Borgerlig politiker

Nu har David Aronsson, vänsterpartiet, informerat ledarredaktionen i Eskilstuna att han har tagit deras uppmaning på allvar och startat en blogg. Alex Voronov säger att då blir de socialistiska (vänstersidan) politikerna dominerande när det gäller bloggandet i Strängnäs kommun. Vad har de borgerliga politikerna tänkt att göra åt det?, frågar Voronov. Jag är inte en borgerlig politiker, jag är socialliberal. Om jag då kan uppväga vänstersidans dominans när det gäller bloggandet, vet jag faktiskt inte. Alla politiker vill inte delas in i höger- eller vänsterfållan. Jag är en av de.

Samhällsbyggnadskontoret i Strängnäs

Under flera år har chefen för samhällsbyggnadskontoret, Lars Johansson, i Strängnäs kommun byggt upp kontoret till vad det är i dag; ett väl fungerande samhällsbyggnadskontor. Han har sagt upp sig och skall snart börja arbeta i en annan kommun. Han orkar nog inte stå och se på att hans "livsverk" söndersprängs. Förra året fick kommunchefen Jan Heimdahl i uppdrag från kommunstyrelsen att göra strukturella förändringar i kommunen för att spara pengar. Han valde att koncentrera sig på att montera ner samhällsbyggnadskontoret. Hans förslag är bland annat att VA- och renhållning läggs i bolag under/i SEVAB. Att park- och idrott, gata- och anläggning och verkstad och transport knoppas av. Att konsult- och trafik renodlas som beställarkontor och att beredningsstöd begränsas. Att brandförsvaret (räddningstjänsten) går in i förbund med andra kommuner. Det som blir kvar är i stort sätt bara plan- och bygg samt kart- och mät. Jag är ordförande i Teknik- och fritidsnämnden och ingen av nämndens verksamheter blir kvar på samhällsbyggnadskontoret om jag har förstått allt rätt. Ändå sägs det att nämnden skall vara kvar. Vilken roll skall nämnden ha blir min högst berättigade fråga då? En sak har jag lärt mig genom åren i politiken och det är att borgerliga politiker alltid tror att det är lönsamt att lägga ut och privatisera kommunal verksamhet. Själv är jag inte så indoktrinerad eller ideologiskt låst att jag ser allt på det viset. Jag tror att det kan vara bra för skattebetalerna att behålla viss verksamhet i kommunal regi. Är det bäst att lägga ut verksamheter skall vi självklart göra det, men underlag för sådana beslut skall läggas fram och analyseras just ut i från brukarnas, det vill säga skattebetalarnas behov. Som kommunfullmäktiges ordförande Anders Svensson ofta säger: "Man skall inte springa så fort att träskorna ramlar av". Kommunchefen envisas med att säga att han har fått det här uppdraget av kommunstyrelsen. Jag envisas med att hävda att han enbart har fått i uppdrag att göra strukturella förändringar för att vi skall spara pengar, att han har valt att fokusera på att montera ner samhällsbyggnadskontoret är hans val. Nu håller han på att överbevisa alla ledande politiker i alliansen att det här är ett utmärkt förslag så att de tar det till sitt hjärta och gör det till sitt förslag. Ingen politisk diskussion har föranlett detta förslag. Det är skrämmande. Men, det är väl ingen som blir förvånad?! Kommunchefen har inte utrett om det här förslaget är ekonomiskt gångbart eller ej och då tänker jag på om det är lönsamt för kommunen på lång sikt. Kommunchefen håller på att informera tjänstemän i kommunhuset om vad han har tänkt att göra med samhällsbyggnadskontoret. När har han tänkt att informera politikerna om sina planer? Blir det ett färdigt förslag som läggs fram, som bara skall klubbas i genom? Jag är rädd för det.

Hedersvåld

I en mycket välskriven ledare i DN (080210) ställs frågan: "Är den kvinnokraft som en gång gavs luft under föreställningarna av 'Jösses flickor' fullständig tämjd?" En bra och angelägen fråga. Vi är så rädda för att bli kallade rasister att vi många gånger låter bli att ifrågasätta den hederskultur som har satt rot i vårt samhälle. Det är lättare att vara bekväm, att låtsas som det regnar. Också i Sverige, ett av världens mest jämställda länder, existerar ett patriarkalt förtryck, inleder ledaren sin artikel Rädda flickor. Ett nytt begrepp i tidningarna är "balkongflickan", fast de har blivit ganska många de senaste åren. Unga flickor som knuffas ut från balkonger av sina manliga släktingar för att de inte lever som den patriarkala fadern vill och den hederskultur han försvarar. Att Rädda barnen är bland de som sviker de här tjejerna, genom att försöka släta över hederskulturens betydelse, borde inte förvåna någon vid det här laget. Den cencurerade forskaren Pernilla Ouis berättar i SvD (080207) att Rädda barnen omarbetade hennes forskningsrapport om hederskultur och sexuella övergrepp i Mellanöstern. Varför gjorde de det? Enligt Ann-Charlotte Marteus (Expressen 080206) ströks känsliga formuleringar i rapporten för att Rädda barnen vill behålla sin självbild som "fina människor". Ni vet väl att fina människor kommer inte frivilligt i konflikt med andra, även barnes bästa är man beredd att ofra för att slippa konflikter. Rädda barnen har förbjudit forskaren Ouis att diskutera en patriarkal könsmaktsordning, kulturella normer kring heder och kvinnlig sexualitet, och hur en strikt, religiös sexualmoral kan missbrukas för att legitimera våldet. Ouis påpekar att utan dessa element i analysen kan inte komplexiteten i problematiken förstås och förövrarna framstår som än värre monster. Ouis avslutar sin artikel med: "Rädda barnens agerande är kontraproduktivt och spelar främligsfientliga krafter rakt i händerna". Klokt påpekar hon att rädda vuxna räddar inga barn. Just det, rädda vuxna räddar inga barn. Rädda vuxna räddar ingen av dem som är utsatta för förtryckande hederskultur i Sverige i dag! Att Rädda barnen väljer att huka för hedersvåld är skrämmande. Det är inte bara skrämmande, det är ett stort svek mot alla flickor och killar som varje dag lider under hedersförtrycket, mitt ibland oss. Marianne Nivert får gärna fortsätta att mingla i de fina salongerna, men hon borde lämna sin ordförandepost i Rädda barnen. Hennes agerande kring forskningsrapporten till Pernilla Ouis visar att hon har ett dåligt omdöme och genom det inte är lämpad till att vara ordförande för en viktig organisation som Rädda barnen. Vi får aldrig glömma Fadime eller Pela. Vi får aldrig glömma balkongflickorna. Det är på hög tid att vi reagerar.

Pär Ström

Pär Ström hävdar i sin bok "Mansförtryck och kvinnovälde" att det inte finns någon könsmaktsordning i samhället. Han inleder boken med att säga: "I din hand håller du något så ovanligt som ett äkta manligt inlägg i jämställdhetsdebatten".

Jag har läst boken och om det Ström skriver skall ses som ett manligt inlägg fnyser jag. Ström är en bitter man som ägnar en hel bok åt att spy galla över feminismen. I slutet av boken kommer han med en lång lista med anklagelser mot feminismen; allt ifrån att feminismen bedriver könskrig till att feminismen våldför sig på vetenskapen. Han debatterar sin bok på Brännpunkt (SvD 080102), där han påpekar att man borde ersätta feminism mot humanism. Enligt honom finns det ett utbrett och nedtystat mansförtryck i Sverige, därför att män befinner sig i underläge gentemot kvinnor på många områden, enligt honom. Vart får karl allt i från undrar jag?

När Inti Chaves Perez i ett svar till Ström (SvD 080105) uppmanar Ström att slänga skygglapparna och besöka ett feministkafé får han till svar från Ström (SvD 080110) att det ser han som helt onödvändigt då: "Den som har levt i Sverige har tillbringat de senaste 20 åren i ett enda gigantiskt feministkafé".

Jag håller med Ström när han säger att det inte bara finns mansgrisar, det finns även kvinnogrisar. Det är ju bara att titta på de kvinnliga chefer som väljer att använda manliga härskartekniker i sitt chefsutövande, de finns, det har många av oss fått erfara. Fast Ström syftar nog mera till de kvinnor som hatar män med mera. De flesta feminster hatar inte män, de flesta feminster är gifta, är sambo eller har en annan relation till/med män.

Det bästa svaret på Ströms debattinlägg kom från Sara Mohammad och Birgitta Ohlsson (SvD 080123). De skriver: "Om vi ska bekämpa hedersvåld, och ojämställdhet överhuvudtaget, får vi feminister inte hymla med att även kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer". Det gör kvinnor på många olika sätt, allt ifrån till att hålla i rakbladet när unga flickor könsstympas till att motarbeta andra kvinnor som vill fram på arbetsplatser och inom politiken. Mohammad och Ohlsson har fattat galoppen när de påpekar: "Om man är underordnad finns det vinster med att alliera sig med dem som är överordnade och de strukturer som upprätthåller systemet. Det har inte med kön att göra utan med plats i hierarkin". Detta har jag ofta sett inom politiken och på min arbetsplats. Man håller sig på god fot med den man tror "vinner" helt enkelt. Det är flest män som har reell makt genom sitt ägande och sina positioner.

Avslutningsvis vill jag säga till Ström, välkommen till hemarenan. Det är fritt fram för män att kämpa för att ta större ansvar för barnen. Än så länge har vi inte sett så mycket av den kampen i verkligheten. Jag kommer att gå med i ditt demonstrationståg för att ni skall ta över hälften av omsorgen i hemmet om du kallar till en sådan aktion! När debatten tar det vändningen som Ström med flera står bakom får vi ta fram den gamla kampsången: "Ååå tjejer, ååå tjejer, vi måste höja våra röster för att höras, ååå tjejer". Vi feminister måste fortsätta kämpa.

Ensamhet

Ensamhet

Ensamhet är lika med avskildhet, isolering, enslighet, avsaknad av sällskap, övergivenhet och tomhet enligt synonymordboken. Jag träffar fler och fler ensamma människor och det som slår mig är att deras isolering ofta beror på förhållandet individ och yrkesroll. Så länge människor är yrkesaktiva har de också automatiskt ett kontaktfält som fungerar någorlunda bra. Den dagen man blir sjukskriven, får sparken eller på annat sätt tappar den dagliga kontakten med både arbetsplatsen och arbetskompisarna drabbas man ofta av en enorm ensamhetskänsla. Den vuxnes identitet och egenvärde är så starkt kopplat till personens produktionskapacitet. Jag kände också av det här de första åren jag bodde i Sverige. Jag var hemmafru under några år då. På fester och andra sociala mötesplatser märkte jag ofta den starka kopplingen mellan identitet, yrkesprofession och människovärdet. Många gånger när folk frågade mig vad jag arbetade med och jag svarade att jag var hemmafru vände folk sig bara bort från mig och började prata med någon annan. Det var precis som om jag inte räknades eller värdsattes därför att jag inte hade något professionellt arbete att tala om. Är det sunt att vårt människovärde är så starkt kopplat till vårt produktionsförhållandet; vår plats i ”näringskedjan” så att säga? Har vi inte plats för människor som inte yrkesarbetar för tillfället? De flesta människor gör faktiskt en mycket stor arbetsinsats under sitt liv, dock på olika sätt. Vi borde respektera människor utifrån andra aspekter än titlar och yrkesroller. En person jag mötte, som var fruktansvärt ensam, sa att hon inte kunde gå hem till vänner längre: ”De arbetar ju, jag vill inte vara till besvär”. Det är ett begrepp jag har väldigt svårt för, ordet besvär. Det måste vara ett mycket onödigt begrepp i den svenska ordlistan, vi borde ta bort det helt och hållet. Hur kan en människa bli till besvär egentligen? En helt normalt funtad människa, som behöver hjälp och stöd från en medmänniska, kan väl inte räknas som besvärlig heller? Om man ser på samhället som ett tåg kan man tycka att tåget helt har spårat ur ibland. ”Tid är guld värd och jag vill kunna köpa tid”, hör jag ofta folk säger. Vad med människor, är inte de värda lika mycket? Vem vill ha en värld där människor betraktas och behandlas som maskiner? Som en nyinvesterad och produktiv maskin är man jätteuppskattat. När avskrivningarna är färdiga och produktionsvärdet borta slänger man den på skroten, som vilken som helst annan maskin. Vilken vacker värld vi får då! Eller?

Margit Urtegård

Ta för er tjejer

Nu vill vi vara med i leken!
Denna spalt skall handla om jämställdhet. Vad är jämställdhet? För mig handlar det inte bara om att kvinnor och män skall ha lika lön för lika arbete (det är en självklarhet!!). Det handlar mera om attityder och att få ta plats på de olika arenorna i samhället. Jag tänker med respekt och ödmjukhet på min mamma (född på 30-talet) som började sin yrkeskarriär som skogsarbetare tillsammans med min pappa, innan de blev bönder. Medan min pappa stickade tröjor till oss barn på kvällarna. Samtidigt tänker jag på min storasyster som gick till sjöss på 70-talet som ensam kvinna på båten, där hon jobbade som chefskock. Inte att förglömma min farmor som bossade över hela släkten, där hon var den som höll i alla trådar och fostrade allt och alla. Dessa kvinnor har präglat mig oerhört mycket, mitt självförtroende och framåtanda har jag därför fått i arv. Min attityd och självsäkerhet skrämmer många, något jag tror bottnar i förväntningar på hur en kvinna bör eller skall uppföra sig. En kvinna kan fortfarande inte ta samma plats eller utrymme i samhällets flesta rum lika naturligt som en man. Jag blir häpen varje gång någon kvinna uttalar sig om något och därefter blir bedömd som antingen hysterisk eller kallad en ”ångvält”. Detta är faktiskt inte ett sällan förekommande fenomen, ta t ex Margot Wallström när hon fick en plats i EU-parlamentet, då var det många kända män i Sverige som skulle uttala sig om huruvida hon var tillräckligt kompetent eller inte, hon hade ju så liten erfarenhet menade många (män). Detta handlar om en socialisering av kvinnorollen under flera hundra år som fortfarande spökar i samhällets korridorer. Det som försvårar för jämställdheten är inte något direkt konkret, som man kan ta på, det handlar om dolda regler och normer som styr vårt agerande. För mig handlar jämställdhet om frihet till att säga och göra vad jag vill utifrån mina intressen och egenskaper och inte utifrån vilket kön jag har. Nu väntar jag bara på att flera kvinnor skall våga ta del av dessa friheter och möjligheter som faktiskt finns där ute. Kvinnor och män är födda med samma behov och förutsättningar, begränsningarna lär vi oss i socialiseringsprocessen. Den dagen vi slutar göra vad samhället förväntar sig av oss, den dagen är vi verkligen jämställda. Då blir den verkligheten som bland andra min farmor, mamma och storasyster har banat väg för, mycket mera utbredd och självklar. Så stå på er tjejer, ta för er av livets smörgåsbord. Det är serverat – gubbväldet är över!

Norges nationaldag

Perspektivspalt:
NORGE I RÖDT, HVITT OG BLÅTT
Ett blårödvitt lämmeltåg är det vackraste jag vet, det ser man på syttende maj när norrmännen firar sin grundlag från år 1814. Då sjunger fem miljoner norrmän: ”Ja, vi elsker dette landet…” eller åtminstone 94 procent av dem, enligt en forskningsrapport. Dagen har en stark ställning i alla läger. Höyre och Sosialistisk Venstre höjer den norska flaggan med samma entusiasm. Till och med revolutionärerna längst ut på vänsterkanten ställer upp till sista man, när Norge ska kläs i rött, vitt och blått. Det norska folket går man ur huse klädda i norska folkdräkter, viftar med sina flaggor, hurrar och sjunger. Även i Stockholm tågar norrmän ut på syttende maj. Marschen går från Engelbrektsplan till Skansen. Flera tusen norrmän tågar varje år i Stockholm. Min familj och jag gör det för tionde året i rad. Vi firar ordentligt det där lilla landet väster om Sverige, som var det första landet i Norden som utvecklade ett parlamentariskt styre. Oavsett var i världen vi befinner oss, hittar vi andra norrmän som vi firar vår nationaldag tillsammans med. Jag har även gått i syttende-maj-tåg på Lanzarote. Nordens första demokratiska land har inte haft det lätt. Det sägs att ingen hel generation i Norge har upplevt självständighet och frihet på 500 år. En svensk reporter frågade Jon Skolmen (den norska komikern i filmerna Sällskapsresorna 1, 2, o s v) vad svenskarna skulle kunna göra för att bli mera lika norrmännen i sitt nationaldagsfirande. Jon Skolmen sa, att receptet för det är följande: ”När ditt land har legat 400 år under danskt styre, samt 100 år i ofrivillig union med Sverige och 5 års ockupation av tyskarna, då blir ni kanske som vi”. Den norska nationalismen, som vi kallar patriotism, bottnar alltså i en stor längtan efter frihet och självständighet. Den bottnar inte alls i de ofantligt stora oljeinkomsterna eller de otaliga VM-medaljerna i skidor. En kamp, som först såg sitt slut vid unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905. Norge är det land i världen som ligger närmast Sverige i både kultur och språk. Samtidigt vet svenskar väldigt lite om Norge i allmänhet och norrmän i synnerhet. I Norge refereras hela tiden till Sverige, norrmän har ett helt annat grepp om vad som händer i Sverige än tvärtom. När vi åker till Norge på sommaren frågar folk t ex vad Mona Sahlin gör nuförtiden, diskuterar svenska tv-såpor och Fadimemordet. Hur många svenskar vet att Karius och Baktus, Klas Klättermus och rövarna i Kamomillastaden egentligen är sagor från Norge skrivna av Thorbjörn Egner? Jag behöver inte gå längre än till insändarsidan i Eskilstunakuriren 030502 för att hitta exempel på denna kunskapsbrist. Där påstår Frida Holmberg helt felaktigt att man inte har barnbidrag i Norge. Barnbidraget i Norge heter barnetrygd och är på över 1000 kronor per barn. Är man dessutom ensamstående förälder får man ett barnbidrag extra. Glädjetårarna rinner i stora strömmar när vi sjunger Henrik Wergelands sång: ”Vi ere en nasjon vi med (Vi är en nation vi också)”. Med stolthet och kärlek slår norrmännen vakt om sitt land och tackar Gud för att han håller sin skyddande hand över landet. Den syttende maj är en synnerligen lämplig dag att tacka Honom för detta!
Margit Urtegård