onsdag 27 februari 2008
Att förlora ett barn
I morse blev jag kastad tjugo år tillbaka i tiden när jag läste första sidan på SvD. De skriver om barn som föds med så kallat halvt hjärta. I dag överlever 70 procent av de barn som föds med detta hjärtfel. Jag födde en dotter, Veronica, för tjugo år sedan. Hon dog efter bara fyra dagar då hon föddes med "halvt" hjärta. I USA kunde man operera barn med sådana hjärtfel redan för tjugo år sedan, men Veronicas allmäntillstånd var för dåligt för att hon skulle orka med en resa dit. Att förlora ett barn är det samma som att drabbas av en bottenlös sorg som aldrig går över. Jag har mött många som har förlorat sina barn och jag är alltid ledsen över att behöva säga till dem att sorgen aldrig går över. Jag säger som K G Hammar, "det finns saker i livet som är totalt meningslösa". Att ett litet barn dör är totalt meningslöst. Att överleva sina egna barn är nog alla föräldrars stora skräck och mardröm. När jag hade läst artikeln i SvD var jag tvungen att hälsa på en annan mamma som också har förlorat ett barn, en son, och krama om henne. Vi grät tillsammans. Gemensamhetskänslan är stark mellan människor som har gått i genom ett sådant trauma. I dag får i alla fall föräldrar stöd och hjälp när de förlorar ett barn. Sådant fanns inte när Veronica dog. Jag skickades hem från BB med min dotter i en kista.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Hej Margit
Jag läste också den här artikeln och den var stark, din text är också stark. Du skriver fint om svåra saker. Inte heller jag har sluppit ifrån svåra upplevelser. Livet. Det är så det är. kram L
Hej Lotta
Tack, jag tänkte att det kanske finns någon därute som känner likadant eller har varit med om något liknande som behöver att få se/känna att de inte är ensamma. Det är viktigt att även få skriva om svåra saker här i livet. Jag ser det som att bjuda på sig själv och att visa att man bryr sig. Svåra upplevelser är en del av livet.
Kram Margit
Tack, Margit, för att du delade med dig av dina upplevelser o känslor.
Vi är många som varit med om liknande sorger (samma blir det aldrig).
Men i vårt perfekta "välfärdssamhälle" så talas det sällan om när sjukvården inte kan rädda liv. Och det är nog många som drabbats av sorg som inte vill framstå som offer. Vi ska ju alla vara "vinnare" nu...
Tack Margit för att du vågar blotta dig och dela med dig av dina erfarenheter. Livet är inte lätt att leva många gånger. Att förlora sitt barn är nog det bland det svåraste att uppleva. Ibland så finns det helt enkelt inga svar. Du visar också att vi politiker är helt vanliga människor som drabbas hårt ibland...
Kram, Marie-Louise F M
Kära Fränka!
Du har min starka sympati i detta! Ett änglabarnbarn har jag sedan ett knappt år. Känslan av att sänka en liten vit kista med ett eget litet efterlängtat barnbarn ner i en djup mörk grav är något jag aldrig kommer över eller förbi.
Kram
MATS
Hej Mats.
Tack, jag känner med dig. Den vita kistan ligger kvar på min näthinna. Våra änglar glömmer vi aldrig.
Kram
Margit
Tack allihop för att ni delade med er! Jag hoppas att vi alla vill och orkar hålla både änglabarn och levande barn i fokus när vi ska fatta våra politiska beslut.
Det verkar alltför ofta som att vissa av våra politikerkollegor är alltför långt ifrån varadagens verkliga olyckor och lyckor...
Hej Margit, du har så rätt, hela livet sörjde min farmor sin son som dog vid 11 års ålder. En av bröderna var 8 år då, han skulle bli min pappa 25 år senare.
Så skoningslöst är livet att också jag en dag miste ett barn. Tio år sen, men det ofattbara blir aldrig fattbart, hur tiden än går.
Avslutar med min dikt:
Om inte himlen hade stjärnor var skulle du väl finnas då
Om inte ögat hade tårar hur skulle människan förstå
Att split och kiv inte alls har nån mening
I evighetens perspektiv
Att allt som räknas är sekunder
Och minuter i ett mänskoliv
Först fanns du inte
Sedan fanns du
Nu finns du inte
en gång till
Men du har funnits
Det är det som räknas
Och det är därför
allt står still
Skicka en kommentar