Att förlora ett barn

I morse blev jag kastad tjugo år tillbaka i tiden när jag läste första sidan på SvD. De skriver om barn som föds med så kallat halvt hjärta. I dag överlever 70 procent av de barn som föds med detta hjärtfel. Jag födde en dotter, Veronica, för tjugo år sedan. Hon dog efter bara fyra dagar då hon föddes med "halvt" hjärta. I USA kunde man operera barn med sådana hjärtfel redan för tjugo år sedan, men Veronicas allmäntillstånd var för dåligt för att hon skulle orka med en resa dit. Att förlora ett barn är det samma som att drabbas av en bottenlös sorg som aldrig går över. Jag har mött många som har förlorat sina barn och jag är alltid ledsen över att behöva säga till dem att sorgen aldrig går över. Jag säger som K G Hammar, "det finns saker i livet som är totalt meningslösa". Att ett litet barn dör är totalt meningslöst. Att överleva sina egna barn är nog alla föräldrars stora skräck och mardröm. När jag hade läst artikeln i SvD var jag tvungen att hälsa på en annan mamma som också har förlorat ett barn, en son, och krama om henne. Vi grät tillsammans. Gemensamhetskänslan är stark mellan människor som har gått i genom ett sådant trauma. I dag får i alla fall föräldrar stöd och hjälp när de förlorar ett barn. Sådant fanns inte när Veronica dog. Jag skickades hem från BB med min dotter i en kista.