tisdag 1 april 2008

Varför blir inte fler sanningssägare??!!






















Att vara frispråkig kan upplevas som om man är antingen uppriktig eller omdömeslös; modig eller dum. I Sverige talar man ofta om att vi håller vår unika yttrandefrihet högt och att vi värnar om den. Samtidigt har vi ordspråket att tala är silver och tiga är guld.

De som inte säger så mycket och lyckas hålla tand för tunga är förtroendeingivande. Deras återhållsamhet och kontroll upplevs som klokhet. Bland dessa tysta och kloka människor kan man ibland hitta de kalkylerande, taktiska, själviska, intriganta och beräknande individerna, som bara har sin egen vinning för ögat. Vargar i fårakläder eller ormar brukar jag titulera dem.

Själv känner jag mig tryggast bland öppna och frispråkiga personer, som törs vara ärliga. Jag tänker ofta på Anders Ahlmark som var kartograf på Sjöfartsverket 1977, när ett ryskt fartyg gick på grund i svenskt vatten med ett stort oljeutsläpp som följd. Grundet hade tidigare hittats av Sjöfartsverket, men de hade inte satt ut det på sina kartor, något Ahlmark upptäckte och avslöjade offentligt. Han blev sanningssägaren som sattes i ”karantän” på en fyr i flera år. ”Fången på fyren” blev ett begrepp, kartografen blev en symbol för civilkurage.

Min undran och fråga blir, varför är det inte flera som blir sanningssägare? När jag som facklig förtroendeman har deltagit i intervjuer till chefstjänster på Hallanstalten, har det slagit mig att chefsaspiranterna ofta påpekar noga att de är mycket lojala mot arbetsgivaren. Det finns ett uttryck ”obrottsligt lojal”, som vänner i mellan betyder att man ställer upp för varandra. Man kan också vara obrottsligt lojal mot sin arbetsgivare, något som oftast uppskattas högt och kan ge resultat i lönekuvertet.

Att vara lojal uppfattas som en god egenskap. Om man kan vara obrottsligt lojal borde man även kunna bli brottsligt lojal. När blir man i så fall det? Hade Ahlmark varit brottsligt lojal om han hållit tyst? En svår fråga som leder oss till nästa, vad med de andra på Sjöfartsverket, som valde att hålla tyst för att slippa bli utfrusna? Har de varit obrottsligt- eller brottsligt lojala? Kan de ha varit obrottslig lojala mot sin arbetsgivare och samtidigt brottslig lojala mot samhället?

En arbetsgivare vill kanske inte ha anställda med civilkurage först och främst, de kanske föredrar medarbetare med starkt lojalitetstänkande? Varför skulle annars lojalitet kunna betraktas som en god egenskap och meriterande i en intervjusituation på en statlig arbetsplats? Det måste finnas orsaker till varför de som aspirerar på chefstjänster är så noga att påpeka just detta. Den som ser saker som inte är bra får inte glömma ordspråket: ”den som är tyst samtycker”. Jag respekterar de som väljer att vara tysta när de ser några oegentligheter. Jag förstår att de är rädda om sina jobb, sina karriärmöjligheter, sitt rykte mm. De är helt enkelt rädda för konsekvenserna av sitt handlande. Jag respekterar de som väljer att vara tysta framför att stå upp för någon medmänniska när det behövs. Men jag kommer aldrig att förstå dem!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Nej Margit, nu trampade du på en öm tå! Att vara sanningssägare är inte att göra sig populär, nej tvärtom! Det är det inte många som vågar. Men ett gott samvete är bästa huvudkudden och man slipper skämmas när man ser sig i spegeln. Jag vågade mig på att säga som det var när "farbror doktorn" våldtog mig på Barnavårdsnämnden. Han fick behålla sitt jobb och jag "skickades bort".. Jag envisades med att tjata om att det som hänt var sant och tala klarspråk om mitt oväntade möte med en pedofil. Charmerande, talför, högavlönad, studerad, titulerad och ingift i en gedigen, förmögen överklassfamilj från högreståndsmiljö, själv var jag bara en skitungefrån förorten, vem trodde på mig? Slutligen efter åratals påpekanden om att jag hittade på, borde glömma, tänka på nåt annat osv. kom jag till en punkt där jag kunde lägga det här bakom mig, tänkte jag. Icke sa Nicke. Hemligstämplat t.o.m. december månads utgång 2049 sa Socialstyrelsen efter att ha intervjuat mig om vanvård i den sociala barnavården. Som tur är så finns min "skitdåliga självbiografi" Trasdocka (Ordfront 2006) i en bokhandel eller pocket shop nära dig, som inbunden, pocket eller ljudbok. Läs den om du törs!

Anonym sa...

Förlåt, det blev fel, jag blev "anonym" av misstag. Namnet är Yvonne Domeij, författare till Trasdocka, ingen självbiografi alls, faktiskt, utan en bok om en nedtystad rättsskandal, där en pedofil utnyttjar sin ställning och för bort och använder utsatta barn. Barnavårdsnämnden var ett pedofilparadis och vem fan brydde sig om de utsatta barnen som skadades för livet, begick självmord eller dog drogrelaterat alt. våghalsdöden? Jag har olyckssystrar som flickorna på flickhemmet som såldes till höga herrar i regeringen eller som dagens kvinnor på Klaragården. Vem bryr sig om vår sanning?
Yvonne Domeij

Margit Urtegård sa...

Hej Yvonne.

Jag har din bok Trasdocka i min bokhylla hemma, jag har läst den flera gånger och den är definitivt inte dålig; den är ett viktigt vittnesmål om övergrepp som har gjorts mot dig medan du var under de sociala myndigheternas försorg. Det är allvarligt. Det är viktigt att människor törs yttra sig. Hur skall annars rättvisan få komma fram någongång. Stå på dig.

Kram Margit

Anonym sa...

Ja...
Vad ska man säga... jag känner igen det där, jag får aha-upplevelse efter aha-upplevelse..

//N

Unknown sa...

Hej Margit!
Åren går, men din fråga är tidlös.
Jag har skrivit ett manus till det jag upplevde under de här åren, men som ännu inte publicerats. I ett förord,kunde jag tänka mig de här orden, som kanske ger lite av ett svar på din fråga?

"Det går inte att ana hur det ska sluta. Du är väldigt liten när allting börjar, oerfaren och rädd, men växer och kan bli brutalt respektlös när du vet att du har rätt. Man hoppas bara att det självklara öppnar ögon på någon som kommer till din hjälp. Du vill tro att det finns enkla lösningar, men det finns alltid en baksida, full av oanade konsekvenser.
När valet är gjort och man tagit strid ställs höga krav. Du kanske hamnar i en situation där du måste prestera trovärdiga och bindande bevis. Där allt du säger och gör kommer att vägas på guldvåg. Om du tappar kontrollen är du ute i kylan. Det kanske inte räcker med att kunna skriva och redigera på din dator. Blir du riktigt het ska du kunna säga kloka saker till media som inte nöjer sig med vad som helst.
Men om du har full koll på allt och alla förutsättningar, kan du ändå inte vara säker. Om hoten är för starka kan din livlina, din trygghet i dina arbetskamraters om än passiva stöd, huggas av på bråkdelen av en sekund. Du brakar genom alla skyddsnät du trott fanns och hinner aldrig säga att det också var för någon annan du gjorde som du gjorde.
Men allt det negativa vägs dubbelt upp av känslan och medvetenheten om att det du står för är rätt. Du får styrkan och det finns ingen begränsning i vad du vågar. Det är en fantastisk känsla att genomskåda och tappa respekten för personer som missbrukar sin position i samhället."

Varma hälsningar /Anders Ahlmark