söndag 3 maj 2009

I did it my way!


En vän frågade mig vilka är mina förebilder. De flesta av dem är antingen döda eller bara (serie-)låtsasfigurer som t.ex. Pippi Långstrump och Modesty Blaise. Min pappa Jostein Edgar Urtegård var dock den största, den starkaste förebild jag någonsin har och har haft. Han dog framför ögonen på mig när jag var endast 12 år, det är 30 år sedan. Pappa var en duktig centerpartist, militärofficer, bonde och 7-barns pappa. Han var bara 44 år gammal när han fick vandra vidare. Jag minns honom väl. Jag minns hans mod, kraft och styrka med beundran; en bra förebild helt enkelt!

En doktor i sociologi, som undervisade på högskolan i Eskilstuna, pratade mycket om Frank Sinatra och hans sång I did it my way. Vissa av oss vägrar bli några simpla kopior av någon annan; vissa av oss föds helt enkelt för att vara just självständiga, tänkande och obekväma rebeller. Rebell betyder upprorsman, upprorsmakare, orosstiftare, revolutionär, insurgent, frondör, omstörtare och bråkmakare. Det borde stå upprorskvinna också, i synonymordboken, men det gör det inte! Motsatsen till rebell är de som kryper och hukar sig för överheten; Sverige är ett land där många människor gör och har gjort det. Varför det är så har jag inte riktigt förstått än.

På pressfrihetens dag i dag skriver man i DN: "Internet fungerar inte bara som informationskälla för journalistkåren utan har också öppnat för en snabbare, gränsöverskridande bevakning. Bloggare inkluderas allt oftare i samma kategori som professionella journalister och ur de förtryckande regimernas synvinkel är situationen glasklar. Ju fler som sprider det fria ordet, desto svårare blir det att ignorera de mänskliga fri- och rättigheterna och upprätthålla förtrycket. En harmlös kulturbloggare i Iran kan löpa lika stor risk att drabbas av myndigheternas vrede som en grävande nätreporter i Kina. Regimernas reflexmässiga nedslag börjar nu synas i statistiken. Globalt sett sitter fler webbjournalister och bloggare fängslade än journalister som arbetar för traditionella medier, enligt Committee to Protect Journalists senaste rapport".

Under mina åtta år inom kriminalvården har det varit många, både chefer och andra kriminalvårdare, som har undrat över hur jag har fått tillåtelse att fortsätta arbeta inom verket, då jag vid flera tillfällen har yttrat mig negativt om kriminalvården i media. Nu skall jag inte skriva så mycket om detta, då jag har arbetsgivarens ögon på mig. De granskar min blogg och har även hämtat material härifrån till det underlag de har tagit fram för att ge mig sparken. Apropå att jag gick till tidningen i april förra året, rörande de grova anklagelser en kollega hade riktat mot mig, påpekar min närmsta chef i ett dokument: "... de (ledningen på Hall) inte hade förtroende för henne vilket förstärktes då hon efter mötet 7 april direkt kontaktade media och var illojal". Illojal?! Gäller inte svensk lagstiftning om yttrandefriheten inom kriminalvården?

Oavsett vad som händer nu kan jag i alla fall se mig själv och mina närmaste in i ögonen och säga: "I did it my way". Min pappa gav mig ett silversmycke när jag var barn; ett kors, ett hjärta och ett ankare som hängde på ett och samma smycke. Pappa förklarade varje symbol noga och sa att kärleken (hjärtat) och tron (korset) kan jag tappa bort för en stund, men ankaret (hoppet) får jag aldrig låta någon ta ifrån mig. I bibeln skriver Paulus om tro, hopp och kärlek och att kärleken är störst och viktigast. Min pappa hade en egen förklaring och jag tycker han hade helt rätt. Utan hopp ingen kärlek! Tack pappa!

4 kommentarer:

Marie-Louise F M sa...

Hej Margit!
Det är tur att det finns människor som törs stå emot överheter och visar civilkurage! Vårt samhälle skulle vara kallt och hårt utan medmänsklighet. Du hör definitivt till den gruppen personer som inte kan vara tyst och tiga när dina medmänniskor blir utsatta för diskriminering eller kränkande behandling. Om din pappa kunde se dig nu, skulle han vara mycket stolt över dig!
Tack för att jag får vara din vän!
Kram, Marie-Louise

Margit Urtegård sa...

Hej Marie-Louise.

Tusen tack för dina vänliga ord. Det finns änglar i himlen och det finns änglar på jorden. Du är en ängel.

Kram
Margit

peowagstrom sa...

Världen är en märklig plats. Jag läser just nu Kurt Voneguts sista mästerverk, "En man utan land" som handlar om en man som 80+ summerar erfarenheterna från ett långt liv i USA.

Precis som Kurt tror jag på en enda "abstraktion" och det är samhället vi lever i. Vad jag lärt mig efter att ha gått vägen från deprimerad man utan självförtroende till en lycklig man av oanad dryghet är att vi alla tar oss själva på ett fantastiskt stort allvar. Det vill säga ingen tar mig på samma allvar som jag själv och ingen tar dig på allvar som du själv. Det här innebär givetvis vissa problem i samhället då ingen anser sig få tillräcklig uppskattning, i alla fall inte sett till den egna självbilden. Det vore inget problem om "descent" people were in charge.

Det här är naturligtvis i sin fulla ordning men i ett samhälle där vi till stor del har satt PP människor på positioner där de har kontroll över mycket av det som skapar samhällets välstånd blir det besvärligt. PP människor utmärks av att de har full förståelse för samhällets mekanismer och funktioner men inget intresse av att leva upp till rollen av "descent" people.

Problemet är inte att människor hukar, problemet är att det finns människor som inte är det minsta intresserade av om människor hukar eller inte bara de får ut det de vill ha av livet.

Jag rekommenderar ett inköp av Kurt Vonneguts "En man utan land" ty den ger en intressant inblick det samhälle som vi håller på att få och vilka typ av människor som har kommandot i det.

Läs boken, googla sen på den och läs vad sydsvenskan skrev om den så förstår du snart att de hukande människorna inte är problemet, det är lögnarna med en plattform som är problemet.

Eugene Debs sa en gång;

“ I am not a Labor Leader; I do not want you to follow me or anyone else; if you are looking for a Moses to lead you out of this capitalist wilderness, you will stay right where you are. I would not lead you into the promised land if I could, because if I led you in, some one else would lead you out. You must use your heads as well as your hands, and get yourself out of your present condition.[30] ”

Den dagen vi får ödmjuka ledare, den dagen slapp vi mycket elände.

A W sa...

Den är versionen gillar jag: http://www.youtube.com/watch?v=WIXg9KUiy00&feature=PlayList&p=0DA01C7E9705D013&playnext=1&playnext_from=PL&index=3