fredag 29 februari 2008
Anna Larsson
Min favorit i tidningsvärlden är utan tvekan Anna Larsson på SvD, hon skriver så personligt och trevligt i sina krönikor. Man känner liksom igen sig. Journalister är annars dåliga på att bjuda på sig själva, tycker jag. I dag skriver Larsson under rubriken "Mitt liv som komma-för-sent-mamma"; om olika epitet barnen ger oss om hur vi är som mammor. Jag frågade just min son, Emil, om vilken typ av mamma jag är. Jag måste fundera på det en stund, svarade han. Det tillhör historien att mina tre barn redan har glömt att jag var hemmafru i tio år och då fixade allt här hemma. Jag var en bullbakande mamma, som tröstade, sjöng barnsånger, saftade, syltade, skjutsade till träningar med mera. I dag vet jag knappt när de har lov från skolan. Det är min man som har full koll på den fronten numera och mina barn ser mig som den där mamman som aldrig är hemma. När jag påpekar för mina barn att det var jag som ammade de, tog hand om de tills de började i skolan får jag till svar: "att det var länge sedan det mamma". Jag kommer att få sämre pension än min man för att jag stannade så länge hemma, men jag får inte längre kredit för det från mina barn. Jag tröstar mig med att de i alla fall har haft det lungt och skönt under sina första år här i livet, ingen har slängt de in i en bil för att skjutsa de till dagis redan innan de fyllde ett år. Och en dag kommer mina barn att inse att jag inte är/var helt hopplös som mamma, jag hoppas i alla fall det! Tills dess får jag väl acceptera att ha epitetet aldrig-hemma-mamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
jag tror att jag är en gå-på-möten-mamma . . . hålla-tal-mamma. Men jag gillar även att göra gelé på de egna röda vinbären el på vinteräpplen och baka bullberg som barnen och deras kompisar äter upp på en timme. / L
Hej Lotta.
Jag är nog också gå-på-möten-mamma och hålla-tal-mamma. Men vi är i alla fall mammor och vi älskar våra barn.
Med vennlig hilsen Margit
Jag är förstås en gå-på-möten-pappa. Det har jag alltid varit och kommer väl alltid vara.
Men jag bestämde mig när barnen var små för att bara gå på möten om jag kan förklara för dem varför mötena är viktiga och vad de kan leda till som har betydelse även för barn.
Om jag får förenkla: Barnen är bästa måttstocken på vad vi gör!
Hej Margit
Jag funderade lite över din Aldrig-hemma-mamma-teori och har vädrat lite åsikter med vänner som inte är så blonda och inte har DAMP.
Jag tror att det ligger i alla barns natur att vara ständigt otacksamma och otroligt nu-fokuserade. Det spelar ingen roll vad man gör och hur man anstränger sig. Det är bara just i detta nu det gäller. Är man hemma när barnen är små är det dåligt när de är tonåringar och är man hemma när de är tonåringar så är det säkert dåligt när de är småbarn. Mammor (och pappor också såklart) får glatt och tålmodigt vänta tills barnen flyttat hemifrån innan det kommer några tacksamhetsyttringar eller något beröm för ens fantastiska föräldrainsats. Det hör nog till föräldraskapet att få vänta länge, länge på bekräftelse. Mycket frustrerande ibland, men säkert värt det, eller vad säger du?!
Fast det är klart, vi får aldrig glömma att det är en hyfsat egoistisk handling att skaffa barn, att det alltid är lätt att vara efterklok, att det är lätt att döma med facit i hand och att ungarna själva har ganska lite att säga till om när det väl kommer till kritan. Jag tror att barnen är som de är för att det är meningen att de ska lära av våra misstag och sedan, i många avseenden, bli bättre föräldrar än vi var, precis som vi, i många avseenden, blev bättre föräldrar än våra egna var.
Låter det flummigt? Det kändes bra när jag tänkte på det, men nu vet jag inte.
Dampen
Skicka en kommentar