Några tankar om allt som har hänt.

Min muslimska väninna har precis gått hem. Vi har ätit avokado med räkor och druckit gott vin. Vi har både skrattat och gråtit över vad som har hänt mig senaste dagarna. Jag som har så många kompisar med utländskt ursprung har alltså blivit anklagad för att vara rasist av en arbetskollega. Min väninna frågade mig vad det var som hände mellan mig och min arbetskollega. Till att börja med, de första två åren jag arbetade på samma avdelning som honom, så umgicks vi även privat. Han kom från Södertälje och hälsade på mig och min familj, han sov även över vid flera tillfällen. En dag när han kom till jobbet så skröt han stolt över att han hade ringt hem till sin mamma och sin syster i sitt hemland och beställt sig en ny fru. Han hade skilt sig från sin svenska fru. Vad vad det du gjorde sa du, utbröt jag något luttrad. Jag har beställt en ny fru, sade han stolt. Det lät som om han hade fått sig tillskickat en postorderkatalog full av alternativa fruar. Det låter lite som 1400-hundratalstuk, sade jag. Vad lämnade du för önskemål eller kriterier då?, frågade en annan kollega. Inte så många, hon skall vara ung och jungfru, sade han. Men, du är ju ingetdera själv kontrade jag spontant. Ja, det kanske var en kränkning, vad vet jag? Sedan dess har vi i alla fall inte talat med varandra. Och flera gånger när jag bad honom om hjälp med något i arbetet, svarade han oftast; framför de intagna, att han tar ingen order från en kvinna. När jag påtalade detta för arbetsgivaren fick jag ingen hjälp alls, de tyckte väl att jag; feministen, kunde skylla mig själv! Min muslimska väninna berättade för mig att efter att hon hade gift sig, så påtalade hennes pappa att hon inte kunde fortsätta att ha så korta kjolar på sig, hon var ju numera en gift kvinna. Hon svarade sin pappa trotsigt: "Vadå, jag har inte dött"! Hon är lika obstinat fortfarande och jag älskar henne för det.