Jag vet inte vad jag skall säga.

Om någon du tror är din vän svarar: "Jag vet inte vad jag skall säga", dra åt dig öronen snabbt och backa två steg. Det är nämligen ingen vän som svarar dig så när du är i nöd och behöver stöd. De skall inte gå över till andra sidan av gatan när de ser dig, de skall heller inte ge dig ett så fånigt och svagt svar när du söker hjälp. Backa bara och gå vidare, det finns alltid tuffare människor där ute någonstans som är beredda att ge dig respektfulla svar och kärleksfull respons. De här "vet-inte-människorna" behöver ingen av oss, de är fega och rädda, låt de vara. Som Lucilla Clifton sagt: "Det som ska hjälpa mig genom de kommande tjugo åren (och jag är mindre säker på de tjugo än jag var på "för evigt") är min erfarenhet, att inte ens då allt det jag trodde var bestående sopades bort, inte ens då universum gjorde helt klart för mig att jag misstagit mig i min självsäkerhet, i mina tvärsäkra uttalanden, inte ens då bröt jag ihop. Min övertygelse fick en törn, men jag bröts inte sönder. Trygghet kommer inifrån, inte utifrån..." Till alla mina systrar och bröder som får kämpa för sin rätt att tycka och tänka vad de vill säger jag bara: stå på er! Titta, ser du... ser du inte ljuset i andra sidan på tunneln?! Ge aldrig upp!