Petter Larsson skriver: "Efter terrorattackerna i USA 2001 har hatet mot muslimer blåst rakt in i våra parlament och regeringar. Det är ingen slump att den norska massakern äger rum i samma tid som några av Europas mäktigaste politiker talar om det multikulturella misslyckandet. I Sverige har vi de senaste åren sett forskare som öppet saluför idén om en välplanerad muslimsk erövring av Europa, poliser som stormar in med automatvapen hos oskyldiga barnfamiljer med arabiska namn, och krönikörer som i anständiga tidningar drar rent breivikska paralleller mellan den osmanska belägringen av Wien 1683 och dagens invandring. Tidigare radikala författare låter i arbetarklassens namn meddela att det får vara nog med källarmoskéer och kriminalitet, det finns kulturjournalister som ägnar merparten av sitt värv till att hacka på allts som rör muslimer. Vi har ledarskribenter som bygger sina karriärer på en fixering vid hotet från muslimerna och vänsterns undfallenhet, tankesmedjor och tidskrifter vars reaktion på SD:s valframgångar är att säga att de har ju rätt. Det ordnas seminarier om den misslyckade integrationen. Vi har opinionsbildare som antyder att Reinfeldt ska börja förhandla med SD. Och redaktörer som trycker deras texter." Det är allvarliga anklagelser Larsson kommer med.
Någonstans så är det nog detta DN:s ledare reagerar på när de skriver: "På Aftonbladets kultursida 26/7 illustreras en stor artikel (”Högern, hotet & hatet”) med fyra bilder. Den stora föreställer Utøya. Ytterligare två visar ledarna för de populistiska partierna i Norge, Danmark och Sverige: Siv Jensen, Pia Kjærsgaard och Jimmie Åkesson. Den sista är en bild på de fyra alliansledarna i Sveriges regering. Upplägget gör att läsaren förknippar händelserna på Utøya med alla dessa politiker. Artikeln i sig driver tesen att borgerligheten anpassat sig till de främlingsfientliga och islamofobiska krafterna genom att lägga fram förslag om språktest och tala om förtryckande slöjor eller segregerad simundervisning. Det är en fullt legitim linje att driva – och den är inte heller ny. Att den i sak är komplicerad och att olika friheter ställs emot varandra när individers rättigheter ska försvaras är en sak. Men att den används för att koppla företrädare för konservativa och liberala riksdags- och regeringsledamöter i Sverige till ett massmord riktat mot unga socialdemokrater i Norge är direkt oanständigt." Jag håller med om det. Att nästintill utmåla alla borgerliga politiker som potentiella massmördare är mycket mer än magstarkt, det är direkt osmakligt. Jag hoppas vi slipper sådana osakliga artiklar framledes.
Jag har noterat att folk på face-book, bloggar och i tidningar har lagt stor vikt vid att terroristen i Norge är just högerextrem. Jag har inte förstått vad det spelar för roll. Fanatiker som fanatiker, tänker jag. Några har skrivit att de känner lättnad över att gärningsmannen inte var muslim. Andra har hävdat att i och med att Breivik är högerextrem och inte muslim så binder det nu samman det norska folket. Hade han varit muslim så skulle det ha splittrat Norge, enligt de. Jag tror att de har fel. Oavsett om attentatsmannen hade varit vänsterextrem, högerextrem eller fundamentalist på något annat sätt så skulle den obeskrivliga och ofattbara tragedin som nu har drabbat Norge förenat befolkningen i landet. Sorgen är bottenlös. Det går inte att beskriva alla känslor och tankar som passerar våra huvuden och hjärtan nu mitt i allt detta mörker. Det tar tid att komma över allt som nu har hänt. Låt oss visa respekt och kärlek till våra medmänniskor, till varandra. Spä inte på det hat som ligger bakom detta brott. Låt inte ondskan vinna!
torsdag 28 juli 2011
Har folk blivit tokiga?
Jag har varit med så länge i den politiska debatten så jag har själv varit med om att otaliga gånger få mina ord förvridna, förvrängda och det ibland så mycket att de har blivit helt oigenkännliga. När jag läser ledaren i Eskilstuna-Kuriren "På avvägar" som handlar om en artikel av Ulf Nilsson på Expressen, så undrar jag om de har läst samma artikel som jag? Vad är det i artikeln som ledaren reagerar på? Nu är inte svenska mitt modersmål. Jag har som vuxen lärt mig svenska på egenhand. Det kan vara så att jag inte förstår alla nyanserna i språket.
Ulf Nilson skriver: "Vi måste, kort sagt, erkänna att problem och spänningar också finns i Sverige. Vi bör alla tänka igenom hur det egentligen står till - och hur vi kan göra det bättre. Att lägga locket på och köra vidare som om ingenting har hänt kan leda till att Stockholm - eller Göteborg eller Malmö eller någon annan svensk stad - får uppleva detsamma som Oslo. Det måste vi alla försöka förhindra." Jag tycker att Nilsen har vettiga saker att förmedla. Vi måste fortsätta att arbeta för att samhället skall bli bättre för alla. Vi kan inte gräva ner huvudet i sanden som strutsen och låtsas som om vi inte har problem i Sverige. Utanförskap har ett högt pris. Är vi beredda att betala det?
I ledaren på Eskilstuna-Kuriren står det: "Lite längre upp, men på samma skala, lätt maskerad i en anständighetens språkdräkt, positionerar sig, än en gång, Expressens krönikör Ulf Nilsson. Han skriver att om vi inte börjar kartlägga och tala om problemen och spänningarna i vårt eget samhälle, är risken stor att vi får uppleva samma sak som Norge. Han tar upp problem som diskriminering, gettofiering, segregering och friktioner mellan olika folkgrupper." Nu är många experter överens om att det som hände i mitt fosterland Norge fredagen den 22 juli lika väl kunde ha hänt i Sverige. Norge och Sverige är trots allt två ganska identiska samhällen. Att påstå att man inte skall diskutera integration efter vad som hände i Norge i fredags är lite underligt, tycker jag. Men, jag kan ha fel.
En politiker jag respekterar högt, David Aronsson (V), har på sin blogg resonerat likadant som Eskilstuna-Kuriren. David skriver så här om Nilson: "Det är ju inte första gången han visar sina främlingsfientliga tendenser men i dagens läge utifrån attentatet i Norge av en rasist så blir det extra plågsamt. Att Ulf Nilsson är ett pucko baserar jag på en lång rad artiklar med pseudoförklaringar och svammel (gällande allt från växthuseffekten till vad han menade med 'pursvenskar')." Jag känner inte Nilson, men jag har svårt att hitta det rasistiska i hans text. David undrar om folk har blivit tokiga? Inte vet jag. Jag begriper i alla fall inte vad det är i Ulf Nilsons text som gör David och Eskilstuna-Kuriren så upprörda? Hoppas någon kan förklara det för mig.
Ulf Nilson skriver: "Vi måste, kort sagt, erkänna att problem och spänningar också finns i Sverige. Vi bör alla tänka igenom hur det egentligen står till - och hur vi kan göra det bättre. Att lägga locket på och köra vidare som om ingenting har hänt kan leda till att Stockholm - eller Göteborg eller Malmö eller någon annan svensk stad - får uppleva detsamma som Oslo. Det måste vi alla försöka förhindra." Jag tycker att Nilsen har vettiga saker att förmedla. Vi måste fortsätta att arbeta för att samhället skall bli bättre för alla. Vi kan inte gräva ner huvudet i sanden som strutsen och låtsas som om vi inte har problem i Sverige. Utanförskap har ett högt pris. Är vi beredda att betala det?
I ledaren på Eskilstuna-Kuriren står det: "Lite längre upp, men på samma skala, lätt maskerad i en anständighetens språkdräkt, positionerar sig, än en gång, Expressens krönikör Ulf Nilsson. Han skriver att om vi inte börjar kartlägga och tala om problemen och spänningarna i vårt eget samhälle, är risken stor att vi får uppleva samma sak som Norge. Han tar upp problem som diskriminering, gettofiering, segregering och friktioner mellan olika folkgrupper." Nu är många experter överens om att det som hände i mitt fosterland Norge fredagen den 22 juli lika väl kunde ha hänt i Sverige. Norge och Sverige är trots allt två ganska identiska samhällen. Att påstå att man inte skall diskutera integration efter vad som hände i Norge i fredags är lite underligt, tycker jag. Men, jag kan ha fel.
En politiker jag respekterar högt, David Aronsson (V), har på sin blogg resonerat likadant som Eskilstuna-Kuriren. David skriver så här om Nilson: "Det är ju inte första gången han visar sina främlingsfientliga tendenser men i dagens läge utifrån attentatet i Norge av en rasist så blir det extra plågsamt. Att Ulf Nilsson är ett pucko baserar jag på en lång rad artiklar med pseudoförklaringar och svammel (gällande allt från växthuseffekten till vad han menade med 'pursvenskar')." Jag känner inte Nilson, men jag har svårt att hitta det rasistiska i hans text. David undrar om folk har blivit tokiga? Inte vet jag. Jag begriper i alla fall inte vad det är i Ulf Nilsons text som gör David och Eskilstuna-Kuriren så upprörda? Hoppas någon kan förklara det för mig.
Ord göder hat
Ola Larsmo skriver en mycket tänkvärd artikel i dagens DN. Han påminner oss om hur viktigt vårt språkbruk är; vilken stor betydelse hur och vilka ord vi använder har. Han skriver att attentatet i Norge den 22 juli för tankarna till den hets mot invandrare som präglade Sverige under början av 90-talet. Ord kan inte bara såra människor, ord kan även leda folk fel i deras tankevärld. Larsmo skriver: "Helst av allt skulle jag önska att de människor som gjort sig vana vid att använda ord som 'kulturberikare', 'kulturmarxister' eller 'Eurabia' tittade sig i spegeln och ställde sig frågan vad de håller på med. Det vore det allra bästa. Men jag tror inte det kommer att hända. Inte så länge det på Flashback finns en tråd som heter 'Varför Behring Breivik är en hjälte' (cirka 1 200 inlägg). Och inte så länge företrädare för Sverigedemokraterna återigen försöker bortförklara massmordet med 'multikulturalismen'."
Den norske författaren och juristen Anne Holt skriver också om språket: "Demoniseringen av terroristen är total. På gatorna pratar folk om en djävul. Annars sansade kommentatorer pratar om en terrorist i total avsaknad av empati; en iskall, själlös massmördare. Till och med chefen för norska säkerhetspolisen använder bibliska termer: den norske terroristen är ondskan inkarnerad. Jag förstår behovet av att beröra ytterligheterna i vårt språk för att beskriva den här mannen. Jag har själv gjort det de senaste dygnen, i ren förtvivlan. Alla har vi behov av att markera det de många hundra tusen människorna som samlats på gator och torg visade: Vi andra är inte som han. Vi andra är nämligen inte som han. Han är helt annorlunda än vi. Vi får ändå inte glömma detta: Anders Breivik är faktiskt en av oss."
Hon påpekar att ingen människa föds som ond och hänvisar till John Donnes ord "No man is an island". Anne Holt skriver att det är i norsk kultur denne mördare har utvecklats från en blyg och hövlig pojke till ett iskallt monster som använder nio år av sitt liv till att planlägga och genomföra ett terrorattentat. Det har hon självklart rätt i. Men, om det var hela sanningen så borde ännu fler bli ett monster kan man tycka. Den radikale miljön som antagligen har påverkat massmördaren mest är inte i något land, den finns på nätet.
Norrmannen Øyvind Strømmen skriver: "Anders Behring Breivik var inspirert av eit internettmiljø som kallar seg 'counterjihadist', eit miljø som forfekter ein ideologi som vel kan kallast høgreekstrem, og som også har koplingar til europeisk nyfascisme." Strømmen understryker att det inte är särskilt väsentligt att Breivik tidigare har varit medlem av det norske Fremskrittspartiet. Så här formulerar han det:"Det var neppe i FpU han vart radikalisert, dette ser ut for eit klassisk tilfelle av internettradikalisering, slik ein og har sett med unge europeiske jihadistar." Strømmen påpekar att likheterna mellan högerextrema och islamistiska terrorister är långt större än olikheterna.
En som är inne på detsamma är Helene Lööw, som är docent i historia vid Uppsala universitet. Hon skriver i Expressen: "För det finns många andra undergroundvärldar än dem från vilken Anders Behring Breivik hämtade sin inspiration. I mångt och mycket liknar de varandra, även om de ideologiska och religiösa föreställningarna skiljer sig åt. Anders Behring Breivik har långt mer gemensamt med en 11 september-bombare som Mohammed Atta än vad vi vid första anblicken kan tro. Breiviks utopistiska extremism är på många sätt en spegelbild av den salafistiska jihadism som präglat al-Qaidas idévärld. De två rörelserna delar samma föreställningar om det nödvändiga 'heliga kriget' som skall leda till historiens slut och uppkomsten av ett utopiskt lyckorike. Deras kamp är densamma. De står bara på olika sidor."
De är lika farliga. De är lika hatiska mot det demokratiska samhälle vi lever i. Det som göder de är hatet. Det är det hatet vi måste stå emot. Varje dag måste vi stå upp för det demokratiska samhälle vi har. Varje dag måste vi kämpa för det goda. Världen kommer aldrig att vara vad den en gång var. Den kommer alltid att vara vad vi gör den till. Var och en av oss bestämmer vad vi vill fylla världen med. Jag hoppas det blir kärlek vi väljer.
Den norske författaren och juristen Anne Holt skriver också om språket: "Demoniseringen av terroristen är total. På gatorna pratar folk om en djävul. Annars sansade kommentatorer pratar om en terrorist i total avsaknad av empati; en iskall, själlös massmördare. Till och med chefen för norska säkerhetspolisen använder bibliska termer: den norske terroristen är ondskan inkarnerad. Jag förstår behovet av att beröra ytterligheterna i vårt språk för att beskriva den här mannen. Jag har själv gjort det de senaste dygnen, i ren förtvivlan. Alla har vi behov av att markera det de många hundra tusen människorna som samlats på gator och torg visade: Vi andra är inte som han. Vi andra är nämligen inte som han. Han är helt annorlunda än vi. Vi får ändå inte glömma detta: Anders Breivik är faktiskt en av oss."
Hon påpekar att ingen människa föds som ond och hänvisar till John Donnes ord "No man is an island". Anne Holt skriver att det är i norsk kultur denne mördare har utvecklats från en blyg och hövlig pojke till ett iskallt monster som använder nio år av sitt liv till att planlägga och genomföra ett terrorattentat. Det har hon självklart rätt i. Men, om det var hela sanningen så borde ännu fler bli ett monster kan man tycka. Den radikale miljön som antagligen har påverkat massmördaren mest är inte i något land, den finns på nätet.
Norrmannen Øyvind Strømmen skriver: "Anders Behring Breivik var inspirert av eit internettmiljø som kallar seg 'counterjihadist', eit miljø som forfekter ein ideologi som vel kan kallast høgreekstrem, og som også har koplingar til europeisk nyfascisme." Strømmen understryker att det inte är särskilt väsentligt att Breivik tidigare har varit medlem av det norske Fremskrittspartiet. Så här formulerar han det:"Det var neppe i FpU han vart radikalisert, dette ser ut for eit klassisk tilfelle av internettradikalisering, slik ein og har sett med unge europeiske jihadistar." Strømmen påpekar att likheterna mellan högerextrema och islamistiska terrorister är långt större än olikheterna.
En som är inne på detsamma är Helene Lööw, som är docent i historia vid Uppsala universitet. Hon skriver i Expressen: "För det finns många andra undergroundvärldar än dem från vilken Anders Behring Breivik hämtade sin inspiration. I mångt och mycket liknar de varandra, även om de ideologiska och religiösa föreställningarna skiljer sig åt. Anders Behring Breivik har långt mer gemensamt med en 11 september-bombare som Mohammed Atta än vad vi vid första anblicken kan tro. Breiviks utopistiska extremism är på många sätt en spegelbild av den salafistiska jihadism som präglat al-Qaidas idévärld. De två rörelserna delar samma föreställningar om det nödvändiga 'heliga kriget' som skall leda till historiens slut och uppkomsten av ett utopiskt lyckorike. Deras kamp är densamma. De står bara på olika sidor."
De är lika farliga. De är lika hatiska mot det demokratiska samhälle vi lever i. Det som göder de är hatet. Det är det hatet vi måste stå emot. Varje dag måste vi stå upp för det demokratiska samhälle vi har. Varje dag måste vi kämpa för det goda. Världen kommer aldrig att vara vad den en gång var. Den kommer alltid att vara vad vi gör den till. Var och en av oss bestämmer vad vi vill fylla världen med. Jag hoppas det blir kärlek vi väljer.
lördag 23 juli 2011
Norge i sorg
Jag är på semester i Norge tillsammans med min familj och hade inte tänkt blogga någonting alls under den veckan jag är här. I går fick en ensam galning, Anders Behring Breivik, hela världen i chock och hela Norge i sorg. Först bombade han regeringshuset i Oslo och sen åkte han ut på ön Utøya där 700 politiskt aktiva ungdomar var samlade på sitt årliga sommarläger. Han sköt med maskingevär och dödade minst 84 av ungdomarna. Det är så ofattbart hemskt det som har hänt så jag har svårt att hitta orden.
Terrorhandlingen fick hela världsmedia till Oslo i går. Det var mycket spekulationer om vad som hade hänt och vilka som kunde ligga bakom. Först beskrevs gärningsmannen som norsk, sen som nordman och sen som etnisk norsk. Enligt experter kunde han vara en konvertit, en kriminell, en afghansoldat, en högerextrem eller en paranoid psykotisk person. Det kunde vara vadsomhelst. Nu vet vi att mannen heter Anders Behring Breivik och beskrivs i media som högerextrem. Jag rekommenderar er alla att följa norsk media för att få svar på alla frågor i denna svåra stund. Detta är det värsta som har hänt i Norge sedan andra världskriget. Norge är i sorg.
Björn Lindahl, SvD:s medarbetare i Oslo, skriver: "Norge vaknade i dag upp efter en natt som skänkt en kort vila från den mardröm som var verkligheten i går. Under natten har dödstalet tiofaldigats till 84 döda efter angreppet på det politiska ungdomslägret på Utøya. Därmed är minst 91 döda i den största norska våldshandlingen i fredstid. Bombexplosionen mot den politiska makten i Oslo och massakern på unga, politiskt engagerade ungdomar på Utøya kommer att prägla Norge under veckorna, månader och åren som kommer".
Det var svårt att gå och lägga sig i natt och ännu svårare att kliva upp i morse; man ville blunda och hoppas tiden kunde spolas tillbaka och tragedin kunde stoppas. Jag kan inte tro att det är sant allt det hemska som hände i går. Min dotter Margarita bor här i Norge, då hon valde att flytta hem till Molde igen för tre år sedan. Det känns bra att hela familjen är samlad här nu. Mitt i allt elände, mitt i all denna bottenlösa sorgen, så är vi tillsammans. Mina tankar går till alla de som i går förlorade sina nära och kära.
Terrorhandlingen fick hela världsmedia till Oslo i går. Det var mycket spekulationer om vad som hade hänt och vilka som kunde ligga bakom. Först beskrevs gärningsmannen som norsk, sen som nordman och sen som etnisk norsk. Enligt experter kunde han vara en konvertit, en kriminell, en afghansoldat, en högerextrem eller en paranoid psykotisk person. Det kunde vara vadsomhelst. Nu vet vi att mannen heter Anders Behring Breivik och beskrivs i media som högerextrem. Jag rekommenderar er alla att följa norsk media för att få svar på alla frågor i denna svåra stund. Detta är det värsta som har hänt i Norge sedan andra världskriget. Norge är i sorg.
Björn Lindahl, SvD:s medarbetare i Oslo, skriver: "Norge vaknade i dag upp efter en natt som skänkt en kort vila från den mardröm som var verkligheten i går. Under natten har dödstalet tiofaldigats till 84 döda efter angreppet på det politiska ungdomslägret på Utøya. Därmed är minst 91 döda i den största norska våldshandlingen i fredstid. Bombexplosionen mot den politiska makten i Oslo och massakern på unga, politiskt engagerade ungdomar på Utøya kommer att prägla Norge under veckorna, månader och åren som kommer".
Det var svårt att gå och lägga sig i natt och ännu svårare att kliva upp i morse; man ville blunda och hoppas tiden kunde spolas tillbaka och tragedin kunde stoppas. Jag kan inte tro att det är sant allt det hemska som hände i går. Min dotter Margarita bor här i Norge, då hon valde att flytta hem till Molde igen för tre år sedan. Det känns bra att hela familjen är samlad här nu. Mitt i allt elände, mitt i all denna bottenlösa sorgen, så är vi tillsammans. Mina tankar går till alla de som i går förlorade sina nära och kära.
lördag 16 juli 2011
"Detta ständigt stormande folk"
Bodil Malmsten har i DN skrivit en underbar artikel om Frankrike och Sverige. Artikeln publicerades på Frankrikes nationaldag den 14 juli. Fransmännen är nästan lika duktiga på att fira sin nationaldag med pompa och ståt som vi norrmän är. Härligt! När jag som 18-åring bestämde mig för att resa ut i världen på egen hand så kunde Frankrike ha blivit landet jag hade valt om de inte 1985 hade haft visumtvång för norrmän. Sådant hade jag inte tid att vänta på, jag var en otålig och rastlös ung tjej som ville resa på en gång. Jag gick in på en resbyrå och ville till ett land med sol och god mat. Jag åkte dagen efter till Lanzarote och stannade där ett bra tag. Jag förälskade mig i det spanska temperamentet, den goda maten och en spanjor så klart.
Bodil Malmsten skriver: "Hade jag inte bott tio år i Frankrike hade jag aldrig förstått hur svensk jag är, hur präglad av min svenskhet, från rötterna och ut i fingerspetsarna. I Frankrike ständigt påmind om min svenskhet, i Sverige påmind om hur ofransk jag kommer att förbli – hur jag håller igen med vad jag tycker för att inte sticka ut, hur jag låter bli att kritisera sådant som är fel, för att alla andra kanske inte håller med. Hur jag tiger i postkön i stället för att skrika: Vad var det jag sa? Som jag gjorde för tolv år sedan när posten i den form vi kände den hastigt lades ner och kommunikationsdirektören skröt med hur duktig företagsledningen var på att hålla tyst. I Frankrike finns posten kvar. Nedläggningshotad, men fortfarande kvar. För att folk blir galna när posten hotar att lägga ner, det protesteras och demonstreras och så är det med allting, folk lägger sig i. Ska det privatiseras vill folk veta ungefär hur det ska bli. Inte stå där inför faît accompli som vi. Vi tycker att mycket är fel, det tycker vi och gnäller på helgerna, men så länge Maciej Zaremba inte har dragit i gång en debatt om det säger vi ingenting. Vi tiger och liksom samtycker, fast vi egentligen inte gör det".
Vi kanske hade haft fungerande järnvägar och punktliga tåg om vi var lite mer som fransmännen? Detta ständigt stormande folk hade definitivt inte accepterat att år ut och år in, vinter efter vinter, den ena kallare än den andra, stå på perrongerna och frysa och vänta på tåg som inte kommer. De hade stormat riksdagshuset oavsett vem som hade ansvarat för järnväg, tåg med mera.
Malmsten berättar: "I Frankrikes fina familjer kan en au pair gifta sig med sonen i huset, utbilda sig till domare, ställa den elit hon kommit att tillhöra inför domstol och fälla för korruption. Som den formidabla Eva Joly". Au pairen hon beskriver är en norska. Eva Joly valdes nyligen till det gröna partiet Europe Écologies presidentkandidat. Hon hamnade i blåsväder när hon föreslog att militärparaden, som går längs avenyn på nationaldagen, borde bytas ut till en medborgarparad. De som har varit i Norge på 17 maj, Norges nationaldag, vet vad hon menar. Det var mer än många franska politiker kunde tåla. Eva Joly har dubbelt medborgarskap och har bott i Frankrike i hela sitt vuxna liv. Men, nu fick hon veta hut; hon fick veta att hon inte har några franska värderingar och ingen fransk historia. Nu fick hon veta sin plats i hierarkien; hon är ju ingen riktig fransyska.
Annika Ström Melin, på DN, skriver: "Det är riktigt skrämmande att det krävs så lite för att det skall välla fram unkna gamla nationalistiska tankar i Paris. Ja, det är det. Men, jag och säkert alla andra invandrare möts av precis samma unkna nationalistiska tankar här i Sverige om vi som utlandsfödda vågar säga något kritiskt om Sverige. Skillnaderna mellan nationerna och folkslagen är dock för det mesta rätt så charmerande. Jag har bara bott i tre olika länder. Jag skulle önska att jag hade hunnit med ännu flera. Det är så otroligt spännande att lära sig de olika kulturer, traditioner och tankesätt.
Bodil Malmsten skriver: "Hade jag inte bott tio år i Frankrike hade jag aldrig förstått hur svensk jag är, hur präglad av min svenskhet, från rötterna och ut i fingerspetsarna. I Frankrike ständigt påmind om min svenskhet, i Sverige påmind om hur ofransk jag kommer att förbli – hur jag håller igen med vad jag tycker för att inte sticka ut, hur jag låter bli att kritisera sådant som är fel, för att alla andra kanske inte håller med. Hur jag tiger i postkön i stället för att skrika: Vad var det jag sa? Som jag gjorde för tolv år sedan när posten i den form vi kände den hastigt lades ner och kommunikationsdirektören skröt med hur duktig företagsledningen var på att hålla tyst. I Frankrike finns posten kvar. Nedläggningshotad, men fortfarande kvar. För att folk blir galna när posten hotar att lägga ner, det protesteras och demonstreras och så är det med allting, folk lägger sig i. Ska det privatiseras vill folk veta ungefär hur det ska bli. Inte stå där inför faît accompli som vi. Vi tycker att mycket är fel, det tycker vi och gnäller på helgerna, men så länge Maciej Zaremba inte har dragit i gång en debatt om det säger vi ingenting. Vi tiger och liksom samtycker, fast vi egentligen inte gör det".
Vi kanske hade haft fungerande järnvägar och punktliga tåg om vi var lite mer som fransmännen? Detta ständigt stormande folk hade definitivt inte accepterat att år ut och år in, vinter efter vinter, den ena kallare än den andra, stå på perrongerna och frysa och vänta på tåg som inte kommer. De hade stormat riksdagshuset oavsett vem som hade ansvarat för järnväg, tåg med mera.
Malmsten berättar: "I Frankrikes fina familjer kan en au pair gifta sig med sonen i huset, utbilda sig till domare, ställa den elit hon kommit att tillhöra inför domstol och fälla för korruption. Som den formidabla Eva Joly". Au pairen hon beskriver är en norska. Eva Joly valdes nyligen till det gröna partiet Europe Écologies presidentkandidat. Hon hamnade i blåsväder när hon föreslog att militärparaden, som går längs avenyn på nationaldagen, borde bytas ut till en medborgarparad. De som har varit i Norge på 17 maj, Norges nationaldag, vet vad hon menar. Det var mer än många franska politiker kunde tåla. Eva Joly har dubbelt medborgarskap och har bott i Frankrike i hela sitt vuxna liv. Men, nu fick hon veta hut; hon fick veta att hon inte har några franska värderingar och ingen fransk historia. Nu fick hon veta sin plats i hierarkien; hon är ju ingen riktig fransyska.
Annika Ström Melin, på DN, skriver: "Det är riktigt skrämmande att det krävs så lite för att det skall välla fram unkna gamla nationalistiska tankar i Paris. Ja, det är det. Men, jag och säkert alla andra invandrare möts av precis samma unkna nationalistiska tankar här i Sverige om vi som utlandsfödda vågar säga något kritiskt om Sverige. Skillnaderna mellan nationerna och folkslagen är dock för det mesta rätt så charmerande. Jag har bara bott i tre olika länder. Jag skulle önska att jag hade hunnit med ännu flera. Det är så otroligt spännande att lära sig de olika kulturer, traditioner och tankesätt.
fredag 15 juli 2011
"Ge inga bidrag till hatet"
Per Gudmundson, SvD, skriver: "Homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, kvinnor bör inte inleda samtal med främmande män, och i val ska muslimer helst rösta på andra muslimer. Judarna styr världsekonomin. Där är några av budskapen på den ambitiösa webbsajten muslim.se som syftar till att 'på ett enkelt sätt presentera Islam för unga muslimer'. Illa nog, kan tyckas, men det blir värre: Verksamheten har fått statliga bidrag för att fostra ungdomar demokratiskt, arbeta för jämställdhet och motverka rasism". Det är horribelt att organisationer som har sådana extrema åsikter får statliga bidrag. Man förväntar sig att våra skattepengar används på ett klokare sätt.
Erik Helmerson på DN ställer dessa frågor: "Ska staten ge bidrag till en organisation som propagerar för att en kvinna ska sänka blicken inför män? Eller som lär att abort och homosexualitet är synd?" Stefan Attefall (KD) tycker uppenbarligen det. Han kanske är rädd för att även kristna extrema organisationer, för de finns också, inte skall få bidrag om man börjar syna de religiösa organisationerna i sömmarna lite närmare eller noggrannare?
Per Gudmundson påpekar klokt: "Demokratiministern borde omedelbart utreda hur det kan komma sig att Ungdomsstyrelsen gång på gång kan betala ut bidrag till antidemokratiska rörelser". Det borde göras på momangen och i de fall det visar sig att någon odemokratisk eller på annat sätt olämplig organisation har fått skattepengar skall de krävas tillbaka. Allt annat är orimligt.
Erik Helmerson har denna fundering: "En aspekt av frågan som sällan nämns är varför religiösa organisationer är så angelägna om att hållas under armarna av staten. Vore det inte bättre att stå oberoende, att erbjuda ett alternativ till den sekulära, materiella statsapparaten? Att kunna sprida vilket budskap man vill, att ge Gud vad Gud tillhör och låta kejsaren behålla sitt? Det kanske skulle innebära sotdöden för några religiösa (och politiska) samfund, men att de inte har nog med medlemmar för att bedriva vettig verksamhet är kanske inte statens huvudvärk".
Helt rätt. Det är inte statens huvudvärk att organisationer som inte har ett existensberättigande och kan stå på egna fötter möter sotdöden. Birgitta Ohlsson (FP) vill se till att skattemedel inte går till extrema organisationer. Det är mycket bra. Stefan Attefall påstår att det enligt svensk lag är förbjudet att man prövar ett samfunds syn på samhällets värdegrund innan man ger bidrag. Jag betvivlar att Attefall har rätt och har han det måste en lagändring till snarast.
Erik Helmerson på DN ställer dessa frågor: "Ska staten ge bidrag till en organisation som propagerar för att en kvinna ska sänka blicken inför män? Eller som lär att abort och homosexualitet är synd?" Stefan Attefall (KD) tycker uppenbarligen det. Han kanske är rädd för att även kristna extrema organisationer, för de finns också, inte skall få bidrag om man börjar syna de religiösa organisationerna i sömmarna lite närmare eller noggrannare?
Per Gudmundson påpekar klokt: "Demokratiministern borde omedelbart utreda hur det kan komma sig att Ungdomsstyrelsen gång på gång kan betala ut bidrag till antidemokratiska rörelser". Det borde göras på momangen och i de fall det visar sig att någon odemokratisk eller på annat sätt olämplig organisation har fått skattepengar skall de krävas tillbaka. Allt annat är orimligt.
Erik Helmerson har denna fundering: "En aspekt av frågan som sällan nämns är varför religiösa organisationer är så angelägna om att hållas under armarna av staten. Vore det inte bättre att stå oberoende, att erbjuda ett alternativ till den sekulära, materiella statsapparaten? Att kunna sprida vilket budskap man vill, att ge Gud vad Gud tillhör och låta kejsaren behålla sitt? Det kanske skulle innebära sotdöden för några religiösa (och politiska) samfund, men att de inte har nog med medlemmar för att bedriva vettig verksamhet är kanske inte statens huvudvärk".
Helt rätt. Det är inte statens huvudvärk att organisationer som inte har ett existensberättigande och kan stå på egna fötter möter sotdöden. Birgitta Ohlsson (FP) vill se till att skattemedel inte går till extrema organisationer. Det är mycket bra. Stefan Attefall påstår att det enligt svensk lag är förbjudet att man prövar ett samfunds syn på samhällets värdegrund innan man ger bidrag. Jag betvivlar att Attefall har rätt och har han det måste en lagändring till snarast.
tisdag 12 juli 2011
"Konsten att vara invandrare"
Andrzej Olkiewicz flydde som nittonåring från Polen till väst. Han flydde från kommunismen. Först hamnade han i Danmark för att ganska snart resa vidare till Sverige. Andrzej Olkiewicz har skrivit boken "Konsten att vara invandrare". Jag köpte den när den kom ut 2008 och har läst den flera gånger. Fast jag, som norska, är en sådan där utlänning som är nästan svensk redan från början känner jag igen mycket av det Olkiewicz skriver om. Han skriver att han under sin emigranttillvaro har gjort de flesta misstag en människa som bosätter sig i ett främmande land kan göra. Det har jag också gjort, först efter 18 år i mitt nya hemland vet jag hur jag undviker de. Claes Arvidsson skriver om sin norska fru: "Men det har också handlat om hur man ska vara i Sverige. På norska kaffekalas tar man först för sig av tårtan och går sedan loss på bullar och kakor. Så gör vi inte hos oss – och det vet min fru nu". Det vet jag också nu! Plus en massa andra saker.
Stefan Jonsson skriver: "Överallt i världen råkar främlingen ut för diskriminering, skriver den polske svensken Andrzej Olkiewicz i sin nya bok "Konsten att vara invandrare". 'Vi kan önska att det skulle vara annorlunda. Men så är det inte.' För att klara sig i Sverige och kringgå dess tusentals olika utstötningsmekanismer har Olkiewicz utvecklat vad man kunde kalla den luttrade invandrarens stoicism: Räkna med att bli diskriminerad!" Passar det inte kan du åka hem, får jag höra ganska ofta när jag säger något kritiskt om Sverige. Riktiga svenskar upplever sig ha tolkningsföreträde om sitt eget land. Men, jag bor här också och har så gjort i 18 år. Olkiewicz skriver: "Oavsett hur bra man lyckas, hur stort umgänge man har eller hur mycket man själv tycker om det nya landet löper man alltid risken att någon - vem som helst - kan ifrågasätta ens närvaro där. Som invandrare har vi aldrig en självklar besittningsrätt i det nya landet."
Den som lämnar sitt hemland förlorar något viktigt, enligt Andrzej Olkiewicz. Så här skriver han: "I det nya landet är man främling men inte gäst. I det gamla landet är man gäst men inte främling. Det är en smärtsam förlust. Den är som sorgen efter någon som är borta och som har betytt mycket i ens liv. Sorgen mildras med tiden men försvinner aldrig helt." Jag kommer förmodligen att bo kvar i Sverige resten av mitt liv. Jag är kärleksinvandrare och kommer att stanna här tillsammans med min svenske man. Jag kommer dock alltid att ha två hemländer, Norge och Sverige, men två halva hemländer skapar inte ett helt (Ursula Seeber).
Jag har hört norgehistorier i stort sett varje vecka sedan jag kom hit 1993. Olkiewicz berättar: " Lika aningslös var en av mina tidigare kvinnliga arbetskamrater. Hon hade två bidrag till samtalet vid kaffebordet: feminism och ett aldrig sinande förråd av norgehistorier. Trots mina invändningar fortsatte hon att berätta dessa vitsar. Det upphörde inte förrän en kollega drog ett lika plumpt skämt om kvinnor. Då först kunde denna unga feminist begripa hur pass roligt det är när någon gör sig lustig på ens egen bekostnad." Etniska vitsar är inte alltid illa menad, men när man tex är ensam norska på en fest med svenskar så är det inte roligt när norgehistorierna börjar komma. Jag vet, jag har upplevd det otaliga gånger.
Kan man bli lycklig i ett nytt land? Ja, det kan man, men det tar tid att få nya rötter. Många har frågat mig om när jag kommer att bli svensk? Jag har funderat mycket kring den frågan. När blir jag svensk? Förmodligen aldrig då jag var vuxen när jag emigrerade hit. Förresten måste man bli svensk? Mina barn, förutom min dotter som har flyttat tillbaka till Norge, kommer kanske att bli svenskar även fast deras vänner kallar de för norrbaggar och dylikt. Men, de kommer alltid att vara norskättlingar med allt vad det innebär. Jag har fostrat de till att vara stolta över det. Patriotismen är stark i Norge.
Nu när jag ytterligare en gång har läst boken "Konsten att vara invandrare" så är mitt huvud fullt av funderingar kring den resa man gör när man väljer att flytta utomlands. Boken kan varmt rekommenderas. Boken vänder sig till de som har bytt land, de som tänker studera utomlands, de som lever med någon av annan nationalitet, de som har föräldrar från något annat land och de som i sitt yrke möter människor av annan etnisk bakgrund. Den borde med andra ord läsas av alla.
Citat från boken: "Jag tycker illa om invandrare. Jag skall emigrera till ett land där de inte tar emot invandrare." (avlyssnat på stan).
Stefan Jonsson skriver: "Överallt i världen råkar främlingen ut för diskriminering, skriver den polske svensken Andrzej Olkiewicz i sin nya bok "Konsten att vara invandrare". 'Vi kan önska att det skulle vara annorlunda. Men så är det inte.' För att klara sig i Sverige och kringgå dess tusentals olika utstötningsmekanismer har Olkiewicz utvecklat vad man kunde kalla den luttrade invandrarens stoicism: Räkna med att bli diskriminerad!" Passar det inte kan du åka hem, får jag höra ganska ofta när jag säger något kritiskt om Sverige. Riktiga svenskar upplever sig ha tolkningsföreträde om sitt eget land. Men, jag bor här också och har så gjort i 18 år. Olkiewicz skriver: "Oavsett hur bra man lyckas, hur stort umgänge man har eller hur mycket man själv tycker om det nya landet löper man alltid risken att någon - vem som helst - kan ifrågasätta ens närvaro där. Som invandrare har vi aldrig en självklar besittningsrätt i det nya landet."
Den som lämnar sitt hemland förlorar något viktigt, enligt Andrzej Olkiewicz. Så här skriver han: "I det nya landet är man främling men inte gäst. I det gamla landet är man gäst men inte främling. Det är en smärtsam förlust. Den är som sorgen efter någon som är borta och som har betytt mycket i ens liv. Sorgen mildras med tiden men försvinner aldrig helt." Jag kommer förmodligen att bo kvar i Sverige resten av mitt liv. Jag är kärleksinvandrare och kommer att stanna här tillsammans med min svenske man. Jag kommer dock alltid att ha två hemländer, Norge och Sverige, men två halva hemländer skapar inte ett helt (Ursula Seeber).
Jag har hört norgehistorier i stort sett varje vecka sedan jag kom hit 1993. Olkiewicz berättar: " Lika aningslös var en av mina tidigare kvinnliga arbetskamrater. Hon hade två bidrag till samtalet vid kaffebordet: feminism och ett aldrig sinande förråd av norgehistorier. Trots mina invändningar fortsatte hon att berätta dessa vitsar. Det upphörde inte förrän en kollega drog ett lika plumpt skämt om kvinnor. Då först kunde denna unga feminist begripa hur pass roligt det är när någon gör sig lustig på ens egen bekostnad." Etniska vitsar är inte alltid illa menad, men när man tex är ensam norska på en fest med svenskar så är det inte roligt när norgehistorierna börjar komma. Jag vet, jag har upplevd det otaliga gånger.
Kan man bli lycklig i ett nytt land? Ja, det kan man, men det tar tid att få nya rötter. Många har frågat mig om när jag kommer att bli svensk? Jag har funderat mycket kring den frågan. När blir jag svensk? Förmodligen aldrig då jag var vuxen när jag emigrerade hit. Förresten måste man bli svensk? Mina barn, förutom min dotter som har flyttat tillbaka till Norge, kommer kanske att bli svenskar även fast deras vänner kallar de för norrbaggar och dylikt. Men, de kommer alltid att vara norskättlingar med allt vad det innebär. Jag har fostrat de till att vara stolta över det. Patriotismen är stark i Norge.
Nu när jag ytterligare en gång har läst boken "Konsten att vara invandrare" så är mitt huvud fullt av funderingar kring den resa man gör när man väljer att flytta utomlands. Boken kan varmt rekommenderas. Boken vänder sig till de som har bytt land, de som tänker studera utomlands, de som lever med någon av annan nationalitet, de som har föräldrar från något annat land och de som i sitt yrke möter människor av annan etnisk bakgrund. Den borde med andra ord läsas av alla.
Citat från boken: "Jag tycker illa om invandrare. Jag skall emigrera till ett land där de inte tar emot invandrare." (avlyssnat på stan).
fredag 8 juli 2011
Hälsa kamrat Jens Persson (C)
Håkan Juholt (S) och Margit Urtegård
I går träffade jag på Håkan Juholt i vimlet i Visby. Jag hälsade glatt och berättade att jag kommer ifrån Strängnäs. Han svarade spontant: "Hälsa Jens Persson så mycket". Jag blev något förvånad, jag trodde inte att Socialdemokraternas nya partiledare visste vem Jens Persson (C) är. Jag lovade att jag skulle framföra hälsningen till kamrat Jens.
I går träffade jag på Håkan Juholt i vimlet i Visby. Jag hälsade glatt och berättade att jag kommer ifrån Strängnäs. Han svarade spontant: "Hälsa Jens Persson så mycket". Jag blev något förvånad, jag trodde inte att Socialdemokraternas nya partiledare visste vem Jens Persson (C) är. Jag lovade att jag skulle framföra hälsningen till kamrat Jens.
Promenad och frukost i Visby
Marie-Louise Forslund Mustaniemi (KD) och jag på morgonpromenad i Visby
torsdag 7 juli 2011
Jan Björklund (FP) bästa talaren i Almedalen 2011
Folkpartiets partiledare Jan Björklund höll ett mycket bra tal här i Almedalen i går. Han var tydlig, rolig och ideologisk. Eskilstuna-Kuriren skriver: "Avslaget. Så kunde årets partiledartal i Almedalen sammanfattas fram till igår. Gustav Fridolin och Åsa Romson prövade sig försiktigt fram i söndags. Fredrik Reinfeldt tittade långt och flög högt i måndags - men landade platt. Framtidskommission. Jaha? Lars Ohly, skakad av intern kritik och utmaning om partiledarposten, talade till en gles skara redan frälsta. Det var alltså upplagt för smash när Jan Björklund klev upp på Almedalens scen igår. Så han smällde till, med något av ett programtal som lika gärna kunde ha hållits ett valår. Det var en blandning av gammalt och nytt, allmänt pekande på problemområden och konkreta förslag. Tydligt, ideologiskt, konfronterande, svart mot vitt – Björklundskt med andra ord".
Jag gillar Jan Björklund. För mig är han en klockren liberal. Han talar om människan, han försvarar individen. Han förklarar pedagogiskt och sakligt skillnaden mellan kollektivism och liberalism. Socialdemokraterna är systemkramare och Folkpartiet är individkramare, ingen tvekan om saken. I går hörde jag ett begrepp jag inte har hört förut; sosseliberal. Det är definitivt inte Jan Björklund, han är liberal på riktigt. Återkommer snart, nu är det mingel på gång i Almedalen.
Jag gillar Jan Björklund. För mig är han en klockren liberal. Han talar om människan, han försvarar individen. Han förklarar pedagogiskt och sakligt skillnaden mellan kollektivism och liberalism. Socialdemokraterna är systemkramare och Folkpartiet är individkramare, ingen tvekan om saken. I går hörde jag ett begrepp jag inte har hört förut; sosseliberal. Det är definitivt inte Jan Björklund, han är liberal på riktigt. Återkommer snart, nu är det mingel på gång i Almedalen.
Hanif Bali (M), flyktingbarn från Iran
Margit Urtegård och Hanif Bali
Här om dagen var jag på ett seminarium om utanförskap och integration; "Utanförskapet som hotar samhället". En av deltagarna i panelen var Hanif Bali, som är riksdagsledamot för Moderaterna. Han berättade att han var tre år gammal när han kom till Sverige från Iran, som ensamkommande flyktingbarn. Han blev placerad i en iransk familj. Fosterpappan förklarade att det inte spelade någon roll hur mycket han kämpade så skulle han aldrig lyckas; han skulle aldrig få komma in i det svenska samhället. Han förmedlade att Sverige var till för svenskar och att det var hopplöst för invandrare att överhuvudtaget komma in i samhällsgemenskapen.
Hanif Bali kom sedan till en ny familj och där fick har höra precis tvärtemot. Nu fick han höra att Sverige är ett land fullt av "honung" och att man här kan bli vad man vill och att möjligheterna verkligen är totalt obegränsade för den som arbetar hårt och vill någonting. Det är bara din egen insats och vilja som kan begränsa dina framtidsmöjligeter fick Bali nu lära sig. I dag är han är ytterst väletablerad ung man i det svenska samhället och är riksdagsledamot för Moderaterna. Jag gissar att han blev positivt påverkad och inspirerad av sin nya fosterpappa. Flyktingbarnet Hanif Bali fick både lycka och välgång i sitt nya hemland. Det är sådana exempel som borde komma fram i media. Det är framgångssagorna som borde lyftas fram lite oftare i media och i vardagssamtalen. Det är de positiva exemplen vi borde studera. Det är de som kan ge svaren. Det är de hoppfulla berättelserna som leder oss i positiv riktning.
Hanif Bali fick veta att Sverige är möjligheternas land. Det vet redan alla klassresenärer, det vet redan alla maskrosbarn, det är dags att alla andra också får denna kunskap. Det skulle påverka oss mycket.
Här om dagen var jag på ett seminarium om utanförskap och integration; "Utanförskapet som hotar samhället". En av deltagarna i panelen var Hanif Bali, som är riksdagsledamot för Moderaterna. Han berättade att han var tre år gammal när han kom till Sverige från Iran, som ensamkommande flyktingbarn. Han blev placerad i en iransk familj. Fosterpappan förklarade att det inte spelade någon roll hur mycket han kämpade så skulle han aldrig lyckas; han skulle aldrig få komma in i det svenska samhället. Han förmedlade att Sverige var till för svenskar och att det var hopplöst för invandrare att överhuvudtaget komma in i samhällsgemenskapen.
Hanif Bali kom sedan till en ny familj och där fick har höra precis tvärtemot. Nu fick han höra att Sverige är ett land fullt av "honung" och att man här kan bli vad man vill och att möjligheterna verkligen är totalt obegränsade för den som arbetar hårt och vill någonting. Det är bara din egen insats och vilja som kan begränsa dina framtidsmöjligeter fick Bali nu lära sig. I dag är han är ytterst väletablerad ung man i det svenska samhället och är riksdagsledamot för Moderaterna. Jag gissar att han blev positivt påverkad och inspirerad av sin nya fosterpappa. Flyktingbarnet Hanif Bali fick både lycka och välgång i sitt nya hemland. Det är sådana exempel som borde komma fram i media. Det är framgångssagorna som borde lyftas fram lite oftare i media och i vardagssamtalen. Det är de positiva exemplen vi borde studera. Det är de som kan ge svaren. Det är de hoppfulla berättelserna som leder oss i positiv riktning.
Hanif Bali fick veta att Sverige är möjligheternas land. Det vet redan alla klassresenärer, det vet redan alla maskrosbarn, det är dags att alla andra också får denna kunskap. Det skulle påverka oss mycket.
tisdag 5 juli 2011
Flera mingelbilder från Almedalen 2011
Anders (jag brukar skoja med att han är den enda sossen i Lidingö kommun) Ilija Batljan (S), jag, Stella Fare (FP), Jan från Danmark och Maria Halkiewicz (FP)
Jan, Maria och Nyamko Sabuni (FP)
Nyamko och Lars Leijonborg (FP)
Jag och Lars Adaktusson
Min gamla mentor Johan Thor och jag
Jag och Sveriges smartaste kille Fredrik Segerfeldt och hans bror Johan
Jan, Maria och Nyamko Sabuni (FP)
Nyamko och Lars Leijonborg (FP)
Jag och Lars Adaktusson
Min gamla mentor Johan Thor och jag
Jag och Sveriges smartaste kille Fredrik Segerfeldt och hans bror Johan
måndag 4 juli 2011
lördag 2 juli 2011
Bra ledare i Eskilstuna-Kuriren!
Serieförlaget Galago skriver: "Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. Inför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundson". De kallar det satir.
Ledaren på Eskilstuna-Kuriren skriver: "Satir kan exponera förljugenhet, dubbelmoral och annat ljusskyggt. Rätt använd vitaliserar och piggar den upp det offentliga samtalet. Uppmaningen att skjuta en meningsmotståndare är dock något helt annat och förpestar snarare än vitaliserar. Mediepersoner som sticker ut hakan får tåla att kritiseras och förlöjligas. Men det slags skrämmande och kränkande påhopp som Galago utsatt Per Gudmundsson för, borde ingen behöva utstå". Helt rätt. Det finns gränser. Bra att Eskilstuna-Kuriren reagerar, mycket bra!
Ledaren på Eskilstuna-Kuriren skriver: "Satir kan exponera förljugenhet, dubbelmoral och annat ljusskyggt. Rätt använd vitaliserar och piggar den upp det offentliga samtalet. Uppmaningen att skjuta en meningsmotståndare är dock något helt annat och förpestar snarare än vitaliserar. Mediepersoner som sticker ut hakan får tåla att kritiseras och förlöjligas. Men det slags skrämmande och kränkande påhopp som Galago utsatt Per Gudmundsson för, borde ingen behöva utstå". Helt rätt. Det finns gränser. Bra att Eskilstuna-Kuriren reagerar, mycket bra!
fredag 1 juli 2011
Sverige behöver flera journalister som Per Gudmundson på SvD
Jag har med stort intresse följt debatten kring Per Gudmundson på SvD. Han sticker ut, han provocerar och han vägrar att vara politisk korrekt. Midsommardagen klev han in i ett riktigt ormbo då han refererade till norsk statistik rörande invandrare och brottslighet. Per Gudmundson har fått mycket kritik för detta; även hot mot sig och sin familj. Hoten mot Per Gudmundson och hans familj är oacceptabla.
Leif Jansson skriver på newsmill: "Genom att börja laborera med svepande generaliseringar och kollektiv skuld ger sig Gudmundson ut på ett sluttande plan som i förlängningen leder till pogromer, etnisk rensning och folkmord i nazismens, kommunismens, religionens eller stammens namn". Det är osmakligt att göra det Leif Jansson gör. Det är en så låg debattnivå att man häpnar. Att dra fram nazistkortet är fult, riktigt fult!
Dilsa Demirbag-Sten, en person som jag beundrar, har gått till hårt angrepp på Per Gudmundson. Jag förstår faktiskt inte varför. Vad har hänt? Hon brukar vara så klok och insiktsfull. Nu verkar det mest som hon, efter att ha kommit in i de fina salongerna, vill vara politiskt korrekt med allt vad det innebär. Jag hoppas att jag har fel, att det bara är ett misstag (som vi alla kan göra).
Det är provocerande i ett land som inte ens publicerar brottslingars ursprung när man skriver om brott i tidningarna att överhuvudtaget nämna sådan statistik som Norges justitiedepartement, utlänningsdirektorat och statistiska centralbyrå har tagit fram. Leif Jansson hävdar: "Genom sättet som Per Gudmundson väljer att lyfta fram kriminaliteten bland invandrare på Svenska Dagbladets ledarsida bidrar han - avsiktligt eller oavsiktligt - till att legitimera Sverigedemokraterna, deras problemformuleringar och deras invandringspolitik". Jag tror att Jansson har fel. Det är inte SD som skall definiera problem och ännu mindre komma med lösningar. Invandrarfrågan engagerar människor, på gott och ont. De flesta svenskar vill inte ha ett samhälle där SD dominerar, bestämmer eller något annat. Då måste det politiska etablissemanget ta tag i alla samhällsfrågor, även de som rör invandring, flyktingar och integration.
Per Gudmundson skriver: "Väljarna ser dock inte ut att vilja vänta på att de ledande partierna löser upp knutarna. I allt högre grad röstar man på partier som sätter invandringsfrågorna främst, och som i kraft av oppositionsställning sällan behöver bry sig om deras enkla lösningar är genomförbara eller inte. Det kan leda till skada. Det bästa vore om de ledande partierna tog väljarnas oro på större allvar. Om inte brottsligheten i sig är nog för att få igång politikerna, hur konstigt det än kan låta, borde väl åtminstone fruktan för politisk turbulens vara det?" Gudmundson har rätt. SD kom in i riksdagen vid valet förra året. Många tror att de kommer att bli ännu större vid nästa val. SD:s fråga är invandringen och flyktingfrågan. Låter de övriga partierna SD behålla de frågorna kommer de att växa. Vill vi det?
Dilsa Demirbag-Sten skriver i sin replik till Gudmundsson i dagens DN: "Om Per Gudmundson hade visat de invandrargrupper han med gäll röst pekar ut i sin text hälften av den finkänslighet han förväntar sig för sin egen person hade vi inte behövt denna replikväxling. Gudmundson brukar påpeka att vi har ett mesigt debattklimat i Sverige. Men när han får motstånd uppför han sig som prinsessan på ärten". Det är inte bara en enormt motstånd Per Gudmundson har fått. Han har blivit utsatt för ett enormt hat på nätet via bloggar, twitter och annat. Han har av Dilsa Demirbag-Sten blivit utmålad som rasist i en av Sveriges största tidningar. Det är inte juste.
Citat från vad jag skrev till Per Gudmundson på facebook: "Alla skall rätta sig in i leden, om inte får man 'huvudet avhugget' i debatten gång på gång, det kallas väl uttröttningsmetoden? När du har hört av flera 'tungviktare' hundratals gånger att du är helt ute och cyklar hoppas antagonisterna att du ger upp. Här skall man vara politisk korrekt eller så skall man hålla tyst. Rosengren kallade Norge för den sista 'Sovjetstaten', jag är ledsen men jag tror att den sista Sovjetstaten är Sverige och inte Norge. Stå på dig Per, du är en av de få journalister i det här landet som inte är PK. Du är en ärlig och frispråkig person, fortsätt med det".
Leif Jansson skriver på newsmill: "Genom att börja laborera med svepande generaliseringar och kollektiv skuld ger sig Gudmundson ut på ett sluttande plan som i förlängningen leder till pogromer, etnisk rensning och folkmord i nazismens, kommunismens, religionens eller stammens namn". Det är osmakligt att göra det Leif Jansson gör. Det är en så låg debattnivå att man häpnar. Att dra fram nazistkortet är fult, riktigt fult!
Dilsa Demirbag-Sten, en person som jag beundrar, har gått till hårt angrepp på Per Gudmundson. Jag förstår faktiskt inte varför. Vad har hänt? Hon brukar vara så klok och insiktsfull. Nu verkar det mest som hon, efter att ha kommit in i de fina salongerna, vill vara politiskt korrekt med allt vad det innebär. Jag hoppas att jag har fel, att det bara är ett misstag (som vi alla kan göra).
Det är provocerande i ett land som inte ens publicerar brottslingars ursprung när man skriver om brott i tidningarna att överhuvudtaget nämna sådan statistik som Norges justitiedepartement, utlänningsdirektorat och statistiska centralbyrå har tagit fram. Leif Jansson hävdar: "Genom sättet som Per Gudmundson väljer att lyfta fram kriminaliteten bland invandrare på Svenska Dagbladets ledarsida bidrar han - avsiktligt eller oavsiktligt - till att legitimera Sverigedemokraterna, deras problemformuleringar och deras invandringspolitik". Jag tror att Jansson har fel. Det är inte SD som skall definiera problem och ännu mindre komma med lösningar. Invandrarfrågan engagerar människor, på gott och ont. De flesta svenskar vill inte ha ett samhälle där SD dominerar, bestämmer eller något annat. Då måste det politiska etablissemanget ta tag i alla samhällsfrågor, även de som rör invandring, flyktingar och integration.
Per Gudmundson skriver: "Väljarna ser dock inte ut att vilja vänta på att de ledande partierna löser upp knutarna. I allt högre grad röstar man på partier som sätter invandringsfrågorna främst, och som i kraft av oppositionsställning sällan behöver bry sig om deras enkla lösningar är genomförbara eller inte. Det kan leda till skada. Det bästa vore om de ledande partierna tog väljarnas oro på större allvar. Om inte brottsligheten i sig är nog för att få igång politikerna, hur konstigt det än kan låta, borde väl åtminstone fruktan för politisk turbulens vara det?" Gudmundson har rätt. SD kom in i riksdagen vid valet förra året. Många tror att de kommer att bli ännu större vid nästa val. SD:s fråga är invandringen och flyktingfrågan. Låter de övriga partierna SD behålla de frågorna kommer de att växa. Vill vi det?
Dilsa Demirbag-Sten skriver i sin replik till Gudmundsson i dagens DN: "Om Per Gudmundson hade visat de invandrargrupper han med gäll röst pekar ut i sin text hälften av den finkänslighet han förväntar sig för sin egen person hade vi inte behövt denna replikväxling. Gudmundson brukar påpeka att vi har ett mesigt debattklimat i Sverige. Men när han får motstånd uppför han sig som prinsessan på ärten". Det är inte bara en enormt motstånd Per Gudmundson har fått. Han har blivit utsatt för ett enormt hat på nätet via bloggar, twitter och annat. Han har av Dilsa Demirbag-Sten blivit utmålad som rasist i en av Sveriges största tidningar. Det är inte juste.
Citat från vad jag skrev till Per Gudmundson på facebook: "Alla skall rätta sig in i leden, om inte får man 'huvudet avhugget' i debatten gång på gång, det kallas väl uttröttningsmetoden? När du har hört av flera 'tungviktare' hundratals gånger att du är helt ute och cyklar hoppas antagonisterna att du ger upp. Här skall man vara politisk korrekt eller så skall man hålla tyst. Rosengren kallade Norge för den sista 'Sovjetstaten', jag är ledsen men jag tror att den sista Sovjetstaten är Sverige och inte Norge. Stå på dig Per, du är en av de få journalister i det här landet som inte är PK. Du är en ärlig och frispråkig person, fortsätt med det".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
