Nu är min man, Pontus, yngsta grabben, Emil, och min dotter, Margarita, på väg till Norge. De skall köra 100 mil. Margarita skall bosätta sig i Molde, hennes födelsestad. Det är andra gången hon flyttar hemifrån. Första gången var hon 20. Då flyttade hon ner på stan här i Strängnäs. När jag med sorg i rösten berättade det för vänner och bekanta, frågade de hur långt bort hon hade flyttat. Fem minuter hemifrån, svarade jag, nästgårds alltså. Alla tyckte jag var fjompig som tog det så hårt. Margarita flyttade hem igen förra året; blev mambo för att spara pengar. Nu är det dock på allvar, Margarita är 22 år och skall gå på högskola i Norge i tre år. Jag vet att hon aldrig kommer att flytta hem igen, en ny epok i hennes liv har börjat. Navelsträngen är definitivt avkapad, flickan har blivit stor. Min intelligenta och vackra dotter är på väg ut i den stora världen.
Vi bölade, som två små barn, när vi tog avsked. -Kommer jag att klara mig? frågade min dotter mig. -Är inte du gjord av samma skrot och korn som din mamma? frågade jag. -Jo, svarade hon med gråtig röst. -Är inte du lika stark och envis som din mor? frågade jag vidare. -Det är jag nog, kom det fram mellan hennes gråtdarrande läppar. Det gör ont när knoppar brister!
Min andra dotter, som dog 1988, är begraven i Molde. De sista orden, för denna gång, Margarita sa till mig var: -Mamma, jag lovar att sköta graven till min lillasyster. Jag fick en tung klump i hjärtat, en tung börda för en ung människa att bära.
ALLT JAG ÄR ELLER HOPPAS VARA HAR JAG MIN ÄNGEL TILL MOR ATT TACKA FÖR.
Abraham Lincoln
