Framtiden begår självmord?!

I morse läste jag den här insändaren i dagens SvD:

"Framtiden begår självmord
Vi dricker, vi skadar oss och vår ångest har mer än fyrdubblats sedan 80–talet. Vi är mellan 16–24 år och ska gå ut gymnasiet med fina betyg, vara populära och helst snygga. Vi ska lämna hemmiljön, sköta eget boende – handla, tvätta, betala räkningar, laga mat – samtidigt som vi ska sticka ut ur mängden med genomtänkta värderingar värda ett pris liknande Nobel. Han var landets framtid precis som jag är. Jag och resten av landets ungdomar, vi, är framtiden. Om 30 år är vi lokalvårdare, chefer, ingenjörer, lärare, politiker och kockar. Några kommer att styra Sverige, om vi överlever. Vi måste överleva självskadorna, självmordsförsöken, alkoholen och den stora depressionen. Vi måste överleva för familjens, landets och främst för vår egen skull. Vi tar era händer när vi har den psykiska orken och när vi har lärt oss att ni är tillförlitliga. Jag ber dig lärare, politiker, ungdomsledare, förälder – för min och landets ungdomars räkning, stå upp i kampen mot den psykiska ohälsan. Minska på alkoholen, satsa mer på psykiatrin och stödgrupper inom den specifika åldersgruppen. Slå ett slag för landets framtid. Välkommen att slåss i kriget som vi dagligen lever i."
ELIN SKÖLD
ungdom i Borlänge


Insändaren har jag haft på min näthinna och i mina tankar hela dagen. Jag har befunnit mig på flickhemmet jag arbetar och tänkt på vad tjejerna som bor där säger och vad insändarskribenten säger. Sviker vi våra barn och unga i dag? Pratar vi inte med dem, lyssnar vi inte på dem? När jag bodde på flickhem som 15-åring var det ingen av tjejerna som fick psykofarmaka eller sömnmedel. Jag träffade aldrig några ungdomar under min ungdomstid som fick sådana läkemedel utskrivet av läkare. I dag skrivs det ut till höger och vänster, lite varstans, till vem som helst och när som helst. Vad hände med samtalet? Människor i mellan liksom, har vi lämnat tröst och terapi därhän? Vi botar symtomen och ignorerar orsakerna, de riktiga problemen. Denna utveckling skrämmer mig.

Under mina 8 år i kriminalvården har jag sett samma sak, mediciner skrivs ut i mängder, men några professionella samtal för att åtgärda smärta, ångest och sorg erbjuds sällan. Vi lagar helt enkelt inga människor längre! Är det så vi vill ha det? Ordspråket eller uttrycket "mycket snack och lite verkstad" tillhör inte mina favoriter. Jag tror på samtal, tröst och terapi. Vårt verbala språk, vår förmåga att sätta ord på känslor är det som skiljer oss från djuren. Själsliga sår läkas bäst genom samtal.

PS: Flickhemmet där jag arbetar är mycket restriktiva med mediciner överhuvudtaget. Jag beskriver hur det ser ut i övrigt inom psykiatrin, BUP, kriminalvården med mera. :DS