En hyvens man!

Här om dagen pratade jag med en hyvens man. Han kallade mig in på sitt kontor för att prata med mig. Samtalet gällde min bloggartikel "Ny kommunchef sökes", som han inte tyckte om. Först blev jag väldigt misstänksam och gick direkt i försvarsställning med alla "vapen" i högsta hugg. Jag är nämligen inte van vid att någon ger mig rak och öppen kritik ansikte mot ansikte, öga mot öga. Jag är van att bli omtalad bakom min rygg utan någon chans att vare sig få bemöta kritiken eller att få ge min version av det hela. Innan denna tuffa och ärliga karl hade fått pratat färdigt hade jag bett honom ställa sig i kön om han ville skälla ut mig. För det har många gjort; skäll, slag och hot är jag van vid. Bränt barn skyr elden, det är ett talande ordspråk. Att någon lugnt och sansat framför kritik mot något jag har sagt eller gjort direkt till mig, det händer nästan aldrig.

När jag hade kläckt ur mig halva mitt "artilleri", tittade han bara vänligt på mig och sa: "Du får gärna sätta dig ner". Halvt chockerad satte jag mig lydigt ner på den närmsta stolen. Han tittade mig rakt in i ögonen och fortsatte lugnt att säga det han ville ha sagt. Det kom inga kränkande eller nedlåtande ord från hans mun. Han behandlade mig som en jämlika. En rejäl herre med båda fötterna i myllan.

När jag flyttade till Sverige 1993 sa en av mina bästa vänner, han som känner mig bäst av alla, att jag nu kunde slappna av och lägga ner mitt försvar. Efter att ha kämpat mot de norska myndigheterna helt sedan jag var 12 år, en David mot Goliat kamp, kunde jag äntligen få leva i fred, trodde han. Det blev inte så. Jag har verkligen behövt min "bataljon" även här. Mina första 12 år här i livet sade jag inte ett ljud, jag höll mig för mig själv. Var i ladugården hos djuren eller i skogen. Jag skrev dikter och sjöng mina favoritsånger. När jag blev föräldralös som 12-åring var jag tvungen att börja tala för att överleva. Som vuxen har jag åter lärt mig att älska tystnaden, skogen och naturen. Flera dagar i veckan går jag ut i skogen. Livet gjorde mig till en krigare. Jag är van att bli angripen och jag är duktig på att försvara mig, fast jag alltid blir sårat innerst inne. Därför blir jag så lycklig och häpen när någon behandlar min som denna politiker gjorde här om dagen. Han tillhör de sällsynta, i alla fall av de jag har mött, som inte vill vare sig fäktas, slåss eller vara elak. Karlakarlen borde klonas.

Mina vänner behandlar mig självklart mycket bra. Detta handlar om personer jag har mött/möter på den offentliga arenan. De som dömer en utifrån tidningen och liknande.