Makt korrumperar och makt kan ta fram mindre vackra sidor hos människan. Min fria tolkning av Astrid Lindgrens kloka ordspråk: Har man mycket makt och genom det är mycket stark måste man vara mycket snäll! Något jag ofta tänker på, kul egentligen för när jag började som ordförande för Teknik- och fritidsnämnden i Strängnäs kommun 2007 berättade dåvarande samhällsbyggnadschefen Lars Johansson för mig att kontorets motto var just: "Är man mycket stark måste man vara mycket snäll". Vi bedriver även myndighetsutövning och det måste vi göra varsamt, vi måste tänka på den lilla människan, påpekade Johansson.
I torsdagens ledare skriver de om park- och gatudemonstranternas ena plakat: "Tjänstemannastyre eller demokrati?". En berättigad fråga tycker jag, det vi har sett mycket av den här mandatperioden är just total avsaknad av demokrati. Frågor har drivits bakom kulisserna, till vems fördel vill jag inte kommentera, men det ligger mycket i arbetarnas oro. Ledaren avslutas med orden: "Det här får ett löjes skimmer över sig mot bakgrund av vad som händer på andra håll i kommunen". Park- och gatuarbetarna som demonstrerade på sin arbetstid utanför Haga slott i Enköping får nu löneavdrag och en skriftlig varning för denna aktion. Den tillförordnade samhällsbyggnadschefen har helt lämnat sin företrädares motto att den som är mycket stark måste vara mycket snäll, genom att han pekar med hela handen och straffar de förtvivlade arbetarna som bara är rädda om sina jobb. Vart tog alla medmänskliga aspekter vägen i det här sammanhanget? Vad tjänar han på att straffa arbetarna för deras agerande; deras aktion i affekt? Ja, de bröt mot arbetsrätten, men led någon av det? Har det varit till skada för någon? Grunden för allt vårt demokratiska arbete måste vara det västerländska liberala humanistiska sättet att se på människan, allt annat är förkastligt.
Själv kommer jag att söka tjänst som chef på min arbetsplats på Hallanstalten de kommande dagarna. Om jag kommer att få tjänsten återstår att se. Under tiden undrar jag vilken typ av chef jag kan bli. En chef, efter de gamla principerna, eller en ledare. Jag hoppas såklart på det sistnämnda, en som leder de andra anställda i deras dagliga arbete med en stor portion respekt och ödmjukhet som grundbult. Jag har alltid varit en ledare, helt sedan jag som femåring fick min första halvbror att ta hand om. Innan jag var åtta år hade jag tre små halvbröder som jag skötte dagligen, då min styvmamma gjorde allt annat än att ta hand om sina egna barn. I högstadiet blev jag ordförande i elevrådet och som tjugoåring blev jag ordförande i en politisk ungdomsförening i staden jag bodde då. Sen har det rullat på med uppdrag av mindre och större karaktär. Det som alltid har varit viktigt för mig är att alla skall få komma till tals och att alla olika förmågor skall få blomma. Vackra ord som är svårt att leva upp till, men tänker man så är det i alla fall möjligt att uppnå just detta. Jag har nästan alltid haft chefer som har pekat med hela handen och härskat genom att söndra, så jag vet mycket om vad jag inte bör göra som chef! Berit Ås framtagna/beskrivna härskartekniker får jag känna på varje dag på min arbetsplats. En sådan chef vill jag definitivt inte bli!!!
PS: Jag förstår att samhällsbyggnadschefen antagligen bara har gjort som kommunchefen har gett honom order om att göra, när det gäller att "utdöma" dessa straffåtgärder gentemot arbetarna. Men, man har alltid ett val.:DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar