lördag 10 april 2010

Om bottenlös sorg

I dag är det 22 år sedan min egen dotter Veronika dog. Jag följde henne till graven i april 1988. Min förstfödda dotter Margarita, då 2 år, hoppade och skuttade runt den lilla vita kistan i Molde Domkyrka. Jag valde att ta med henne på begravningen fast hon var för liten för att förstå vad som hände. Jag ville kunna berätta för henne senare i livet att hon var med när vi sa farväl till hennes egen lillasyster. Margarita hade en vacker röd klänning på sig och svarta små lackskor. På kistan låg en krans gjord som ett hjärta av många röda rosor. Det var bara en liten skara människor närvarande under begravningsgudstjänsten. Det var Veronikas pappa och jag, ett mycket ungt par, vi var bara 23 och 22 år gamla och några släktingar som var där.

"Stor kram till dig som har ett sådant minne att vårda", skriver en vän till mig i dag på face-book. Min familj har alltid pratat om Veronika. Vi vårdar hennes minne genom att berätta att hon föddes, levde och dog. Det är totalt meningslöst att barn dör. KG Hammars bok "Jag har inte sanningen, jag söker den" har hjälpt mig mycket. I boken berättar han att det finns saker som händer som helt saknar mening.

På min blogg den 11 mars 2008 skriver jag: "Vad är meningen med livet, är filosofernas viktigaste och ständigt återkommande fråga. Mot bakgrund av, att min mamma Margit dog när jag föddes, min pappa Jostein Edgar dog när jag var 12 och min egen dotter Veronika dog när hon var bara fyra dagar gammal, har just denna fråga ofta dykt upp i mitt huvud. Vad är meningen med livet?" Meningen är nog att vi som är kvar skall ta hand om varandra och sprida kärlek. Vi skall inte låta onda människor styra våra liv. Marcus Birro säger: "De hugger så fort man visar svaghet. Så fort en människa lämnar en lucka, visar en svaghet, så är trollen där och hugger." Låt de hugga. Kärleken är starkare än hatet. Kärleken kommer att vinna. I första Korinterbrevet kapitel 13 står det: "När allt annat går under finns tre saker ändå kvar - tron, hoppet och kärleken men störst av dem är kärleken."

Ulla skriver i SvD: "Mina föräldrar dog i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Då fanns inom det landsting där jag bodde ingen krishjälp att få. Men numera är vårt samhälle bättre rustat att stödja människor som drabbas av hastiga förluster.Detta är mycket viktiga insatser." Min dotter dog 1988 och vi fick ingen hjälp. Jag har kommit fram till att det är viktigt att prata om sorg och smärta.

Den bottenlösa sorgen det innebär att förlora sitt barn försvinner aldrig. Det slutar aldrig att gör ont. Men, det hjälper dig, mig och andra att prata om tabuämnet döden. När min dotter Veronika dog gick folk till den andra sidan av gatan när de såg mig. De var rädda. De visste inte vad de skulle säga. Jag har stor respekt för den rädslan de kände inför det okända och för döden. Mina tragiska erfarenheter har gett mig mod och styrka att vara där när andra drabbas. Att inte vara rädd, att alltid stå upp för mina medmänniskor och tro på rättvisan ger mitt liv en mening. Min dotter Veronika, min pappa Jostein Edgar och min mamma Margit är änglar som hjälper mig att hitta rätt på livets outgrundliga stigar. Outgrundliga äro Herrens vägar!

8 kommentarer:

Marie-Louise F M sa...

Hej Margit1
Du skriver så vackert om Veronika och om din sorg. Döden är tabu att prata om men om är medvetna om den så kan vi leva mer här och nu.
När jag gick i första klass förlorade en av mina klasskamrater, och hon var också en av mina kompisar, sin lillasyster. Det glömmer jag aldrig, det var så sorgligt!
Livet är verkligen både underbart men också ibland så otroligt tufft att leva.
Dt kinesiska ordspråket tycker jag säger mycket; "Bara solsken ger öken".
Hälsn Marie-louise

Margit Urtegård sa...

Hej Marie-Louise

Tusen tack för dina vänliga ord. Det kinesiska ordspråket är bra; "Bara solsken ger öken". Det har varit mycket "öken" man har sett genom åren kan man säga.

Skönt att det finns människor som dig.

Klem

Anonym sa...

Hej Margit,

Det var fint att få samtala om dina minnen av begravningsdagen i bilen till årsmötet. Jag blev så starkt berörd av det, eftersom jag minns de fyra första dagarna med min dotter som så otroligt underbara på BB. Att förlora ett barn som du gjorde är en ofattbar avgrundsdjup smärta som jag inte kan föreställa mig.

Min stora smärta är ju att jag p g a min cancersjukdom kanske inte kan finnas för mina barn så länge som jag känner att jag behövs. Imorgon ska jag få hjälp i Pingstkyrkan att få måla mig igenom detta trauma. Min panik för det gör att jag aldrig går igenom känslorna. Jag flyr undan, och vägrar acceptera döden. Jag förnekar att det ska hända mig.

Margit Urtegård sa...

Hej Lena!

Du är godhjärtad, tapper och god. Vi är många som ber för dig och du kommer att bli stark. Gud ser dig. Jag tänker på dig och håller tummarna för dig i morgon.

Stor kram

Sverker Tirén sa...

Efter att ha läst din berättelse vill jag sända dig en dikt som du kanske redan är bekant med, men den tål kanske att upprepas; jag syftar på Harry Martinsons rader:
------------------
Varje djup sorg har
förlorad glädje
till föremål
Tappa inte bort denna riktning

Låt inte sorgen glömma
sitt ärende
Sorgen är den djupaste
ära glädjen kan få
-------------------

Margit Urtegård sa...

Hej Sverker!

Tusen tack för den fina dikten; vacker och tänkvärd. Jag har inte läst den förut.

Med vennlig hilsen
Margit

Mats Werner sa...

Jag har läst detta inlägg några gånger utan att kommentera. Men som Du vet har jag som farfar upplevt samma sak med min enda sonson. Att själv sänka sitt barnbarns kista - som nyss grep om sin Pappas tumme - ner i graven är en känsla som aldrig går över.

Sorgen finns där alltid och visst är poetiska formuleringar ofta till tröst när sorgen drabbar, för det gör den då och då. Ibland när man minst anar det. Det är en sorg över det som aldrig fick bli.

Martinssons dikt hör till dem jag gärna återvänder till liksom denna som jag fann i Hasse Olssons (förre SEVAB-chefens) dödsannons men som jag inte vet vem som har skrivit:

Jag finns i solens spegelblänk på haven
Jag finns i vindens lek över sädesfälten
Jag finns i höstens stilla regn
Jag finns i vintergatans stjärnehär

Och när Du tidigt morgon väcks till liv av fågelkvitter
är det min röst Du hör

Så gråt ej vid min grav för vi ska ses igen.

En särskilt kär dikt är också Olle Adolphsons "Så går vi bort":

Så går vi bort, men ändå finns
vi här i år och dar.
Så länge människorna minns
oss håller vi oss kvar.

Vi lever här ännu ett slag
vårt minnes dunkla liv.
Men långsamt blekna våra drag
och kommer ingen vid.

När vi så våra namn har mist
och bilden strukits ut
då får vi ge oss av till sist.
Så har vi dött till slut.

Men någon dag när solen far
i molnet en sekund
en skugga av vårt minne drar
på jorden fram en stund.


Eftersom Olle också tonsatt den lyssnar jag gärna på den på CD-spelaren.

Margit Urtegård sa...

Hej Mats.

Tusen tack för vackra dikter. De här orden betydde mycket:

"Så går vi bort, men ändå finns
vi här i år och dar.
Så länge människorna minns
oss håller vi oss kvar."

Därför talar jag ofta om min mamma, pappa och min dotter, som alla är i himmelen. Så länge vi minns de finns de kvar.

Kram og klem