Vi är alla lika mycket värda

Tänkvärd ledare i dagens DN: "Det saknas inte precis utmaningar för morgondagens välfärdsstat. Färre ska försörja fler, allt fler blir allt äldre och mer och mer blir medicinskt möjligt. Utvecklingen ger verkligen skäl att fråga sig i vilken grad det offentliga ska ta på sig att reda bot på livsstilsrelaterade sjukdomar, till exempel sjuklig övervikt. Gärna en diskussion om detta. Men då med någon typ av konsekvens.

För att utveckla fetma krävs två saker: anlag och mat. Den som inte har tillräckligt med mat blir aldrig fet, den som inte har anlag för övervikt blir det inte heller. Det är som med alkoholism: det genetiska arvet kan vara hur starkt som helst – den som aldrig smakar sprit kommer ändå aldrig att bli alkoholist. Sant är att det är den överviktiga som själv ätit sig till sin övervikt. Men inte heller den alkohol­beroende har fått spriten nedhälld i halsen med tratt."

Den 8 november 2000 hade jag debattartikeln "Alla människor är lika mycket värda" i Eskilstuna-Kuriren. Där svarade jag bland annat en insändarskribent som hade uttryckt detta i tidningen rörande äldrevård: "Synd att dessa gamla inte gjort något brott innan, då hade de fått det bra mycket bättre." Citerar delar av mitt svar: "Hur vet hon att de inte har gjort något brott innan - personer som gör brott blir också gamla en dag. Ska de få mindre bra vård då kanske? Ska vi ha en selekterad vård i vårt samhälle? Ska de som har begått brott i unga år få det sämre inom äldrevården och ska de som rökt eller druckit alkohol få mindre hjälp inom sjukvården? Vi måste fundera över hur vi vill ha det, innan vi slänger ur oss enkla lösningar på svåra problem. Jag vill inte ha en selektering av människors värde, vi är alla lika mycket värda!"

Jag kom att tänka på denna debatt när jag läste detta: "Gärna en diskussion om hur sjukvården ska klara sina framtida åtaganden, vilka de ska vara och var gränsen mellan eget ansvar och den offentliga vården bör dras. Men de som vill förvägra överviktiga adekvat behandling borde vara hederliga och konsekventa nog och inse att det man i så fall förordar är ett paradigmskifte inom svensk sjukvård. Ett paradigmskifte där man kör lungsjuka rökare som är blåa i ansiktet och rattfyllerister med krossade ben på porten.

Vi föredrar ett samhälle där det fortfarande är vårdbehovet, och inte vad som orsakat det, som avgör vem som har rätt till behandling."