Läser på Idagsidan i SvD (080415) om Eckhart Tolle, den nyandliga superstjärnan, som vill att vi skall leva mera i nuet. Han säger att vi har förlorat oss själva i för mycket tänkande. Han använder inte ordet hjärnstress, men det är vad jag kommer att tänka på när jag läser artikeln. Vi är så uppe i varv hela tiden, så vi får svårt att lugna ner våra tankar även när vi har gått hem från vårt arbete och egentligen skall vara lediga. Tolles påpekar: "... för att överleva som art behöver vi göra oss av med egot och tänka mindre. Dit når vi bara genom att vara mer närvarande i nuet och därmed återknyta kontakten med den livskänsla som skurits av av intellektet...". Två veckor i Thailand gav mig möjligheten att släppa allt och känna efter hur det egentligen är/var ställt med mig. Månader av sömnlöshet, muskelsmärtor, konflikter och viktminskning fick komma upp till "ytan". Tårarna kom, när som helst, utan förvarning och utan egentligen någon uppenbar förklaring till varför jag började gråta just då. Tolles ord: "livet är nu!" blir som en uppenbarelse för mig och jag vet innerst inne att jag ofta har pratat om att leva i nuet, men slutade att leva så för många år sedan. Thailandresan har gjort mig gott, där nere bestämde jag mig för att börja ta en dag i taget samt välja mina "krig" mera omsorgsfullt. Nu "stannar jag tåget" och går av. Min nya hållplats blir nuet!
