Konst, tänker jag, vad är det? Själv kommer jag från fel samhällsklass för att ha fått in konsten med modersmjölken. Inte har jag varit så intresserad av bildkonst heller. Om en tavla är vacker i mina amatörögon sett kan jag köpa den. Men, jag kan inte beskriva den utifrån fina eller sofistikerade konsttermer. De gånger jag har varit på konstutställningar och lyssnat på en konstnärs beskrivning av sitt eget konstverk har det ungefär varit som att lyssna på grekiska; jag förstår inte terminologin! Erik Axel Karlfeldts uttryck "att tala till bönder på bönders vis och till de lärde på latin", blir liksom så uppenbart och påtagligt just då! För mig är dock det skrivna språket lika mycket konst som tavlor och annat; ord kan vara så vackra. Dikter, sånger med mera kan gå rakt in i hjärtat på en.
En sak har jag förstått och det är att konst berör och att det på något sätt är det som är meningen med konsten. Anna Odell har rört om i konstgrytan och konsteliten har kommit fram från sina fina salonger för att bedöma hennes konstverk. Några konstkritiker är dock positiva. Ingrid Elam på DN-Kultur skriver: "Det är bastuvärme inne i de tre videobåsen, människor trängs, står lyssnande tysta, några gråter stilla, de flesta är kvinnor. Stämningen är laddad på ett respektfullt vis. Att ”konsten skall pröva gränser” har ofta sagts i den debatt som förts med anledning av Anna Odells examensarbete, men vad betyder det? Att den skall springa som en vakthund och nosa längs taggtrådsstängslet mellan fiktion och verklighet, eller mellan det rumsrena och det olagliga? Odells verk ”Okänd kvinna” prövar inga gränser, det gestaltar ett ensamt lidande. Det kanske inte förändrar psykvården, men det är uppenbart att det förmår beröra. Det är ett stilla under att Odell lyckas med det trots alla förebud om misslyckande som byggts upp i media". Jag instämmer!
Åsa Moberg skriver på Brännpunkt i SvD: "Förra året försökte jag få besked från Socialstyrelsen om olika psykiatriska klinikers användning av bältesläggning, men det fanns inga uppgifter om detta. Insamling pågick, för första gången i historien. Psykiatrin är inte med i landstingens Öppna jämförelser, där alla intresserade ska kunna jämföra metoder och resultat i vården. Just från psykiatrin saknas statistiskt underlag. Jag välkomnar diskussionen om hur man bemöter patienter, sa sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) i Kvällsöppet. Men den diskussion som nu äntligen tagit fart är, enligt Rydberg, inte den rätta. Den borde ha uppkommit på ett planerat sätt". Jag lyssnade också på vad Birgitta Rydberg sa i programmet och tänkte i mitt stilla sinne att om detta är folkpartiets inställning så är det bara sorgligt! Vilken människosyn! Åsa Moberg avslutar sin debattartikel med: "Anna Odells konstverk kommer att gå till historien, både den svenska konsthistorien och den svenska psykiatrins historia. Det kan då kallas Patientens röst, eftersom det markerar den vändpunkt när patienten, genom hennes modiga lagbrott, äntligen blev synlig". Patientens röst kommer fram och det är det som är viktigt!
Bo Madestrand skriver i DN: "Filmen från bron är däremot en skrämmande realistisk bild av hur det kan se ut när en psykiskt sjuk människa är på väg att ta sitt liv. Det mest obehagliga är att det dröjer så pass lång tid innan någon faktiskt stannar för att hjälpa till. Jag skulle rekommendera alla som upprörs av Anna Odells projekt att faktiskt försöka ta sig till Konstfack och se den. Den belyser om inte annat allvaret och det ärliga uppsåtet i hennes projekt. Och det är viktigt att komma ihåg: Som student får man faktiskt misslyckas". Om det är ett misslyckande eller ej får dock tiden utvisa. Debatten är i gång och det måsta anses vara det mest behjärtansvärda i sammanhanget; konst eller ej!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Utmärkt att du tar upp detta Margit, för konsten måste inte bara beröra utan även uppröra. Ett tvång som även journalistiken bör ha och har i sina bästa stunder. Konsten ska envetet uppehålla sig vid tomrummen, vid de obesvarade frågornas hemvister, som jag läste någon krönikor beskriva den goda konsten som en kommentar till Anna Odells konstverk. Jag instämmer. Anna Odell hör hemma i den goda konsten. Och god konst är dyr. Det fick vi erfara, vi skattebetalare, som betalar notan för denna smäll på käften. Men det var en välbehövlig smäll på käften, och ve den rektor och samhälle som inte försvarar debattör som Anna Odell!
Hej Patrick.
Jag håller med dig; både konst och journalistik är på sitt bästa när de upprör och inte bara berör oss. Flera sådana konstnärer och även journalister efterfrågas!
Debatten om bältessängsläggningar är spännande och viktig. I Norge lägger man inte människor i bältessäng om jag har fått rätt information. Att lägga en deprimerad och/eller psykotisk person i bältessäng ser jag som ett mycket allvarligt övergrepp.
MVH Margit
Anna Odell får gärna kalla sig konstnär om hon vill.
Bara hon tar de konsekvenser det leder till, böter, skadeståndsanspråk och ev fängelse.
Då är det helt ok tycker jag.
Att som Patrick säga att det är vi skattebetalare som skall stå för notan är förkastligt.
Om inte, så är det fritt fram för vem som helst att göra dårskap i konstens tecken.
Det gjorde du bra Margit och som föregående kommentar påpekade så är god konst dyr. Konst som bara köps och säljs på gallerier är inte dyr, bara kostsam till skillnad mot Odells som berör.
Just att konsten berör är nog det som provocerar vår kulturminister mest, konst skall knipa käft och bli sedd, helst inte lägga sig i samhällsdebatten.
Hej Peo.
Tusen tack. Jag gjorde hemläxan först och läste på ordentligt. Har funderat mycket över denna debatt och den hårda kritik Anna Odell har fått och mött.
MVH Margit
Anonym sa:
"Anna Odell får gärna kalla sig konstnär om hon vill.
Bara hon tar de konsekvenser det leder till, böter, skadeståndsanspråk och ev fängelse."
Nu är vi inne på moral. Det är en helt annan fråga. Är Anna Odell en moralisk person eller inte? Vad tror du? Kan vi avgöra ett konstverks höjd på grundval av en konstnärs eventuella moral eller brist på densamma? Är Odells moral relevant i sammanhanget?
Jag tror inte att konstnärer per se är ett frälse, som ska omfattas av immunitet, av samma typ som omgärdar diplomater, vare sig de senare är eller agerar moraliskt eller icke moraliskt.
Däremot tycker jag det är skrämmande att moralisera i blindo, döma någon och kriminalisera någon på förhand som många gör. Odell är inte rättsligt prövad, inte ens häktad eller åtalad. Ingen har anledning att hävda att hon ska ta sitt straff. Det krävs det bevisning och en rättslig process för, men orkar vi upptäcka att vi faktiskt kan ha fel och att Odell faktiskt kan har rätt? Att psykiatrin, som Odell har egen erfarenhet av suger rejält, och att psykiatrin är en av dessa mörka platser i samhället, som vi inte vill kännas vid, som är besvärande för oss? Orka vi med människor med civilkurage, som får oss att känna oss obekväma, eller vill vi att dessa människor ska vara som vi, rätts- och pliktrogna mot systemet?
Många frågor. Många frågor…
Hej Patrick.
Du ställer frågan: "Orkar vi med människor med civilkurage, som får oss att känna oss obekväma, eller vill vi att dessa människor ska vara som vi, rätts- och pliktrogna mot systemet?" En mycket bra fråga som tål att tänkas på.
MVH Margit
Jag har fel. Anna Odell är åtalad. Och rättegång blir i augusti.
Hävdar ändå att hon efter den den rättsliga processen måste frias eller ge väldigt ringa dagsböter.
Visst ska konst kunna provocera och vara samhällskritisk. Men att ha en särskild påföljdsskala för dom som kallar sig konstnärer vore orimligt. Var drar man gränsen? Ska även den konstfackstuderande som klottrade ner tunnelbanevagnar omfattas? Han hade kanske ett högre syfte som inte jag begriper med sitt projekt, då blir moral ett väldigt subjektivt begrepp.
Skulle alla former av utomparlamentarisk aktivism klassas som konst och undantas från lagen enligt modellen att ändamålet helgar medlen, vore det inte längre konst att provocera och töja ramar. Det skulle bara bli nå´n sorts legaliserad anarki.
hälsn. Claes
Tack Claes för att du styrde debatten i rätt läge.
Skall vi legalisera anarki ?
När jag hade hjärtat fullt av Anna Odell, efter debatten i Kvällsöppet med Ekdahl, skrev jag en blogg;
http://lenaalun.wordpress.com/2009/05/14/allt-ar-politik/
Claes, i rimlighetens namn bör väl varje konstverk prövas av alla applicerbara regler och normer. God konst som jag tidigare skrivit uppehåller sig och ifrågasätter dessa. Den bryter ny mark. Men jag misstänker att det finns en konstfobi här i landet lagom, eller som någon uttryckte de så talande: “Det är ju inte konst. Det är bara konstigt.”( Jo, han var politiker). Konst blir till "aktivism", och ve och fasa utomparlamentarisk till och med.
Det är inte heller någon som argumenterar för en speciell straffskala för konstnärer. Däremot ställer jag indirekt frågan hur det kommer sig att somliga är frälse i vårt land: diplomater, de 20 rikaste etc och andra som kanske borde vara det inte är det. Vilka är argumenten för att dessa grupper är undantagna delar av de normer och lagar som gäller för oss övriga? Pröva dessa argument på konstnärer av Anna Odells kaliber, och du lär finna att någon anarkist är hon inte.
Till anoynym
Argumentera för att vi ska legalisera anarki så ska jag argumentera för att varför vi inte ska det. En rolig lek bara, för att se om vi kan lära oss något, för det är väl det som är syftet med debatter...
Visst finns det orättvisor i vårt samhällssystem, men dessa argument kan ju prövas på vilken lagöverträdare som helst. Ja, god konst bryter ny mark, men det finns exempel på när det går för långt också. Djurplågeri som konstform? Man kan inte acceptera allt under täckmanteln "konst" utan att man landar i att försöka definiera begreppet. Min alldeles egna definition är att konst uppstår när den faktiskt prövas mot vedertagna normer och regler, som tillexempel rättegången mot The Pirate Bay som med alla aktiviteter runt den blev till en stor happening.
hälsn. Claes
Cleas, jag tror som du att det är gränsdragningsfrågor, men vi pratar om Anna Odells verk "Okänd kvinna" som är god konst för att den uppmärksammar oss om att vi har ett inhumant agerande när det gäller psykiskt sjuka, som vi vägrar att inse. Här anser jag att hon gör samhället en välgärning. Vill vi straffa de som gör gott för andra? Känns det bra? Är det moraliskt?
Vad gäller djurplågeri och om det är berättigat som medel, måste jag faktiskt svara: Varför inte? Jag kan inte utesluta att djurplågeri som medel för att visa på systematiskt djurplågeri eller än ännu större fråga, plågeri av människor som i fallet med psykiatrin i Sverige.
Det är ju i rådande mediaklimatoftast det som krävs för att ämnet ska komma på agendan och förhoppningsvis få slut på eländet.
Vår demokrati är inte den finaste, bästa eller förnämsta i världen. Men vi tål sådana som Anna Odell och bi behöver sådana som Anna Odell. Vi behöver god konst och vi behöver flera debattörer, från kända såväl som från okända håll. Vi behöver dessutom komma ifrån partippolitiken och istället öka det politiska medvetandet i samhället, annars kommer ingoransen att slå ut toleransen, föraktet förinta förnuftet, och förnekelse förhindra förutsättningar till ett humant samhälle.. Anna Odell visar en väg. Jag uppmanar fler att agera politiskt, det mår demokratin bäst av.
Om Anna Odells och den klottrande studentens verk är att betrakta som god konst eller ens som konst, kan jag inte bedöma. Klottrets mening begriper jag inte heller men Odells film är onekligen - som jag förstått det - ett viktigt debattinlägg kring psykiatrins metoder.
Den intressanta frågan i sammanhanget är väl dock följande:
"Förr i tiden" - ja, även förr har konstnärer gjort provocerande filmer, skulle förmodligen konstnären ha satt upp ett filmteam, skaffat skådisar och polistillstånd för att på laglig väg ha åstadkommit samma slutresultat.
Låt oss anta att Anna Odell hade gjort så, hade vi då blivit lika upprörda/berörda? Filmen hade varit identisk, men hade den blivit lika uppmärksammad?
Är det alltså i själva verket det olagliga inslaget i tillkomsten av verket som är det väsentliga? Krävs det en rättegång för att verket ska "fullbordas" och är det då egentligen själva filmen som är Odells verk?
Det här med konst är inte alldeles enkelt det kan jag ju som konsthistoriker och gammal gallerist gärna understryka.
Odell gjorde kanske en god gärning för samhället, men i min begreppsvärld faller detta in under journalistik och ej konst.
Hon har helt enkelt fått skällning just pga av det kallas konst - inte för vad hon gjort.
Egentligen handlar ju debatten inte om Odell utan om det många konstnärer sysslar med efter kameran, modernismen och konstkonceptets big bang: allt är konst och i slutändan blir INGET konst. Man har helt enkelt dödat konstvärdet. Ändå finns de människor som arbetar professionellt med att värdera och kvalitetsäkra konst för finare gallerier.
Hur f-n värderar man samtidens konst? Min dotter är lika mycket konstnär som en student på konstfack - redan som 4-åring.
Men jag jublar inte ändå. Det finns ju inget värde i detta påstående. Det är ingen konst att prestera konst längre. En bicycleta på fotbollsplanen är fortfarande stor konst - men i framtiden kanske det uppskattas lika mycket om man kissar på bollen och sparkar den upp på läktaren.
Tro mig. Det kommer bli värre innan det (förhoppningsvis) blir bättre...
Ännu ett inlägg i paykiatridebatten stod att läsa i DN Debatt i söndags.
Jag blev så beklämd, ledsen och arg över det här fallet. Intoleransen inom psykvården är oacceptabel.
Skicka en kommentar