"Norge forever" står det på min tröja på en bild på väggen i mitt kök som min konstnärliga svenska väninna ritade till mig på min 30-årsdag. Jag blev ännu mer norsk patriot när jag 1993 flyttade till Sverige från Norge. "Min fru är från Norge", skriver Claes Arvidsson på SvD 080323. Hon är en sådan utlänning som är nästan svensk från början, fortsätter han. Han påpekar dock: "Trots den politiska, ekonomiska, sociala och kulturella närheten har hennes invandring ändå varit ett möte med ett annat land". Jag log gott när jag läste detta. Hur många gånger har jag inte argumenterat för min rätt att vara eller betraktas som invandrare? Svensk lär ju aldrig någon betrakta mig som. Till och med mina fångar kallar mig för norskan. Arvidssons fru har blivit pådyvlad en massa fördomar om hur norrmän är, men det har också handlat om hur man ska vara i Sverige. Till min förtjusning så nämner han det här med norska kaffekalas kontra svenskt sådant. På norska kaffekalas tar man först för sig av tårtan och går sedan loss på bullar och kakor. Jag vägde 45 kilo när jag flyttade till Sverige och hade svårt att få ner några kakor alls. Jag gjorde, på ett födelsedagskalas, som jag alltid hade gjort, jag angrep tårtan först. Jag kommer inte ihåg hur många på kalaset som upprört påpekade högt och tydligt att jag hade brutit mot en helig regel: "Man tar inte av tårtan först". Men, det var flera och jag skämdes. Arvidsson skriver om Andrzej Olkiewiczs bok "Konsten att vara invandrare". "Det är rätt provocerande, när han med egen erfarenhet som grund skriver om immigrantfrustration som hinder", fortsätter Arvidsson. Olkiewicz menar att invandrare måste acceptera att de bor i ett främmande land med saker som inte går att påverka (t ex att i Sverige är det nödvändigt att kunna tala svenska), att varken skämmas eller yvas över sin egen bakgrund, att göra annorlundaheten till en tillgång (men utan att odla det exotiska) och att se sig själv som en del av samhället. Den boken skall jag läsa. Jag har mött många invandrare, som är födda t ex i Botkyrka, som säger att de inte alls är svenskar, då deras föräldrar är födda utomlands. Formellt sett har de rätt, de räknas som invandrare på papperet då minst en av föräldrarna är födda utomlands. Kungabarnen är formellt sett att betrakta som andra generationens invandrare. När blir man då svensk? En intressant fråga jag kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle.
8 kommentarer:
Javisst, Margit, har man rätt att känna sig norsk i sin lusekofta när man går på tur eller när man viftar med norska flaggan på Karl Johan 17:e maj, men att hävda sin norskhet och sitt invandrarskap när man nu en gång för alla bosatt sig i Sverige? Det är genast en knivigare fråga. Vi vill ju att du assimileras, huskar du inte det? Vi vill ju att du ska bli svenskare och svenskare för var dag så du glemmer det där norska. Vi liker ju dig och vi vill ju att du ska bli en av oss...
(= skämt åsido, men kärleksfullt!)
Att envisas hävda sitt särlingskap och sin särskildhet är helt emot Jantelagen, det borde ju du veta, Jante låg ju i Norge innan vi annekterade det. Vi ska alla vara lika här förstår du, det är förbannat svårt men man kan ju visa lite go´ vilja och försöka, tycker du inte?
Sen har vi en stat som rasräknar sina invånare och låter svenska mammor som blivit gravida med någon av icke-svenskt ursprung föda barn som klassas som "invandrare av andra generationen". Den gruppen är allt annat än homogen, må du tro, där finns barn som vuxit upp 100% svenskt, ex.vis med ensamstående mamma, med svenskt språk, svensk kultur, svensk miljö, svensk familj osv. och i samma grupp kan du hitta barn som fötts här i en familj med två invandrade föräldrar, som sinsemellan enbart talar hemlandets språk, tittar på hemlandets tv, umgås med landsmän osv.
Som politiker kanske du kan röra lite i denna gryta? Det vore till att börja med tacknämligt om staten slutade se vissa av sina ättlingar som oäkta svenskar, osvenska och invandrare, och i stället erkände dem som de svenskar de är! Önskar jag som sett denna problematik på nära håll. Yvonne Domeij
Hej Huldran
Det är en fröjd att läsa dig! Jag har glömt mobilen i min bilskjuts från Khamn
önskar dig all lycka till i ansökan
som Chef på ditt fängelse!!
kram y
Hej Yvonne.
Jantelagen är inte norsk, det var en dansk som beskrev den. Ja, jag kommer alltid att hävda min rätt att vara norsk om jag så kommer att dö i detta land:-))).
Kramargit
Tack för din kommentar, Margit, men jag kände mig så obildad när du rättade mig, så jag googlade på Aksel Sandemose och läste: "även om han var född och död i Danmark brukar han räknas som en norsk författare.." (min översättning)
Nu känner jag mig en aning mer bildad, får nog forska vidare på den mannen, han tillhör ju vårt kulturarv, så jag bör väl lära mig mer. Yvonne Domeij
Hej Yeska.
Du vet, huldran har varit på Blåkulla och hämtat ny energi!:-))). Den första frågan jag fick när jag kom till inpasseringskontrollen på Hallanstalten på självaste skärtorsdagen var just när jag skulle åka till Blåkulla? Jag svarade med ett leende att jag bor där och skall åka dit igen efter jobbet. Hur vet de att jag är en riktig häxa?!:-))
Kramargit
Hej Yvonne!
Du har helt rätt och jag skall definitivt inte rätta dig och du är allt annat än obildad. Men, norrmän betraktar ingen dansk som norrman och kommer aldrig att göra det. Aksel Sandemose är och kommer att förbli dansk, tro mig. Jantelagen borde egentligen vara svensk, det finns väl ingen plats i världen där man "inte skall tro att man är någon/något" lika mycket som här. Förlåt mig, men jag har aldrig blivit så liten som just här, här blir man "slagen" i huvudet så fort man försöker säga vad man tycker.
Kramargit
Hej igen Margit, intressant att se att ingen norrman nånsin kan betrakta Sandemose som norsk, vi är kanske ganska lika ändå i grund och botten? Jante och Jantelagen kanske Aksel kom på i Sverige för han lär ju ha vistats även här över en tid? Det ska bli spännande att undersöka närmare. Man vill ju bilda sig! För särskild bildad är jag inte, har huvudet full av onödigt vetande om dokusåpadeltagare, schlagerfestivaler, horoskop och annat tjafs.. Men kanske kommer det till nytta ändå en dag i någon ny bok, vem vet? Mvh Yvonne Domeij
Hej Yvonne.
Jantelagen finns nog överallt tyvärr, man skall inte tro att man är någon/något. Hur lätt är det inte att "klappa" till någon och få någon att känna sig liten, alldeles för lätt frågar du mig. Man börjar dagen med att gå ut på trappan och kolla vem som är högst i näringskedjan, det känns i alla fall så i bland. Det är tufft att vara människa, men visst är det roligt också.
Kram Margit
Skicka en kommentar