onsdag 17 september 2008

En hyvens man!

Här om dagen pratade jag med en hyvens man. Han kallade mig in på sitt kontor för att prata med mig. Samtalet gällde min bloggartikel "Ny kommunchef sökes", som han inte tyckte om. Först blev jag väldigt misstänksam och gick direkt i försvarsställning med alla "vapen" i högsta hugg. Jag är nämligen inte van vid att någon ger mig rak och öppen kritik ansikte mot ansikte, öga mot öga. Jag är van att bli omtalad bakom min rygg utan någon chans att vare sig få bemöta kritiken eller att få ge min version av det hela. Innan denna tuffa och ärliga karl hade fått pratat färdigt hade jag bett honom ställa sig i kön om han ville skälla ut mig. För det har många gjort; skäll, slag och hot är jag van vid. Bränt barn skyr elden, det är ett talande ordspråk. Att någon lugnt och sansat framför kritik mot något jag har sagt eller gjort direkt till mig, det händer nästan aldrig.

När jag hade kläckt ur mig halva mitt "artilleri", tittade han bara vänligt på mig och sa: "Du får gärna sätta dig ner". Halvt chockerad satte jag mig lydigt ner på den närmsta stolen. Han tittade mig rakt in i ögonen och fortsatte lugnt att säga det han ville ha sagt. Det kom inga kränkande eller nedlåtande ord från hans mun. Han behandlade mig som en jämlika. En rejäl herre med båda fötterna i myllan.

När jag flyttade till Sverige 1993 sa en av mina bästa vänner, han som känner mig bäst av alla, att jag nu kunde slappna av och lägga ner mitt försvar. Efter att ha kämpat mot de norska myndigheterna helt sedan jag var 12 år, en David mot Goliat kamp, kunde jag äntligen få leva i fred, trodde han. Det blev inte så. Jag har verkligen behövt min "bataljon" även här. Mina första 12 år här i livet sade jag inte ett ljud, jag höll mig för mig själv. Var i ladugården hos djuren eller i skogen. Jag skrev dikter och sjöng mina favoritsånger. När jag blev föräldralös som 12-åring var jag tvungen att börja tala för att överleva. Som vuxen har jag åter lärt mig att älska tystnaden, skogen och naturen. Flera dagar i veckan går jag ut i skogen. Livet gjorde mig till en krigare. Jag är van att bli angripen och jag är duktig på att försvara mig, fast jag alltid blir sårat innerst inne. Därför blir jag så lycklig och häpen när någon behandlar min som denna politiker gjorde här om dagen. Han tillhör de sällsynta, i alla fall av de jag har mött, som inte vill vare sig fäktas, slåss eller vara elak. Karlakarlen borde klonas.

Mina vänner behandlar mig självklart mycket bra. Detta handlar om personer jag har mött/möter på den offentliga arenan. De som dömer en utifrån tidningen och liknande.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Romantiken blomstrar tydligen i kommunkorridorerna

Ann-Sofie Wågström sa...

Du verkar ha haft en ganska jobbig tillvaro. Jag förstår att du gick i försvarsställning det hade jag gjort också. Men det var ju bra att mannen i fråga hade en vuxen attityd.

Vuxna människor behöver inte skrika och gapa åt varandra. Själv kan jag bli galen om någon skriker åt mig och dessutom tappar jag förtroendet för den personen.

Räcker inte argumenten till så skriker vissa personer, det är bara ett tecken på omognad anser jag.

Härliga hälsningar
Ann-Sofie

PS. PeO är så sjuk som en Man kan vara utan att ge upp andan DS.

Margit Urtegård sa...

Hej Ann-Sofie.

Jag har haft en spännande tillvaro och lärt mig mycket om människor; så väljer jag att se det. Man kan vända allt elände till något positivt om man tittar runt sig. Jag är mycket tacksam för livet och jag älskar varje minut jag får andas och leva. Det är nog det som provocerar mina antagonister mest att jag fortfarande står upp och är lycklig dessutom, att jag inte ger upp för/efter alla idioter som har trampat på mig.

Du har helt rätt, vuxna människor behöver inte skrika och gapa åt varandra. Jag blir fruktansvärt rädd när någon skriker åt mig. Jag är så van sen tidigare vid att det kommer ett slag i samma ögonblick som någon blir förbannad på mig så jag känner hur smärtan i ansiktet återkommer, fast personen inte slår.

Hälsa Peo så mycket från mig och be han pigga på sig.

Kramizar
Margit

Margit Urtegård sa...

Hej anonym.

I kommunkorridorerna blomstrar det ingen romantik alls, där är det rädsla och osäkerhet som blommar fritt.

//Margit

Dag sa...

Slåss inte mot väderkvarnarna, livet blir så jobbigt då.

Dag Bremberg sa...

Den där anonyma som använder samma namn som jag har är alltså inte jag.
Vilket du nog förstod, eftersom du vet att jag gillar Don Quijote.

Margit Urtegård sa...

Hej Dag Bremberg (skriver ditt efternamn också då det finns flera Dag här:-)).

Jag känner flera Dag och de gillar alla Don Quijote, så det måste vara en "udda" Dag som har kommenterat artikeln innan dig:-).

Väderkvarnar kan vara så mycket; ibland personer, ibland situationer och ibland både och. Det kan handla om mesproppar och det kan handla om taktiska maktpersoner.

Det var förresten en vän av mig, som heter Dag, som gav mig boken om Don Quijote och väderkvarnarna.

MVH Margit

Dag sa...

Visst är det konstigt när folk har samma namn som de sju personerna i "bloggeliten" i Strängnäs. Cirkelkommenterandet mellan bloggarna blir svårare då.

Nåväl...Don Quijote... Då vet du också Margit, att konceptet med väderkvarnar är inbillade fiender, tron att folk är ute efter en och vill en illa, självbilden...
- att man "är van att bli angripen"

- att man "fått kämpa mot myndigheterna hela livet"

- att man "är van att bli omtalad bakom min rygg utan någon chans att vare sig få bemöta kritiken eller att få ge min version av det hela"

- att man "är van att bli angripen"

Det är väderkvarnar.

Att skapa den bilden av och kring sig själv, då blir den självuppfyllande för resten av livet - tacka fasen för att livet blir svårt då.

Låt väderkvarnarna vara, helt enkelt. Inbillning sliter på människan, mer än verkligheten. Lycka till!

Margit Urtegård sa...

Hej Dag.

Många kloka ord. Dock vil jag påstå att det är en stor skillnad mellan fantasi/inbillning och de erfarenheter och upplevelser man har haft i livet. Verklighet och illusion är två olika saker.

Fastnar man i tunga tankar och minnen då blir det som du skriver. Man kan ha upplevt tuffa saker utan att se sig själv som offer.

Bloggeliten? Ja, så kan man också se det.

//Margit