikern du skriver om blev inte avskedad, han slutade självmant efter nästan 40 år i demokratins tjänst. Din insändare osar av bitterhet och innehåller mycket av vad jag vill kalla mobbning. Håll dig till sakfrågorna och låt bli att kalla folk saker de inte är. Det är inte klädsamt. Jag hoppas att tidningen slutar ta in dina insändare så länge de är på den här låga nivån. Din smutskampanj mot några politiker borde ta slut någon gång."
Nu har samma Åkerström skrivit ett brev ställd till kommunstyrelsen i Strängnäs där han påstår att jag vill begränsa yttrandefriheten. Det vill jag inte alls. Jag påpekar endast att jag hoppas att tidningen slutar ta in hans insändare så länge de är på denna mycket låga nivån och dessutom mycket kränkande mot enskilda politiker. Jens Persson (C) väljer att skicka ut Åkerströms brev till alla partiers gruppledare. Det är i sig mycket anmärkningsvärt. Varför gör Jens Persson så? Brevet är ställt till kommunstyrelsen. Då borde det rimligen vara kommunstyrelsen som tar ställning till Åkerströms brev i första hand?
Avslutningsvis vill jag bara säga att det är mycket olustigt och direkt osmakligt att Åkerström i samma veva som han kritiserar Mats Werner och mig blandar in massmördaren Anders Breivik samt Jesu Brud i Knutby i ärendet.
Vänsterpartiets gruppledare David Aronsson har svarat på Åkerströms brev här.
onsdag 3 augusti 2011
Det vackraste jag någonsin har läst!
TILL ER SOM GRÅTER! ( ffa i Norge)
När Du vaknar en dag och din värld är höljd i dis
När ondskan har hittat Dig, på nåt konstigt vis
När Dina dammluckor öppnas och sorgen börjar flöda
När delar i Ditt hjärta börjar bränna och glöda
För att långsamt förtorka till svart, smutsig kol
Med vassa kanter som rispar och gör hål
Som ärrar din ömtåliga och sköra stackars själ
Och människor stör Dig, fast dom vill väl.
När botten är nådd och det känns som ondskan vunnit
När allt som var Viktigt, plötsligt försvunnit
När det känns som Ditt liv måste vara över
Tillåt Dig själv att ge Dig vad Du behöver!
För ingen vet ju bättre än Du
Vad det är Du behöver i Just Detta Nu.
Till alla som gråter, i sin själ, i sitt hjärta
Till alla som vaknat till obeskrivlig smärta
Till Er som förlorat, på en enda minut
Det verkligen viktiga, det är bara slut
Till Dig som öga mot öga mött Din Demon
Till Dig som förlorat dotter och son.
Jag vill kunna säga; Det kommer bli bra.
det ordnar sig säkert, jag hoppas det ska.
Samtidigt vet jag att ord, fastän stora
Mäter sig futtigt bredvid det Du förlora.
Så vilken tröst kan jag någonsin bjuda?
För en sorg som vill koka, bubbla och sjuda?
Men nånting vill jag ge-en strimma av hopp
Fast klättringen är lång-så finns där en topp!
Tiden det tar Dig att nå till Ditt mål
Prövar Dig mer än Du tror att Du tål
Så när allting känns tomt, det är mörkt i Ditt sinne
Återkalla glädjen, minne för minne.
Minns när Ni skrattat så tårarna rann
Minns vackra ord Ni sagt till varann
Minns hur den famnen kändes trygg och bekant
Minns all som det var, kom ihåg allting sant!
Minns vardag och fest, både skrattet och gråten
Minns när Du klagat- men Hon var belåten :)
Minns allting gott-tillsammans med prövning
Det kommer ta tid, det krävs mycket övning
Men ju mer Du slipar Ditt hjärtkols kanter
Kommer det med tiden gnistra som diamanter
Och alla Dina sorger, mödor och din smärta
Omvandlas sakta i Ditt ädelstenshjärta
Till kunskap, till erfarenhet och såsmåningom-makt
Så att Du kan stå upp för allt som Du sagt.
Till alla Er som gråter, som sörjer i sin själ
Jag vill ju bara säga att jag vill Er ju så väl
Och även om det verkar ganska omöjligt nu, i denna stund
Så kommer det en tid, kanske när Du vandrar i en lund
När Du klarar att minnas, utan att gråta, en stund.
Och le genom tårar, åt det som var gott
Kanske sörja det livet Du borde ha fått!
Och kanske det största Vi människor kan göra....
Förlåta Den som bara vill Förgöra.
Så jag tänker på Er, alla Er som nu sörjer så svårt
Ert Land och Er sorg- det är även Vårt!!!
Vi är med Er!!
( 29/7-11 av; Jenny Larsson)
Det var länge sedan jag läste något så vackert! Älskade Jenny har formulerat världens vackraste kärleksdikt till ett folk i sorg. Tusen tack Jenny!
När Du vaknar en dag och din värld är höljd i dis
När ondskan har hittat Dig, på nåt konstigt vis
När Dina dammluckor öppnas och sorgen börjar flöda
När delar i Ditt hjärta börjar bränna och glöda
För att långsamt förtorka till svart, smutsig kol
Med vassa kanter som rispar och gör hål
Som ärrar din ömtåliga och sköra stackars själ
Och människor stör Dig, fast dom vill väl.
När botten är nådd och det känns som ondskan vunnit
När allt som var Viktigt, plötsligt försvunnit
När det känns som Ditt liv måste vara över
Tillåt Dig själv att ge Dig vad Du behöver!
För ingen vet ju bättre än Du
Vad det är Du behöver i Just Detta Nu.
Till alla som gråter, i sin själ, i sitt hjärta
Till alla som vaknat till obeskrivlig smärta
Till Er som förlorat, på en enda minut
Det verkligen viktiga, det är bara slut
Till Dig som öga mot öga mött Din Demon
Till Dig som förlorat dotter och son.
Jag vill kunna säga; Det kommer bli bra.
det ordnar sig säkert, jag hoppas det ska.
Samtidigt vet jag att ord, fastän stora
Mäter sig futtigt bredvid det Du förlora.
Så vilken tröst kan jag någonsin bjuda?
För en sorg som vill koka, bubbla och sjuda?
Men nånting vill jag ge-en strimma av hopp
Fast klättringen är lång-så finns där en topp!
Tiden det tar Dig att nå till Ditt mål
Prövar Dig mer än Du tror att Du tål
Så när allting känns tomt, det är mörkt i Ditt sinne
Återkalla glädjen, minne för minne.
Minns när Ni skrattat så tårarna rann
Minns vackra ord Ni sagt till varann
Minns hur den famnen kändes trygg och bekant
Minns all som det var, kom ihåg allting sant!
Minns vardag och fest, både skrattet och gråten
Minns när Du klagat- men Hon var belåten :)
Minns allting gott-tillsammans med prövning
Det kommer ta tid, det krävs mycket övning
Men ju mer Du slipar Ditt hjärtkols kanter
Kommer det med tiden gnistra som diamanter
Och alla Dina sorger, mödor och din smärta
Omvandlas sakta i Ditt ädelstenshjärta
Till kunskap, till erfarenhet och såsmåningom-makt
Så att Du kan stå upp för allt som Du sagt.
Till alla Er som gråter, som sörjer i sin själ
Jag vill ju bara säga att jag vill Er ju så väl
Och även om det verkar ganska omöjligt nu, i denna stund
Så kommer det en tid, kanske när Du vandrar i en lund
När Du klarar att minnas, utan att gråta, en stund.
Och le genom tårar, åt det som var gott
Kanske sörja det livet Du borde ha fått!
Och kanske det största Vi människor kan göra....
Förlåta Den som bara vill Förgöra.
Så jag tänker på Er, alla Er som nu sörjer så svårt
Ert Land och Er sorg- det är även Vårt!!!
Vi är med Er!!
( 29/7-11 av; Jenny Larsson)
Det var länge sedan jag läste något så vackert! Älskade Jenny har formulerat världens vackraste kärleksdikt till ett folk i sorg. Tusen tack Jenny!
Norge har inte vacklat en sekund!
Det som hände i mitt fosterland Norge den 22 juli är så hemskt att det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva den bottenlösa sorgen många av oss nu känner. Jag har lyssnat på olika debattörer, politiker och journalister som har uttalat sig om den fruktansvärda tragedi, som drabbade mina landsmän denna sommardag i världens bästa land. I Norge har statsminister Jens Stoltenberg (AP) gjort ett fantastiskt bra arbete; han har talat klokt, sansat och kärleksfullt till det norske folket i stort sett varje dag, varje timme, sedan den 22 juli. Han är en trygg och klok ledare. Stoltenberg har inte försökt vinna några politiska poäng på det som hände. Han har i stället samlat nationen.
På svenska bloggar och på facebook har svansföringen bland vänsterfolk i bland varit läbbigt hög. De har nästintill gottat sig över att det den här gången handlade om en högerextrem terrorist och inte en vänsterextrem eller en islamistisk fundamentalist. Jag har inte förstått varför. Det enda rimliga svaret, jag har kommit fram till, är att de försöker få billiga politiska poäng på terrordådet i Norge. Jag tycker det är osmakligt. Jag har envist hävdat det förr och jag hävdar fortfarande att det finns ingen god eller dålig sida i politiken. Det finns bra idéer och bra folk på båda sidor av de politiska blocken; till och med i mitten. Fanatiker är fanatiker och de är lika farliga oavsett vilken politisk sida eller från/i vilket religiöst samfund de har fått sin näring ifrån. Deras gemensamma fiende och måltavla är vårt demokratiska samhälle. Det är det demokratiska samhälle vi tillsammans måste kämpa för och värna om.
Jag var på ljusmanifestationen, som arrangerades av SSU i Stockholm för att hedra offren efter terrorangreppet i Norge, förra fredagen. Tusentals människor samlades på Sergels torg denna soliga fredag. Folk viftade med flaggor och rosor. Många grät, jag grät och en svensk kvinna torkade mina tårar. Tidigare S-ledaren Ingvar Carlsson höll ett gripande tal. Detsamma gjorde Moderaternas Beatrice Ask. Jag är glad för att jag åkte dit.
Martin Ezpeleta skriver klokt i Aftonbladet: "Många krönikörer och debattörer har förundrats över det norska samhällets solidariska reaktion på massakern. Nästan förvånade. Men vad väntade de sig? Jag vill påstå att norrmännens är den naturliga reaktionen inför en sån här ofattbar tragedi. Tragedin försvagar inte demokratin och sammanhållningen. I ett första läge stärks den. Det stärker att se hur det sociala immunologiska försvaret rycker ut när samhällskroppen angrips. I gårdagens sommarprat hoppades och trodde vår EU-minister Birgitta Ohlsson att Norge snart skulle resa sig. Men ärligt, Norge har väl inte vacklat en sekund?"
Han har helt rätt. Norge har inte vacklat. Norge överlevde flera hundra år under danskt styre. De överlevde en ofrivillig union med Sverige under ca 100 år och fem års ockupation av tyskarna under andra världskriget. Norge kommer att hålla samman nu också, även fast de har blivit angripna av en norsk galning. Galningar finns överallt, i alla länder, i alla kulturer och i alla partier. Skillnaden mellan de nordiska länderna och många andra länder i världen är att dessa galningar tills nu inte har kommit in i de politiska styrande församlingarna. Om vi bortser från Vidkun Abraham Lauritz Jonssøn Quisling, som tog makten i Norge när tyskarna kom 1940. Norge kommer fortsätta vara ett av världens bästa länder att bo i. Det förändrades inte den 22 juli!
På svenska bloggar och på facebook har svansföringen bland vänsterfolk i bland varit läbbigt hög. De har nästintill gottat sig över att det den här gången handlade om en högerextrem terrorist och inte en vänsterextrem eller en islamistisk fundamentalist. Jag har inte förstått varför. Det enda rimliga svaret, jag har kommit fram till, är att de försöker få billiga politiska poäng på terrordådet i Norge. Jag tycker det är osmakligt. Jag har envist hävdat det förr och jag hävdar fortfarande att det finns ingen god eller dålig sida i politiken. Det finns bra idéer och bra folk på båda sidor av de politiska blocken; till och med i mitten. Fanatiker är fanatiker och de är lika farliga oavsett vilken politisk sida eller från/i vilket religiöst samfund de har fått sin näring ifrån. Deras gemensamma fiende och måltavla är vårt demokratiska samhälle. Det är det demokratiska samhälle vi tillsammans måste kämpa för och värna om.
Jag var på ljusmanifestationen, som arrangerades av SSU i Stockholm för att hedra offren efter terrorangreppet i Norge, förra fredagen. Tusentals människor samlades på Sergels torg denna soliga fredag. Folk viftade med flaggor och rosor. Många grät, jag grät och en svensk kvinna torkade mina tårar. Tidigare S-ledaren Ingvar Carlsson höll ett gripande tal. Detsamma gjorde Moderaternas Beatrice Ask. Jag är glad för att jag åkte dit.
Martin Ezpeleta skriver klokt i Aftonbladet: "Många krönikörer och debattörer har förundrats över det norska samhällets solidariska reaktion på massakern. Nästan förvånade. Men vad väntade de sig? Jag vill påstå att norrmännens är den naturliga reaktionen inför en sån här ofattbar tragedi. Tragedin försvagar inte demokratin och sammanhållningen. I ett första läge stärks den. Det stärker att se hur det sociala immunologiska försvaret rycker ut när samhällskroppen angrips. I gårdagens sommarprat hoppades och trodde vår EU-minister Birgitta Ohlsson att Norge snart skulle resa sig. Men ärligt, Norge har väl inte vacklat en sekund?"
Han har helt rätt. Norge har inte vacklat. Norge överlevde flera hundra år under danskt styre. De överlevde en ofrivillig union med Sverige under ca 100 år och fem års ockupation av tyskarna under andra världskriget. Norge kommer att hålla samman nu också, även fast de har blivit angripna av en norsk galning. Galningar finns överallt, i alla länder, i alla kulturer och i alla partier. Skillnaden mellan de nordiska länderna och många andra länder i världen är att dessa galningar tills nu inte har kommit in i de politiska styrande församlingarna. Om vi bortser från Vidkun Abraham Lauritz Jonssøn Quisling, som tog makten i Norge när tyskarna kom 1940. Norge kommer fortsätta vara ett av världens bästa länder att bo i. Det förändrades inte den 22 juli!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
