I morse läste jag den här insändaren i dagens SvD:
"Framtiden begår självmord
Vi dricker, vi skadar oss och vår ångest har mer än fyrdubblats sedan 80–talet. Vi är mellan 16–24 år och ska gå ut gymnasiet med fina betyg, vara populära och helst snygga. Vi ska lämna hemmiljön, sköta eget boende – handla, tvätta, betala räkningar, laga mat – samtidigt som vi ska sticka ut ur mängden med genomtänkta värderingar värda ett pris liknande Nobel. Han var landets framtid precis som jag är. Jag och resten av landets ungdomar, vi, är framtiden. Om 30 år är vi lokalvårdare, chefer, ingenjörer, lärare, politiker och kockar. Några kommer att styra Sverige, om vi överlever. Vi måste överleva självskadorna, självmordsförsöken, alkoholen och den stora depressionen. Vi måste överleva för familjens, landets och främst för vår egen skull. Vi tar era händer när vi har den psykiska orken och när vi har lärt oss att ni är tillförlitliga. Jag ber dig lärare, politiker, ungdomsledare, förälder – för min och landets ungdomars räkning, stå upp i kampen mot den psykiska ohälsan. Minska på alkoholen, satsa mer på psykiatrin och stödgrupper inom den specifika åldersgruppen. Slå ett slag för landets framtid. Välkommen att slåss i kriget som vi dagligen lever i."
ELIN SKÖLD
ungdom i Borlänge
Insändaren har jag haft på min näthinna och i mina tankar hela dagen. Jag har befunnit mig på flickhemmet jag arbetar och tänkt på vad tjejerna som bor där säger och vad insändarskribenten säger. Sviker vi våra barn och unga i dag? Pratar vi inte med dem, lyssnar vi inte på dem? När jag bodde på flickhem som 15-åring var det ingen av tjejerna som fick psykofarmaka eller sömnmedel. Jag träffade aldrig några ungdomar under min ungdomstid som fick sådana läkemedel utskrivet av läkare. I dag skrivs det ut till höger och vänster, lite varstans, till vem som helst och när som helst. Vad hände med samtalet? Människor i mellan liksom, har vi lämnat tröst och terapi därhän? Vi botar symtomen och ignorerar orsakerna, de riktiga problemen. Denna utveckling skrämmer mig.
Under mina 8 år i kriminalvården har jag sett samma sak, mediciner skrivs ut i mängder, men några professionella samtal för att åtgärda smärta, ångest och sorg erbjuds sällan. Vi lagar helt enkelt inga människor längre! Är det så vi vill ha det? Ordspråket eller uttrycket "mycket snack och lite verkstad" tillhör inte mina favoriter. Jag tror på samtal, tröst och terapi. Vårt verbala språk, vår förmåga att sätta ord på känslor är det som skiljer oss från djuren. Själsliga sår läkas bäst genom samtal.
PS: Flickhemmet där jag arbetar är mycket restriktiva med mediciner överhuvudtaget. Jag beskriver hur det ser ut i övrigt inom psykiatrin, BUP, kriminalvården med mera. :DS
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
33 kommentarer:
Här i Sverige, vet Du väl Margit, är det alltid N. Annan som ska fixa detta. Inte Kofi Annans förtjusande hustru Nane utan Någon Annan.
Vi har alltför länge tutats i att vår främsta uppgift är att vara producerande medborgare medan någon annan = Samhället, tar hand om våra barn, våra gamla och allas bekymmer. Det har genom tre-fyra generationer gjort oss till ett folk som inte bryr sig, vare sig om våra närmaste eller andra människor.
Detta är naturligtvis en hårddragen beskrivning men det ligger en hel del sanning i den.
Framförallt har vi idag inte tid nog för att vara människor och inte bara producenter. Vi har inte tid att ta hand om och fostra våra barn till samhällsdugliga människor och inte tid att avsätta för att vara medmänniskor för andra.
Och kom aldrig och säg att den "fostran" som våra dagis ger våra barn kan tillnärmelsevis ersätta en kärleksfull förälder. Mamma eller Pappa är väl fullständigt skit samma ur barnets och samhällsnyttans synpunkt. Det handlar om det nära överförandet av traditioner, livsuppfattningar, svampställen you name it! Det kan aldrig en ett jättebra dagis ersätta. Dagis har sin plats några timmar om dagen men som det är nu är Dagis alla barns verkliga hem, medan familjen blir ett slags temporärt nattis.
Att dessa barn sedan skär sig och tar livet av sig är väl inte så konstigt. Vem bryr sig?
Hej Mats.
Du skriver: "Och kom aldrig och säg att den "fostran" som våra dagis ger våra barn kan tillnärmelsevis ersätta en kärleksfull förälder."
Nej, ingenting kan ersätta en kärleksfull förälder, aldrig! Det har du helt rätt i. Själv har jag aldrig gått på dagis och är inte ledsen över det. Mitt ena barn som inte har gått på dagis är heller inte förtvivlad över det.
Men, unga skar sig även när jag var ung och de hade inte gått på dagis. Skillnaden är dock stor mellan nu och då, den förtvivlan jag möter bland de unga jag arbetar med i dag är större och allvarligare än vad jag hörde och såg som ung på 80-talet. Människan har inte förändrats, men sättet vi tar hand om varandra på har ändrat sig, på gott och ont.
Tidigare tog grannar och släktingar hand om folk som behövde hjälp. I dag är den kommun/landsting och stat som skall agera. Och vi vet ju hur bra det blir då?!
Du skriver också: "Att dessa barn sedan skär sig och tar livet av sig är väl inte så konstigt. Vem bryr sig?" En bra fråga, vem bryr sig? När den här unga killen blev mördad i Stockholm, en kille som tillhörde de mer "välbärgade", då reagerade media och folk i allmänhet mera än vad de brukar göra. Det är bara att inse att våld och kriminalitet ser inga klassgränser längre. Enda sättet att skydda sig och sina är inhängade områden och privata skolor. Är det så vi vill ha det?! Jag tror inte det. Olyckliga ungdomar finns överallt, i alla samhällsklasser. Vissa får dock lättare hjälp än andra och det är definitivt fel.
MVH Margit
Hej Margit och Mats!
Bra att du tar upp detta och jag håller med Mats! Jag tycker att vuxna har svikit barnen alldeles för mycket idag.
Alla ska bara jobba och tjäna pengar och konsumera. Det går bra att ständigt köpa sig fri och döva sitt samvete...
Min syrra har slutat arbeta som lärare i grundskolan för det är för jobbigt att se alla barn som inte mår bra och inte får den hjälp och det stöd de behöver.
Materiellt saknas inget men bekräftelsen, tiden, kärleken och den viktiga gränssättningen finns det definitivt för lite av.
Det blir tufft för många och vuxenkontakten som är så viktig uteblir. Det blir mycket lättare att söka kontakt i cyberrymden, på lunarstorm eller facebook.
Lite fler kramar och "jag älskar dig, precis som du är" skulle åstadkomma tusen fler mirakel än alla dessa piller.
Kramar,
Marie-Louise
Hej Marie-Louise.
Du skriver: "Lite fler kramar och "jag älskar dig, precis som du är" skulle åstadkomma tusen fler mirakel än alla dessa piller."
Du har så rätt, det påminner mig om: "älska mig mest när jag förtjänar det minst, för det är då jag behöver det bäst!"
Här hemma har vi haft som lag att ingen går och lägger sig förrän allt gnäll och gnabb är avklarat och färdigdiskuterat, man vet inte om alla vaknar i morgon. Sen har jag sagt till mina barn varje dag att jag älskar de.
Någon sa till mig en gång att så starka ord använder inte vederbörande, synd om honom. Här hemma används i alla fall ordet älskar och det är ett ypperligt tydligt och talande ord för att förklara och visa sina närmaste hur mycket de betyder för en.
En stor brist på kärlek och bekräftelse är nog en stor orsak till många olyckliga människor på vår jord.
Kram Margit
Jaha ja, då skall väl jag som materialistisk socialist lägga mig i debatten. Såsom Prozacknaprare så har jag vissa invändningar mot det allmänna skället på pillren, vidare gick jag aldrig på dagis heller utan tillbringade min barndom med mamma och mormor. Tyvärr kan jag då inte glädja omgivningen med att jag blev vare sig trygg eller speciellt säker på vad som gällde i livet. Mina föräldrar försökte engagera mig i föreningsliv vilket resulterade i mycken ilska från min sida, kände mig helt enkelt inte trygg med andra okända människor.... jag ville stanna hemma och läsa och leka istället, ensam....
I den mån människor verkligen mår sämre nu än förr, jag tror det det kan vara en synvilla, så anser jag det bero på att vi i dagens samhälle av någon outgrundlig anledning förväntas vara glada och pigga jämt.
Min dotter däremot, dagis från första början, engagerade sig själv i föreningsliv vid tio års ålder oavsett föräldrarnas åsikt. Hon har ett socialt umgänge av gigantisk karaktär, sett i förhållande till mig, nu har hon två uppsättningar klasskamrater att leka med... dessutom ett antal handbollskamrater och i viss mån fd fotbollskollegor. Jag är övertygad om att den öppenheten och modet hade hon aldrig fått vare sig hos mig eller hennes mor.
Jag tror kort sagt inte vi kan säga att det beror på det ena eller andra att nån mår bra eller dåligt, jag konstaterar dock att dagens ungdom och barn är offantligt mycket mer mogen och självständig än jag var vid samma ålder. Trolgtvis innebär det att en del hamnar på "efterkälken", precis som jag gjorde med andra livsvillkor.... skillnaden är att vi nu bor i ett samhälle som faktiskt intresserar sig för att folk mår bra, för 30 år sedan var det bara "att ta sig samman".
Beträffande piller så finns det piller och piller, jag äter som sagt prozac vilket många som gått i terapi blir oerhört provocerade av. Jag var en gång i tiden tillsammans med en tjej som hävdade att jag var tvungen att prova terapi innan jag tog piller.... vad hon inte fattade var att jag inte har några lik i garderoben, bara en taskig kemi i hjärnan. Visst kan jag förstå att hon blev provocerad av att jag med ett piller på morgonen kunde lämna min prestationsångest och ångest, när hon var tvungen att gräva i en sörja av elände för att känna sig sund.
Kort sagt, en del har otur att födas jävligt dystra, som jag, det är inget problem med bra föräldrar som jag hade parat med ett hyfsat läshuvud. Föds du däremot med min hjärna, "fel" föräldrar och dessutom parar det med en jobbig skolgång, klart du mår dåligt.... och media tjatar om hur dåliga svenska barn är i skolan, hur vårt land klarar sig dåligt jämfört med andra länder, hur risig framtid vi har(typ sen 70-talet) så varför är vi förvånade över att det finns barn med ångest?
Började vi skolgången med att förklara för barnen att vi bor i ett av de fredligaste och tryggaste länderna i världen, med en arbetslöshet som är unikt låg i västvärlden, med en sjukvård av världsklass och ett utbildningssystem öppet för alla så finns det faktiskt en chans att de skulle känna att det vore idé att anstränga sig. Men vem vill anstränga sig i ett land som Reinfeldt definierat som ett folk lurat av politiker, Bildt visat på den enda vägen vilken gav 500% i reporänta... Näringslivsorganisationerna talar om att först japaner ocn nu indier och kineser är så mycket duktigare än oss... är det konstigt att ungar känner sig hopplösa?
Ungar mår dåligt, har alltid mått dåligt men nu ger vi dem skäl, rätt och behov av att lämna samhället eftersom de inte "duger".
Fråga Jan Björklund och Lars Leijonborg får ni höra, svenska ungar har ju underpresterat de senaste 15-20 åren enligt dem.
Do not blame the pills, blame the former opposition.
Hej efter att ha läst PeOs inlägg kan jag bara kontra med att jag har haft det väldigt motigt med en mamma som blev sjuk och dog, mobbing och ett allmänt krångligt liv. Jag har haft en del mörka stunder men alltid kommit igen.
Jag har trots detta nästan alltid varit positiv och glad.
Jag har hoppat på nya saker och aldrig varit rädd att misslyckats.
Jag har hoppat av saker som inte funkat, skilt mig tre gånger exempelvis.
Jag beundrar PeO som vågade gifta sig med mig.
Jag vet inte vad det är som gör vissa starka och andra svaga. Men när jag blev mobbad tänkte jag att det är mobbarna som är dumma, det är inget fel på mig och den känslan har jag alltid haft med mig. Jag har med andra ord en väldigt stark självkänsla som känns medfödd.
Hej Peo.
Du skriver: "Såsom Prozacknaprare så har jag vissa invändningar mot det allmänna skället på pillren, vidare gick jag aldrig på dagis heller utan tillbringade min barndom med mamma och mormor."
Det finns människor som har för lite, nu fick jag hjärnsläpp, kommer inte ihåg vad det heter, någon kemisk substans i hjärnan i alla fall och då är det bra att det finns piller som kan balansera upp det. Jag har stor respekt och förståelse för det. Jag har också fått sådana "lyckopiller" som de slarvigt kallas i bland, men för mig var det helt fel, jag behövde bearbeta trauman från min uppväxt och hade inget behov av tillskott på kemiska preparat till hjärnan. Jag har inte läst någon vetenskap och forskning på det här området, men jag tror att många ungdomar hade mått bättre om de hade fått terapi i stället för en massa piller. Dessutom borde det vara enkelt att reda ut om folk saknar någon kemisk substans, som man kan ersätta/kompensera med tabletter i någon form.
Du skriver bra Peo, öppet och ärligt. Du bjuder på dig själv, jag har stor respekt för det. Du är säkert världens bästa pappa och äkteman. Jag är glad, som din medmänniska, att du vill bjuda på dina viktiga erfarenheter och perspektiv i den här debatten.
Människor är mera ensamma i dag än när de levde i strorfamiljshus och i samhällen där alla kände varandra. Vi måste lära oss att hantera detta. Jag brukar säga till ungdomarna att det sista som lämnar en människa är hoppet. Vad gör vi när hoppet faktiskt har lämnat ett barn eller en ungdom? Det har hänt och det kommer att hända igen.
MVH Margit
Hej!!
Samtal om hur man mår borde vara en självklarhet, men tyvärr hamnar det många gånger på sidan av för att det är obekvämt för så många.
Tycker det är hemskt när människor går runt i någon sorts dvala å säger: -hej fint väder -trevlig helg ja det ä ju normalt att säga men att säga -idag mår jag dåligt - har drömt mardrömmar hela natten då ryggar tyvärr många undan för det är ju jobbigt å obekvämt.
Har jobbat med lite olika saker som på anstalt/verkstad å natt på bensinstation de människor jag träffat där är mycke duktiga på att prata om känslor å mående på ett naturligt sätt.
Jag tycker de människor jag mött som gått igenom mycket tragiskt i sitt liv har lättare å prata om det och även bry sig om andra. Jag blir lika glad varje gång jag träffar någon som frågar hur jag mår å om jag sovit gott..oftast är det de intagna på jobbet =)
Mediciner jag det finns det gott om i samhället enklare att ge till folk än lite tid i ett stressigt samhälle. Endel tar till alkohol endel tar till narkotika å en del tar till mediciner å väldigt få får någon som har tid att lyssna på vad det egentligen handlar om.
Det behövs sååå mycke mer resurser i skolan och på fritidsgårdar, men även föräldrarna måste hinna med sina barn.
Dagis i all ära men jag hoppas att uppfostran å tryggheten finns hemma.
Har själv aldrig varit på dagis å aldrig önskat att jag skulle varit det heller...borta bra men hemma bäst.
Alla människor är ju så olika det är ju det som är underbart, men alla ska få samma chans å leva ett bra liv. Inom kriminalvården har jag mött många vårdare tyvärr som tror att deras jobb är å bestraffa de intagna, jag mår lika illa varje gång å säger vad jag tycker. Inte undra på att det går åt så mycke mediciner där när de intagna blir bestraffade utöver sitt straff så tar de det kanske för att fly undan.
Tycker det är en hemsk väg samhället är inne på där många unga tar olika slags droger för att orka leva vidare å klara av alla krav omgivningen ställer.
Fram för mer stöd till alla i samhället, framför allt till de unga.
Mer program inom kriminalvården i behandlingen och vakna ur det eviga säkerhetstänkandet den viktigaste säkerheten är en bra kommunikation mellan vårdare och intagen.
Grattis Margit för att du hittat ett nytt underbart jobb..de kan vara så glada som fått en underbar kollega.
Nu ska jag snart ge mig ut å söka nytt jobb å nya utmaningar...kommer sakna killarna på verkstan å endel av kollegorna.
Snart kommer jag upp å hälsar på lite ska bli skoj och ses igen.
kram kram erica
Serotonin heter det....
Hej Margit.
Vill bara tacka för att du triggade mig till min senaste blogg.
http://peowagstrom.wordpress.com/2008/08/06/sanningar-och-fakta/
Hej Ann-Sofia.
Du skriver: "Jag har med andra ord en väldigt stark självkänsla som känns medfödd."
Det har inte jag haft. Jag har dock alltid haft ett stort självförtroende, något min pappa såg till att jag fick.
Min självkänsla försvann när socialtjänsten i Norge ville besluta att mitt ofödda barn, Margarita, skulle adopteras bort direkt efter födseln. 1985, året innan Margarita föddes, och fram till 1992 höll denna barnavårdsutredningen på. Under hela den tiden hade jag en advokat, som kämpade för att jag skulle få behålla mitt barn. Under 7 år av mitt liv fick jag alltså kämpa för att mitt barn skulle få växa upp hos sin mor. 7 år i ovisshet ger ingen stark självkänsla. I dag ser jag att socialtjänsten fortfarande arbetar mot sina klienter i stället för att arbeta för sina klienter, i många fall är det så.
När hjälpapparatet sviker, vad finns då kvar?!
Det är bra att vi finns, vi som har överlevt en hel del, något kanske vi kan bidra med? I debatten, i livet, i vår kärlek till våra medmänniskor? Jag hoppas det.
MVH Margit
Hej Peo.
Det var så lite så. Jag kan trigga i gång en gråsten, säger min man. Inga problem, jag ställer alltid upp:-)))
Kram
Margit
Det betvivlar vi inte.
MVH Gråsten och Granit
Hej igen Peo.
Nyfiken som jag är, undrar jag vem som är gråstenen och vem som är graniten???
MVH
Margit
Hej alla !
Det är lite fel att veta bäst för andra, man kan leva på många olika sätt, man kan ha olika "käpphästar" för att barnen skall må bra och var och en blir nog salig på sin tro. Vi kommunalpolitiker skall ge invånarna det de vill ha, anser jag för att utrycka mig kortfattat. Personligen skulle jag ändå vilja sända denna tanke till alla barnföräldrar. Under ca 20 år dvs ungefär en fjärdel av ditt liv växer dina barn upp. De skall ha högsta prioritet då. Allt annat är mindre viktigt. När de väl är vuxna tycker man att det är en mycket kort tid, och man har hur mycket tid som helst för annat. ( För första gången på evigheter får man kanske till och med lite pengar över vid månadens slut)
Vi är bra på medicinsk vård i Sverige, men inte på andlig.
Har jobbat på en liten ort i Tanzania vid flera tillfällen. Trots sjukdomar, dagliga bekymmer och mycket låg levnadsstandard slås man av vilket mod och vilken livskraft människorna äger, vilken samhörighet och tillit till varandra de har. Och barnen, jag glömmer dem aldrig. Barnen, så nära till lek och glädje hela tiden, en femåring kånkar på en tvååring och hindrar honom att ramla i bäcken, en 12 åring följer 6 åringen til tandläkaren, alltid många barn tillsammans ofta flera syskongrupper som hjälper varandra och leker samtidigt. När jag frågade efter mobbing (och förklarade vad det är ) i skolorna, var det ingen som förstod vad jag menade. Aldrig glömmer jag sången i den överfyllda kyrkan, trummorna på kvällen i mörkret. Man blir aldrig densamma när man varit där. Och det är mycket mycket svårt att komma tillbaka till det svenska samhället igen.
Maria von Beetzen
Hej alla goda skribenter!
jag tycker att vi delar in vårat samhälle för mycket i åldersgrupper. Det är 00:r här
01:r där, i fotbollsgrupper, dansgrupper, teatergrupper ja i allt från början tills vi är 100.
Vi lever i små isolerade enheter, småfamiljer där på något sätt allt ska finnas men jag som ensamstående mamma räcker inte alls till fullt ut åt mina barn.
Det behövs många fler vuxna, kloka, mogna vuxna som ser, älskar och bryr sig om våra barn. "Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn", det måste vi göra tillsammans, att våga och vilja se grannens barn. När något barn inte ser ut att må bra får vi inte vara rädda för att lägga oss i, det handlar ju om att bry sig om. Jag tror vi måste bli MODIGA (sk. civilkurage) och göra oss av med tanken att var och en ska klara sig själv. "sköt dig själv och skit i andra är en fruktansvärd tanke. Men på något sätt kanske vi har lagt på varandra något slags krav att vi ska klara allt själva. Vi måste våga erkänna och berätta när vi inte orkar längre, våga be varandra om hjälp (inte nödvändigtvis soc. utan grannar, vänner eller släkt m.fl.) Vi måste helt enkelt bli modiga medmänniskor som ser och bryr oss om varandra istället för att åka på shoppingcentrum varje lördag eller sitta vid datorn halva dagen. Vi måste mötas och prata och hitta på roliga saker tillsammans, barn,ungdomar,vuxna och gamla. Vi behöver varandra och vi behöver mötesplatser där alla generationer möts. En plats där detta verkligen existerar är kyrkan men tyvärr kastar många människor bort den som ett tänkbart alternativ så det är bara ett fåtal som får glädjen av den. Men då får vi väl bygga in dessa mötesplatser i våra bostäder och bostadsområden på olika sätt så som de äldre har det i sina "plusbostäder" med gångar emellan och gemensam matsal och div. aktivitetsrum. Eller varför inte använda skolorna som i Rinkeby där man använder skolorna som aktivitets och mötesplats på kvällar och helger. Vi måste se oss omkring och hämta goda ideer från ställen där detta redan fungerar och verkligen anstränga oss för att hitta till de som verkligen behöver detta, de som inte har de här sociala kontakterna eller den stora släkten eller vänskapskretsen, och de finns överallt. Vi skulle bli ett mycket lyckligare folk om vi hälsade mera, pratade med okända oftare, såg varandra och log oftare, frågade hur vi mår oftare, tog oss tid för varandra helt enkelt och struntade i det perfekta hemmet, delade på middagsmatlagningen med flera, så behöver man inte ställa sig där varje dag. Barnen äter ofta bättre i ett större sällskap. Parförhålllandena mår (tror jag) bättre av lite nytt och annat blod vid middagen, så lessnar vi inte så fort på vår kära. Fler kollektiv åt folket! Mer kärlek och mycket mera MOD, fantasi och handling. Heja Eskilstuna, den stolta fristaden, låt oss bli den vi säger oss vara.
Eva Magnusson
Frugan är Granit jag är Gråsten...
Hej Maria.
Många kloka ord från vårt oppositionsråd, jag håller med dig i allt du skriver. Spännande att få höra om dina upplevelser i Tanzania också. Mobbning är nog inte något som förekommer i hela världen och tur är ju det.
Du skriver: "Det är lite fel att veta bäst för andra, man kan leva på många olika sätt, man kan ha olika "käpphästar" för att barnen skall må bra och var och en blir nog salig på sin tro."
Ja, så är det nog, vi har alla våra olika erfarenheter som i sin tur präglar hur vi tänker och känner. Det finns ingen sanning, den får vi söka hela livet.
MVH Margit
Hej Eva!
Vi har lagt ribban högt och år 2020ska vi vara den stolta Fristaden
- Vi är modiga och utmanar
- Vi välkomnar olikheter och idéer
- Vi tar ansvar för en trygg och hållbar framtid
Till oss kommer du för att uppleva, inspireras och lära
En liten kommentar till "Under ca 20 år dvs ungefär en fjärdel av ditt liv växer dina barn upp. De skall ha högsta prioritet då."
Givetvis är det så, sett mycket förenklat...
En förälders främsta uppgift är att behandla sig själv så väl att man blir en god förälder. Prio ett är att behandla dig själv så att du har ork och glädje att skänka till dina barn. Det innebär att du måste tillåta dig själv att leva, lika viktigt som att du har en nära relation till ditt barn är att du har rätt till egen tid och får möjlighet att följa med i samhällets utveckling. Om inte annat för att kunna förklara samhället för dina barn...
"se och hälsa på varandra"
Jag träffade rätt många när jag hämtade dottern på dagis, bla en präst som jag knappast skulle träffat annars. Dagis är en fantastisk plats för att "tvinga" människor från olika platser och bakgrunder att möta varandra och ju yngre barn desto mer gemensamt har man.
Hej Peo.
Du skriver: "Ungar mår dåligt, har alltid mått dåligt men nu ger vi dem skäl, rätt och behov av att lämna samhället eftersom de inte "duger"."
Insändaren jag hänvisar till är skriven av en ung tjej i Borlänge, det är alltså en ungdom som kallar på vår uppmärksamhet. Om det är på grund av att media och regeringen är negativa när de beskriver samhället skall vara osagt. Det vet inte jag. Men, ropet på hjälp skall vi ta på allvar. Något saknas uppenbarligen, vad det är vet vi inte. Vi kan nog vara överens om att kärlek är en bristvara i dagens samhälle. Jag har ingenting emot dagis, fast när barngrupperna blir för stora och dagarna barnen befinner sig på dagis blir för långa, då är det inte så bra längre, tycker jag.
MVH Margit
PeO skriver: "jag konstaterar dock att dagens ungdom och barn är offantligt mycket mer mogen och självständig än jag var vid samma ålder"
Med all respekt tror jag PeO gör sig skyldig till en väldig felbedömning. Dagens ungdom är definitivt inte mogen och inte mognare än i vart fall min generation var. Självständigare - ja, det är möjligt, men vad har de tvingats till? Har de haft någon bra ledning under sin uppväxt?
Att de för Dig förefaller mogna är blott en chimär.
Visst det fanns många barn förr också som for illa och det kommer alltid att finnas barn som dessvärre faller "utanför ramarna".
Men vår generation hade inte bara (för det mesta) hem som var fyllda av såväl intresse som krav utan också skolor som var fyllda av intresse och som också ställde krav.
Vi hade väldigt få chanser att bli "understimulerade". Vi fick inte i första hand lära oss att vi skulle självförverkliga oss och tänka på oss själva i första hand utan mer vad vi kunde bidra till samhällets utveckling med.
Är det inte märkligt att det sedan är flumskolan som växt fram ur solidaritetspartiet framför andra. Där syftet synes vara att hålla tillbaka begåvningarna istället för att lyfta fram dem.
PeO gör det väldigt lätt för sig när han skriver:
"Men vem vill anstränga sig i ett land som Reinfeldt definierat som ett folk lurat av politiker, Bildt visat på den enda vägen vilken gav 500% i reporänta..."
Hur många av efterkrigsåren är det som andra än socialdemokrater haft makten? Socialdemokraterna kan aldrig frånkänna sig skulden för att så många barn i vårt land far illa idag.
Att det är så är resultatet av en långsam process och inget som har skett över en mandatperiod.
Det är också resultatet av en förändring i familjesituationen, i föräldraattityder och samhällssituationen.
Jag säger inte att inte också borgerliga politiker varit fega nog att inte ta itu med den utveckling alla borde sett för mycket länge sedan. Att det går att ändra visar inte minst serien Klass 9A med lärare som ställer krav samtidigt som de visar intresse och omtanke och kärlek. Sådana lärare var det länge sedan vi såg här i landet, och har de funnits har de knappast uppmuntrats av skolpolitiken.
Säger en son och förälder som visst haft lik i garderoben men gått i terapi ett år och sluppit knapra piller, vad nu det har med saken att göra.
De flesta barn som mår dåligt saknar framför allt två saker, de vet inte att "de duger" och tror att ingen bryr sig.
Det har troligtvis aldrig funnits fler som brytt sig än nu, en gång i tiden var det familjen och i bästa fall byn och dag har vi familj och skola samt socilatjänst och i slutänden sjukvården. Vi har också en barn och ungdomsgeneration som ifrågasätter mer än någonsin och vi som är moderna föräldrar uppmuntrar dem. Tyvärr har vi precis som vi alltid haft en ganska stor grupp som inte hör till de som är vare sig framåt eller speciellt duktiga på det vårt samhälle uppskattar. Vi har en grupp, som ärligt talat har det skitjobbigt och som inte ser en plats för sig i samhället. När de ständigt får höra att de måste gå på högskola, inte komma efter i skolan och förväntas vara aktiva så säckar de ihop eller blir allmänt omöjliga.... vad de egentligen behöver få veta är att de inte har försuttit sin chans. De måste få veta att det precis som förr fanns en möjlighet att komma igen, det är klart att de hamnar i en nedåtspiral som det ser ut nu... vad erbjuds dem som vuxna, socialbidrag... komvux skall vi inte ha, yrkesutbildning för arbetslösa skall vi inte ha, åtgärder är över huvud taget förbjudet. Hon/han skall bli städerska hemma hos någon, om någon litar på en strulig unge som inte gick ut skolan med fullständiga betyg.
Visst, vi skall lyssna på dem men vad skall vi säga ? "Är du lönsam lille vän..." för annars får du leva på socialbidrag resten av livet.
Mars Werner talar om krav i skolan.... jag gick i skolan senast för ungefär 22 år sedan. Jag anser att när jag gick skolan var världen förhållandevis modern och välutvecklad. Nu när min dotter går i skolan har hon en kollektiv kunskap att ta igen som är oerhört mycket mer omfattande än vad jag hade att lära mig.
Det finns tyvärr de som fortfarande tror att lära sig svenska älvar och floder är det som krävs för att bli duktig i skolan, givetvis laddat med kungalängden. Den skola som fanns för 20 år sen finns inte längre, de som brukar fnysa åt dagens studenter över att de minsann hade en "riktig" student examen skulle näppeligen klara de prov som gymnasisterna gör i första ring nuför tiden.
Glöm inte att den värld som du hyllar Mats Werner var en oändligt mycket enklare och regelbunden värld än den vi lever i nu. Hur sorgligt du än tycker det är, dagens ungdomar är mer mogna än någonsin, vet mer, kan mer och här i norden är vi främst på gott o
och ont.
Tyvärr, regler och ordning kommer aldrig mer att styra vår ungdom, kreativitet och frihet är betydligt mer gångbart och därmed blir vår barn och ungdomar klokar och mognare.
Hej Margit!
Det har varit många intressanta inlägg i den här debatten!
Varför mår våra ungdomar dåligt? Är det samhällets fel, politikens, skolans eller media...
Piller eller inte piller??
Att kramas och säga till sina barn "jag älskar dig" varje dag, tror jag skulle vara ett enkelt recept.
Vi som har passerat ungdomen kommer väl ihåg socialstyrelsens rekommendatione om "sex till åtta skivor bröd om dagen"??
Sex till åtta kramar om dagen vore nog en bra rekommendation från socialstyrelsen för en bättre hälsa, gammal som ung!
Mer kärlek behöver vi få och ge varandra :)
Kram, Marie-Louise F M
"När de ständigt får höra att de måste gå på högskola, inte komma efter i skolan och förväntas vara aktiva så säckar de ihop eller blir allmänt omöjliga...." skriver PeO.
En nog så riktig beskrivning. Men återigen, vem var det som hetsade fram detta "utbildningsprogram"? Som såg till att lärlingsutbildningar, verkstadskolor och andra alternativa utbildningsvägar försvann? Vem var det som menade att ALLA skulle ha gymnasiekompetens och högskolebetyg?
Vad var det för en märklig och fåfäng högfärdsdrivkraft som trodde att ett sådant system skulle kunna rymma all den mångfald Du också beskriver som är våra barn?
En rest av ett totalitärt kollektivtänkande?
PeO förenklar det också för sig när han säger att "min" värld (jag slutade förvisso skolan för 45 år sedan) var så mycket enklare och innehöll så mycket mindre kunskapsstoff så är det också ett feltänk.
För varken skolan då eller skolan nu försöker inte ens att lära ut allt som sker och allt som kommer "nytt".
Men se istället på vad skolan fortfarande borde lära ut - nämligen baskunskaper som behövs för att senare i livet kunna söka, upptäcka och förstå också vår omvärld.
Matematiska basformler är faktiskt fortfarande desamma som när jag och Du gick i skolan t.ex. Trots alla försök från min gamle mattelärare Matts Håstad att börja räkna med stolar och mängder vilket förstörde en generations mattekunskaper (inte min utan den som kom sedan den gode Matts blivit professor och fick bre ut sig riktigt).
Du raljerar med älvar och floder och kanske kungalängder. Men betänk att för att överhuvudtaget försöka kreera en ny identitet hos barnen, när vi har splittrat "familjen och gården", en identitet som svenskar eller europeer eller vad Du vill, kan Du inte bortse från att geografiska, historiska och litterära baskunskaper är vad som borde ingå i en sådan identitet. Kunskaper som Du måste ha för att sedan "klä på" med allt nytt som sker omkring Dig.
Vi måste kunna den plats vi bor på, Vi måste känna till dess historia och vi måste också ta till oss den litterära och kulturella bakgrund som gör oss till identifierbara individer.
Min son hade förmånen att ha Anders Nilsson i Mariefred som klasslärare på högstadiet. Jag kan tala om för Dig att de klasser Anders har fört ut ur nian är till mycket stor del "kulturbärare" på ett helt annat plan än "vanliga" nior, t.ex. "klass 9A" före lärarrevolutionen.
Hur många av dagens ungdomar har ens läst en bok av Strindberg? Och Du kan inte säga att Strindberg inte har någon betydelse för vad som sker i vår tillvaro idag på många områden?
För att återgå till "kungalängden" som tidsaxel: den historieundervisning som under många år försökte lära ut historiska skeden genom att bunta ihop revolutioner, krig och annat istället för att lära barnen kronologin och sammanhangen är dömd att misslyckas.
Vår unga generation växer upp utan historia och - även om jag vet att så alltför ofta sker ändå - gör därmed ständigt om samma gamla misstag. Att uppfinna hjulet i varje generation kan inte gärna anses vara måttet på en framgångsrik skola.
Härmed vill jag också ha sagt att huvuddelen av "felet" i dagens skola inte i sig är systemet, men bristen på kompetenta pedagoger. Människor som brinner för sitt ämne och inte bara är statligt "utbildade" pedagogitjänstemän.
Just den typ av lärare som dem vi fick se i Klass 9A, som Anders Nilsson och många andra.
Jag visste att debatten skulle komma igång Margit!
kram
Mats Werner ignorerade tydligen mitt avsnitt om att man skall ha rätt att komma igen, du vet komvux och arbetsmarknadsutbildning.... det där socialistiska som nu skall avskaffas... om det nu är socialism att ge människor en andra chans när de fattat vad livet går ut på.
Beträffande lärlingsutbildning och verkstadsskolor kan jag bara konstatera att det är väldigt få arbetsplatser som vill ha såna resurser. Jag vet eftersom jag själv haft den hjärtlös rollen att säga nej till praktikanter å chefens vägnar. Det finns inte det "slack" i organisationerna längre som en gång i tiden tillät att man tog hand om en icke produktiv kraft som snarast drar ner produktionstakten.
Det är inget elitistiskt tänkande att alla skall ha gymnasie och högskolekompetens, det är en rimlig målsättning för att få kloka medborgare som förstår samhället... problemet är att Jan Björklund och Lars Leijonborg basunerar ut så ofta de kan att svensk barn och ungdom är urusel och okunnig och de som lyssnar är tjejerna som är vana att ta åt sig av all kritik de får. Det kan inte vara en nyhet för Mats Werner att tjejer oroar sig mer för sina studieresultat än killar och samtidigt har studieresultat som slår killarna på fingrarna.
Problemet är inte de svagpresterande, problemet är de medel och högpresterande som alltid får höra att de inte duger bara för att folkpartiet inte skulle åka ur riksdagen för några val sedan.
För övrigt håller jag med Marie Louise om kärlek och kramar, de gör mirakel. Tyvärr hjälper det inte alla, för mig tog det till 1997 innan jag träffade den läkare som förstod att släppa ut den glade PeO genom att ge honom pillret.
Historia är viktigt, geografi och samhällskunskap med och filosofi, samt religion(inte kristendomskunskap) för att inte tala om fysik, kemi och biologi... och matte med svenska och engelska... och jag vet att du inte anser det så viktigt som jag men de senaste 25-30 år sedan har de i de flesta av alla dessa ämnen hänt mer än det hände de 250-300 åren innan. Detta min gode Mats, slapp vi i skolan alla dessa nyheter.
Vad du har rätt i är att vi behöver goda pedagoger, det är dock inte det som den nuvarande skolpolitiken handlar om... den handlar om disciplin och läxor.
Ett litet tips också, den så förtalade läroplan som borgligheten gick till storms mot i senaste valet beslutades faktiskt av en borglig regering, lpo 94. Det var den som innebar att "valfrihet" infördes i skolan... Borgligt minne är kort så nu är tongångarna andra.
PS. Nu skall jag vara utan dator några dagar så nu är det fritt fram att hugga på mig åtminstone till på fredag kväll. Sen får vi se om debatten förts vidare. DS.
PeO säger att jag inte kommenterar vuxenutbildning etc. Men det var ju flickor som skär sig och barn som inte kände sig bekräftade vi diskuterade. Inte vad de har för sig om de överlever till vuxen ålder.
Och jag betonade att ingen kan frånkänna sig ansvar för dagens situation. Blott att S haft intitiativet större delen av tiden och därför klädsamt nog bör ikläda sig större delen av skammen. Men som sagt - även borgerligheten delar denna. Förmodligen som en följd av feg kapitulation för vad som ansetts politiskt korrekt att tala om.
Betr. valfrihet tror jag inte heller att den borgerliga regering som låg bakom den läroplan Du talar om menade en valfrihet att låta bli. Men möjligen var man i likhet med så många andra skolpolitker i alla fält offer för en alltför idealistisk bild av barns vilja att sörpla i sig kunskaper.
Även jag inser att kemi,fysik etc. är lika viktiga ämnen. Men återigen - grundskolan ska förmedla baskunskaper som gör att eleverna i ett senare utbildningsstadium kan ta till sig ytterligare kunskaper.
D.v.s. skolan ska fortfarande syssla med de basala frågorna inom resp. område, kittla elevernas intresse att söka sig vidare till just den högre utbildningen där sedan himlen må rasa över dem i form av allt nytt. Men då förmår de kanske att ta till sig hela kunskapsmassan. På Dig låter det som om den skall inhämtas redan på grundskolenivå.
Betr. de praktiska utbildningsvägarna som fanns, är det givetvis inte lika lätt att bara ställa tillbaka klockan. När samhället idag istället ska ta det inititativ som förr togs av arbetsgivarna kommer en massa nytt krångel in i bilden som gör arbetsgivarna mindre benägna. De liksom vi andra har också alltför länge invaggats i feltänket att det är samhället som ska utbilda alla. Och det är väl då klart att ingen vill ta tillbaka en kostnad som förr var naturlig men som någon annan tagit på sig under många år.
Datorfri! Ah! Vilken lättja! Ha det så skönt och välkommen åter!
Kunde inte lämna datorn än....
Upptäckte just något på P1, det går i repris 23.07 men för de som inte vill vänta så är det en länk här. Programmet visar på problemen att debattera utifrån den mediebild som målas upp av problem som dagens ungdomar drabbas av.
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/amnessida.asp?programID=406&Nyheter=1&grupp=4427&artikel=2192150
Orsaken till hatt jag googlade och hittade den här tråden var att Stockholms länspolismästare Karin Götblad sommarpratade idag och tog upp just självmord. Självmord ska förhindras sa hon, och så säger jävligt många andra. Men jag hör aldrig någon diskussion om varför människor begår självmord. Jag antar därför att avsikten med att förhindra självmord inte handlar om att hjälpa den psykiskt lidande individen utan någon annat.
Det riktigt sjuka är att självmordsdebatten domineras av de som inte själva är drabbade av dödslänktan. Livet tycks för dessa vara så oerhört lätt att leva bara man förhindrars från att begå självmord. Ungefär som de två gånger jag själv varit inne på tvångsvård och efter några dagar skickat hem utan frågor eller uppföljning. Andra gången var under min långa period i samtalsterapi. Jag antar att jag har världsrekord i terapi. En grov uppskattning är att jag gått i terapi hos två olika psykologer i sammanlagt ett decennium. Men de har inte lyckats. Jag är inte tillräckligt mottaglig för indoktrinering. Verkligheten slår alltid igen den verklighetsbild som terapin är till för att bygga upp.
Vi lever nu i ett samhälle som aldrig någonsin varit mer tävlingsinriktat. Unga människor sätter upp mål som de aldrig kommer att nå. Föräldrarna har inte tillräcklig auktoritet för att deras "jag älskar dig" ska räcka som bekräftelse. Själv har jag inga ambitioner alls. Jag har inget behov av att vara behövd. Snarare tvärt om. Att betraktas som en looser har inte jag några problem med. Jag har ju lyckats få förtidspension. Men mår dåligt av empati med andra. Och av mitt grubbel över tillståndet i världen. Jag är väl helt enkelt överkänslig.
Jag har också käkat "lyckopiller". Jag har i skåpet ifall det skulle kännas för djävlig. Men just nu känns det för djävligt. Men jag vill inte bli bedövad av lyckopiller. Jag har har ett behov av att ibland få känna mig euforisk. Det blir man inte av "lyckopiller". De trubbar bara av.
Eufori känner jag bara av hasch. Och jag har det illegala naturpreparatet att tacka för mycket. Utan dessa stunder av eufori blir jag bara mer och mer mentalt nerkörd. Och nu var det länge sedan jag fick känna livsglädje...
Eftersom Strindberg nämns i en debatt om skolan vill jag påminna om att han kallade skolan för inpiskning. Den var och är inte en plats som skapar fria individer utan sysslar då som nu med indoktrinering och att anpassa barn till näringslivets krav. Och dess krav är stora, alldeles för stora.
Men att skylla undomars dåliga psykiska hälsa på den rådande samhällsordningen och -inriktningen är alldeles för politiskt känsligt. Därför består debatten om självmord till 99 procent av ytliga lösningar som inte har någon effekt på den psykiska ohälsan men inte heller hotar den rådande ordningen.
Tack Peo Wågström och empatiska Erica för läsvärda inlägg.
Skicka en kommentar