söndag 3 maj 2009

Kvinnor märkta av krig.

Våldets Kongo. I Kongo-Kinshasa pågår sedan tio år en av världens vidrigaste konflikter. Miljontals människor har dött, familjer splittras, kvinnor i alla åldrar våldtas och tiotusentals barn befinner sig på flykt.

SvD:s fotograf Malin Hoelstad och reporter Christina Wahldén har besökt östra delen av Kongo och mött överlevande kvinnor som fått en ny chans i livet. Deras reportage i SvD i dag gör så ont att läsa. Hur kan detta få pågå i världen av i dag?

Christina Waldén skriver: "Alfonsina Ongaobe ser ut att vara 70 år, men är i själva verket inte mer än 40. Hennes ansikte och kropp är märkta av hårt arbete. Hon har fött sex barn, men bara tre är i livet. Hon suckar tungt och vi går undan för att få prata i lugn och ro". Alfonsina Ongaobe berättar för SvD: "För tre år sedan bröt sig rebeller in i vårt hus. De rånade och våldtog mig och de tre döttrar som var hemma. De enda som klarade sig var de barn som inte var hemma".

Waldén skriver: "Efter våldtäkten dödades döttrarna, 18, 15 och fem år gamla, inför hennes ögon. När hon nämner åldern på den yngsta flickan kommer tårarna. Alfonsina Ongaobe sitter tyst en stund och ursäktar sig".

En annan kvinna berättar att hon vid flera tillfällen tvingats äta människokött under vapenhot och att hon inte vet vem som är pappa till hennes dotter då hon hade blivit våldtagen av ett stort antal män.

Journalisten skriver om en morgonsamling på Panzisjukhuset: "Ett hundratal kvinnor lovsjunger Gud med varm inlevelse och svängande rytmer. En kvinna i vitt anför med stark, klar röst och de övriga följer henne i en gospel med skönt tryck. Sången handlar om att Gud är störst i hela världen. Många ler och dansar, trots att de flesta har varit med om mycket svåra upplevelser i livet. Snart inser vi att just dubbelheten är typisk för kvinnorna på Panzisjukhuset; glädjen och sorgen, ljuset och mörkret, styrkan och svagheten går hand i hand. Kvinnorna är offer och överlevare på samma gång".

Jag är mållös. Bilden av flickan på fem år som blir våldtagen och dödad kan inte lämna min näthinna. Jag tänker på hennes mamma. Mamman säger till SvD: "Efter att flickorna våldtogs och dödades tappade jag smaken på livet. Jag kan inte sova längre. Jag är besviken på livet".

Vilken vidrig värld vi lever i!

8 kommentarer:

Marie-Louise F M sa...

Hej Margit!
Det finns så mycket mörker och ondska i vår värld. För mig är det ofattbart att någon kan begå sådana handlingar som du beskriver!
Vi får försöka göra vad vi kan, här och nu, världen lite ljusare att leva i!
Kram, Marie-Louise

lenaalun sa...

Ja, Margit, det är en otroligt stor utmaning att ta tag i. Att göra världen vackrare för kvinnor i Afrika. Nu är det just vad vi gör i Liberala kvinnor....

I gårdagens DN står att läsa;

-Det sexuella våldet mot kvinnor är en djävulskt uträknad taktik. Genom att våldta kvinnor och barn förhindrar man att motståndarna bygger upp samhället. En av de svåraste utmaningarna för de kvinnor som blivit våldtagna är att komma in i samhället igen. Det svåraste för en kvinna är att inse att varken hennes man eller hennes barn ville träffa henne igen.

-Familjerna och byarna måste lära sig att ta tillbaka sina kvinnor. Detsamma gäller för föräldrarna till barnsoldater.

FN har sedan ett år tillbaka klassificerat våldtäkt som ett vapen och ett hot mot fred. Det går sakta framåt.

Inte undra på att Gud, Kärleken och Ljuset blir den enda vägen tillbaka till livet.

Det gäller för oss alla. :-)

Kram, Lena

Margit Urtegård sa...

Hej Marie-Louise.

Jag är glad för att det finns goda och tuffa journalister som törs åka till konfliktområden i världen och belysa problemen på plats. Utan dessa tuffa, ofta kvinnliga, journalister skulle vi inte fått veta vad som händer. Med livet som insats åker de dit för att ge krigets offer en röst. Vi får hoppas att världens regeringar gör något för att stoppa detta lidandet när de nås av denna kunskap.

MVH Margit

mariavb sa...

Hej Margit !
bra att SVD och du skriver om Afrika. Det är jobbigt att läsa, mycket som pågår där är en skamfläck för hela världen.
Men det finns också det som är bra i Afrika. Vi behöver broar och samarbeten emmalan väst och de Afrikanska länderna.
Maria

Margit Urtegård sa...

Hej Lena.

Du skriver: "Det sexuella våldet mot kvinnor är en djävulskt uträknad taktik. Genom att våldta kvinnor och barn förhindrar man att motståndarna bygger upp samhället". Du har helt rätt. I alla tider har kvinnorna varit samhällets viktigaste aktörer, de står för kittet i samhället, de håller ihop familjer, tar hand om barnen med mera. Att "skada" de är en djävulsk taktik, precis som du påpekar.

MVH Margit

Margit Urtegård sa...

Hej Maria.

Tack för en bra kommentar. Du har varit i Afrika och vet vilka positiva krafter som finns där. Det är viktigt att sådant kommer fram också. Det gör ont att läsa om övergreppen och det är viktigt att västvärlden agerar nu. Bygga broar är viktigt, precis som du så klokt påpekar. Jag ser fram emot att få åka till Afrika och göra en insats.

MVH Margit

Aestan sa...

Ja, visst är det lätt att känna maktlöshet mot grymheter som dessa. Vi kan bara göra allt vi kan för att stödja modiga journalister och arbeta för att FN får resurser och befogenheter.

Margit Urtegård sa...

Hej Aestan.

Välkommen till min blogg och tack för kommentar.

Det är därför jag har SvD här hemma, en bra tidning med duktiga och modiga journalister.

MVH Margit