onsdag 30 april 2008

En norsk räka: "Jeg er en hummer!"

















Det är utan tvekan centern som är de stora segrarna i den nya alliansen, med tanke på vilka positioner de har fått efter s, fp och c förhandlingar. Centern har under flera mandatperioder haft mera makt än vad deras storlek egentligen har gett utrymme för. De är som dvärgpudlar, som vi andra har behandlat som rottweilers, därför beter de sig som elefanter. De är som den norska räkan som slår sig på bröstet och säger: "Jeg er en hummer". Centern var det enda parti som var missnöjt efter förhandlingarna vid valet 2006, nu har de fått revansch. Det har åter mera makt än vad det egentligen har fått mandat till. Det var nog centern som mest önskade ett regimskifte i Strängnäs kommun, för att det åter skulle få tunga politiska positioner, med flera välbetalda poster. Det återstår att se om det ger utdelning för kommunens skattebetalare. Tre förlorare i valet 2006 skall nu regera tillsammans. Lycka till!

Kommentar från nättidningen:

Upprätta förtroende genom svek?
Hur kan Marianne Andersson c tro att man återupprättar förtroendet för politiker, och i synnerhet c, när man sviker de väljare som vill ha ett borgligt styrt Strängnäs. Är det några partier som nu måste ha förtroendekris med sina väljare så är det fp och c, de två socialistiska stödpartierna.

fd centerväljare

Ett boktips: "MITT IRAN"

Jag, som betraktas något som en kontrasternas person, satt på stranden i Thailand och läste en bok om Iran. Jag rekommenderar mina bloggläsare att läsa den boken, skriven av Shirin Ebadi. Hon fick Nobels fredspris 2003, av den norska nobelkommitten. Ebadi blev en av Irans första kvinnliga domare, men den fundamentalistiska regimen som fick makten efter revolutionen 1979, förklarade att kvinnor var olämpliga att inneha sådana befattningar och hon blev därför degraderad till kontorsbiträde. Ett starkt citat från hennes bok, som visar hennes medvetenhet över vad som hända kan: "En fredlig omvandling av Iran kommer att medföra stora offer. Människor som jag och de dissidenter jag representerar kommer att gå under på vägen. Det är vi blott alltför medvetna om: otaliga av våra kollegor och vänner och bekanta har blivit mördade under de här åren". Ebadi har suttit i fängelse i Iran, hon har blivit hotad, lidit och sett många fruktansvärda saker. Hon har dock valt att stanna kvar i sitt hemland och kämpa för vad hon tror på. Hon är en stark och beundransvärd kvinna. Hennes civilkurage är bottenlös. När jag läste boken funderade jag över vad som skulle hända i Sverige om vi blev utsatta för en lika diktatorisk och brutal statsmakt? Skulle det svenska folket protestera och agera? Jag är tveksam. I det här landet gnäller många över saker vid sina köksbord, när det kommer till kritan är vi rent utav ganska fega. När Ebadi skulle ge ut sin bok visade det sig att de hade censur även i USA. De ville inte att det amerikanska folket skulle upplysas om att det finns många perspektiv och nyanser även i ett land som Iran. Kunskaper är inget man vill förmedla. Att få veta saker om ett land gör dess invånere till människor och inte bara till några eller något man kan hata och bomba. Det fanns en lag i USA om att man inte publicerade något skrivit av medborgare i länder som USA hade infört embargo mot. Ebadi lyckades i alla fall till slut att få sin bok utgiven även i USA. En sak blev jag övertygad om efter att ha läst hennes bok. Det är att man inte kan bomba fram ett demokratiskt samhälle. Att bomba sönder folks hem och ett samhälles infrastruktur löser inga problem. Titta på före detta Sovjet, de ländernas frihet kom inte fram genom bomningar och förstörelse. Kunskaper är makt, att sprida kunskaper är därför en mera framkomlig väg för att skapa fred, frihet och bättre förutsättningar för folk i alla länder över hela världen. Jag tror inte på krig. Jag väljer att tro på människans kärlek till sin medmänniska. Ebadi är ett bevis på att det finns ädla människor att satsa på.

söndag 13 april 2008

Jag vet inte vad jag skall säga.

Om någon du tror är din vän svarar: "Jag vet inte vad jag skall säga", dra åt dig öronen snabbt och backa två steg. Det är nämligen ingen vän som svarar dig så när du är i nöd och behöver stöd. De skall inte gå över till andra sidan av gatan när de ser dig, de skall heller inte ge dig ett så fånigt och svagt svar när du söker hjälp. Backa bara och gå vidare, det finns alltid tuffare människor där ute någonstans som är beredda att ge dig respektfulla svar och kärleksfull respons. De här "vet-inte-människorna" behöver ingen av oss, de är fega och rädda, låt de vara. Som Lucilla Clifton sagt: "Det som ska hjälpa mig genom de kommande tjugo åren (och jag är mindre säker på de tjugo än jag var på "för evigt") är min erfarenhet, att inte ens då allt det jag trodde var bestående sopades bort, inte ens då universum gjorde helt klart för mig att jag misstagit mig i min självsäkerhet, i mina tvärsäkra uttalanden, inte ens då bröt jag ihop. Min övertygelse fick en törn, men jag bröts inte sönder. Trygghet kommer inifrån, inte utifrån..." Till alla mina systrar och bröder som får kämpa för sin rätt att tycka och tänka vad de vill säger jag bara: stå på er! Titta, ser du... ser du inte ljuset i andra sidan på tunneln?! Ge aldrig upp!

lördag 12 april 2008

Viktoria, Jack och Katarina!


















Till Jack!


En liten kille på fyra år
ger glädje i en annars grå vår.

En pojk som heter Jack
till dig vill jag framföra mitt tack.

Din pigga röst i telefon: "Hej Norge".
Ger stor tröst till lilla "Norge".

De här ärliga barnen!

I går morse ringde min lilla beundrare, Jack 4 år. Han sa:"Hej Norge vad gör du? När kommer du hit?" Jag lovade Jack att komma över och äta middag med han och hans familj på eftermiddagen. De här barnen som helt spontant visar vad de känner; kryddad av sprudlande energi, gör livet så härligt äkta, rakt och okomplicerad. Här kommer en dikt jag skrev när jag var 12 år, efter att jag hade varit på min pappas begravning:


LIVET!

En gång glad
Ett barn vet så lite
Pappa var min glädje
Han gav mig så mycket

En gång olycklig
Jag förlorade allt
Pappa, du gick bort
Och tog med dig allt

En gång du sa
Jag var din flicka
Pappa kom tillbaka
Jag behöver dig!

En gång kanske
Vill jag leva igen
Pappa, jag behöll
Det du lärde mig

En gång lycklig
Jag är glad i dig
Pappa ta nu hand om
min mamma för mig

En gång senare
Ingen vet när
Pappa glöm mig inte
Vänta på mig!

torsdag 10 april 2008

Örnenes kjärlighetslek.

Någon hade synpunkter på att jag skrev Walt Whitmans dikter på norska. Här kommer en till:

Örnenes kjärlighetslek

Mens jeg rusler veien langs elven (min formiddagstur, min
hvilestund,)
Hörer jeg plutselig en dempet lyd i luften, örnenes kjärlig-
hetslek,
Den susende brunstige kontakten höyt i rommet,
Klör som mötes, som trekker seg om hverandre, et levende
hjul i vill hvirvel,
Fire vinger som slår, to nebb, en hvirvlende masse som holder
fast, tett, tett,
I tumlende kretsende sammenslyngende buktninger faller de
rett nedover,
Til de stanser over elven et öyeblikk, enda sammenklynget, et
öyeblikks veldig ro.
En urörlig lydlös balanse i luften, så skiller de lag, klörne slip-
per taket,
Sakte skråner de opp igjen, på faste vingespisser, hver i sin
flukt, hun i sin, han i sin, etter henne.

Min goa farbror och jag.

















Mod är, jämte kärleken,
den största gåvan.
Vi känner oss alla
då och då uppgivna,
men om vi accepterar våra misslyckanden
och försöker hålla modet uppe
och lär av erfarenheterna
och prövar nya utvägar-
då ska vi nå vårt mål.

Av: Rosanne Ambrose-Brown



Min farbror; pappas yngra bror, tog hand om mig när pappa dog. Han lärde mig mycket om livet; att jag skulle tro på mig själv och följa mitt hjärta. Leif har aldrig gjort någon människa illa, jag beundrar honom för hans tålamod mot/med andra människor. Hans starka tro om att det finns en Gud har hjälpt honom. Hans generositet mot andra är enorm. Jag är stolt över att han är min farbror.