Är Sverige bäst i världen på jämställdhet?

Annika Marklund skriver i Aftonbladet: "Feminismen blev trendig. Och var, som alla trender, dömd att bli omodern. Jag förstod det inte först. Ville kanske inte. Det var våren 2006 i världens mest jämställda land, jag läste om hur jämställdheten blivit utkonkurrerad av teambuildingen. Jag minns att jag skrattade.

Sedan gjorde Linda Skugge slut med feminismen i en bitter debattartikel – och fler följde. En efter en gjorde de tidigare så ivriga feministerna avbön. De trodde inte längre på '-ismer', hette det. Jag är en av dem som blev kvar. Mina åsikter har inte förändrats, inte heller feminismens betydelse. Den strävar fortfarande efter ett samhälle där kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi är inte där än."

Jag blev så glad när jag kom till Sverige från Norge 1993 och fick höra att Sverige var världens mest jämställda land. Gissa om jag blev besviken när jag förstod att det inte alls var så. Jag hade tidigare bott i Spanien och Norge. Men, det var först i Sverige jag skulle bli medveten om att det fanns könsmaktstrukturer och manliga härskartekniker. Självklart finns detta i andra länder också, men jag hade inte sett fenomenet så tydligt tidigare. Män klappade mig på huvudet och kallade mig för lilla vän. Kvinnor stod beredda att sätta en dolk i ryggen på sina systrar jämnt och ständigt. Det var det säkraste sättet att komma fram och upp i politiken. Jag blev förvånad och till tider desillusionerad. Sedan 1993 har det fortsatt och gå utför med/för jämställdheten i det land som påstås vara världens mest jämställda.

I december 2009 händer detta på riksdagshuset: Politikerbloggen berättar: "En socialdemokratisk riksdagsledamot sextrakasserade en kvinnlig kollega. Kvinnan fick ta skydd på sitt tjänsterum och riksdagens vaktbolag larmades. Källor uppger för Politikerbloggen att den utpekade riksdagsledamoten upptäcktes utanför kvinnans rum — iklädd kalsonger och skjorta. Enligt uppgifter till Politikerbloggen har skandalen hittills tystats ned av riksdagens säkerhetsavdelning och av socialdemokraterna.

Mannen som blev tagen med byxorna nere är s-riksdagsledamoten Per Svedberg. Han säger till tidningen: "Jag har svårt att föreställa mig att jag stått där och skrikit. Det är inte jag. Jag brukar vara en snäll, reko kille som har lätt till skratt. Nu var jag för full. Men ja, jag gick dit och knackade på dörren, och jag knackade ordentligt." Många frågor dyker upp i mitt huvud. Vems ansvar var det att han var för full? Och är fyllan en ursäkt som håller? Jag tycker inte det.

Carina Ohlsson, viceordförande i S-kvinnor och riksdagsledamot (S)förvånar mest. Hon säger: "Mitt i eländet är jag ändå stolt över hur vår riksdagsledning har hanterat frågan och mycket tydligt markerat att det är nolltolerans som gäller. Sven-Erik Österbergs tydliga markering att mannen inte kan få fortsätta som riksdagsledamot om sextrakasserierna upprepas visar på en tydlig attitydförändring i riksdagen." Hon borde rimligen kräva att riksdagsledamoten lämnar sitt (sina) uppdrag redan nu.

En socialdemokratisk kvinna som kallar sig Margareta skriver så här: "När jag som ung kom in i SSU-förbundets verkställande utskott 1975 och sedan riksdagen 1983 kan jag tyvärr berätta att det söps och det var ett uttalat kvinnoförakt som uttrycktes med sexuella trakasserier. En gång skrev jag en artikel om det i kvinnoförbundets tidning – det blev helt enkelt ett sjuhelvetes liv i alla massmedia. Expressen toppade sin förstasida med en förvanskad bild av vad jag sagt. Sexuella trakasserier fanns inte som ord då, jag blev helt enkelt oerhört utsatt när jag försökte berätta om hur det gick till. Men då var jag bara moralkärring.

Därför måste jag ändå hålla med Carina till viss del – det har faktiskt hänt otroligt mycket när ledningen faktiskt 'tar' i frågan. Samtidigt kan man ju vara minst sagt bedrövad över att vi inte kommit längre. Och naturligtvis handlar det inte bara om alkohol- det är en förvriden kvinnosyn i botten."

Just det, det ligger en förvriden kvinnosyn i botten. Att man kan skylla på fyllan och utse alkoholen som boven i dramat 2009/2010 tyder på att Sverige inte är världens mest jämställda land längre, om det överhuvudtaget någonsin har varit det?! I vilket annat land hade en makthavare kommit så lätt undan med ett sådant beteende? Nog behövs det feminister i detta land.

Läs gärna den här artikeln på newsmill. Här fördömer en kvinna från det socialdemokratiska kvinnoförbundet allt i från katoliker, den kristna högern med flera och sätter sig på höga hästar. Men mansgrisarna inom sitt eget parti behåller de gärna; bara de inte gör bort sig med byxorna nere offentligt en gång till. Hyckleri.