Ensamhet

Ensamhet

Ensamhet är lika med avskildhet, isolering, enslighet, avsaknad av sällskap, övergivenhet och tomhet enligt synonymordboken. Jag träffar fler och fler ensamma människor och det som slår mig är att deras isolering ofta beror på förhållandet individ och yrkesroll. Så länge människor är yrkesaktiva har de också automatiskt ett kontaktfält som fungerar någorlunda bra. Den dagen man blir sjukskriven, får sparken eller på annat sätt tappar den dagliga kontakten med både arbetsplatsen och arbetskompisarna drabbas man ofta av en enorm ensamhetskänsla. Den vuxnes identitet och egenvärde är så starkt kopplat till personens produktionskapacitet. Jag kände också av det här de första åren jag bodde i Sverige. Jag var hemmafru under några år då. På fester och andra sociala mötesplatser märkte jag ofta den starka kopplingen mellan identitet, yrkesprofession och människovärdet. Många gånger när folk frågade mig vad jag arbetade med och jag svarade att jag var hemmafru vände folk sig bara bort från mig och började prata med någon annan. Det var precis som om jag inte räknades eller värdsattes därför att jag inte hade något professionellt arbete att tala om. Är det sunt att vårt människovärde är så starkt kopplat till vårt produktionsförhållandet; vår plats i ”näringskedjan” så att säga? Har vi inte plats för människor som inte yrkesarbetar för tillfället? De flesta människor gör faktiskt en mycket stor arbetsinsats under sitt liv, dock på olika sätt. Vi borde respektera människor utifrån andra aspekter än titlar och yrkesroller. En person jag mötte, som var fruktansvärt ensam, sa att hon inte kunde gå hem till vänner längre: ”De arbetar ju, jag vill inte vara till besvär”. Det är ett begrepp jag har väldigt svårt för, ordet besvär. Det måste vara ett mycket onödigt begrepp i den svenska ordlistan, vi borde ta bort det helt och hållet. Hur kan en människa bli till besvär egentligen? En helt normalt funtad människa, som behöver hjälp och stöd från en medmänniska, kan väl inte räknas som besvärlig heller? Om man ser på samhället som ett tåg kan man tycka att tåget helt har spårat ur ibland. ”Tid är guld värd och jag vill kunna köpa tid”, hör jag ofta folk säger. Vad med människor, är inte de värda lika mycket? Vem vill ha en värld där människor betraktas och behandlas som maskiner? Som en nyinvesterad och produktiv maskin är man jätteuppskattat. När avskrivningarna är färdiga och produktionsvärdet borta slänger man den på skroten, som vilken som helst annan maskin. Vilken vacker värld vi får då! Eller?

Margit Urtegård