PHIL BOSMANS DIKT (min översättning)

Här har Emil och jag parkerat i solen.














GOD DAG KÄRA MEDMÄNNISKA

God dag,
kära medmänniska
ta dig tid att vara lycklig.
Du är ett vandrande under
på denna jord.
Du är enastående, speciell,
oersättlig.
Vet du det?
Varför står du inte mållös,
är du inte glad och förbluffad
över dig själv
och över alla andra
omkring dig?
Tycker du det är så vardagligt,
så självklart
att du lever,
att du får leva
för att sjunga och dansa,
för att vara lycklig?
Varför kastar du bort tiden
på en meningslös jakt
efter pengar och ägodelar?
Varför gör du dig en massa sorger
om sakerna från i morgon och övermorgon?
Varför bråkar du, varför har du tråkigt,
drunknar dig i tomma förehavanden
och sover när solen skiner?
Ta dig lugn tid
till att vara lycklig.
Tiden är ingen motorväg
mellan vaggan och graven,
men en plats
att parkera i solen.

Ingen polisanmälan mot bostadsbolagets chefer!

I dagens tidning kan vi läsa "Ingen polisanmälan mot bostadsbolagets chefer". I stället skall personalproblem i organisationen åtgärdas. Man blir bara häpen! Nu hade styrelsen en stor möjlighet att göra allt rätt och så gör de allt fel. De ger alltså en VD som är misstänkt för brott att med konsulthjälp klargöra och åtgärda personella och andra problem i organisationen. Hur hög trovärdighet har då han? Jag skulle bli mycket desillusionerad om mina chefer var misstänkta för brott och att de sen skulle få fortsatt förtroende att driva organisationen vidare. Det finns nog inte ord för hur flera på fastighetsbolaget känner just nu. Jag kan gissa att de känner sig något frustrerade och uppgivna i allt detta. Varför väljer styrelsen att göra som strutsen och sticka huvudet i sanden och låtsas som om ingenting har hänt? Det är definitivt inte trovärdigt! Historien är nog inte slut med detta. Det är nog många skattebetalare som följer utvecklingen med stort intresse. Jag hoppas att någon smart person med makt i frågan agerar snart. Det är aldrig för sent att göra rätt!

Trafikfrågor är viktiga!

I dag har jag tillsammans med Gunnar Swahn (fp), ordförande i Trafiksäkerhetsrådet, varit på hembesök hos en familj som ville diskutera trafiksituationen utanför där de bor. Jag har varit på flera sådana här hembesök under min tid som ordförande i Teknik- och fritidsnämnden. Trafikfrågor engagerar människor i vår kommun och det är bra. Det är roligt och viktigt som politiker att gå på hembesök till kommuninvånare. Roligt för att det alltid är stimulerande att träffa nya människor. Viktigt för att få reda på vad gräsrötterna i kommunen tycker i/om de olika frågor som berör dem. Som politiker måste man ha förmågan och viljan att lägga örat mot "vägen" och lyssna till vad folk vill. Vägen vi diskuterade i dag skall åtgärdas under året och de vi träffade skall få vara vår remissgrupp. "Grannen kommer över strax också", sa mannen i huset när vi kom. Så är det varje gång jag är på hembesök hos någon. Frågorna har dryftats noga i grannskapet innan vi kommer och då vill grannarna oftast vara med under diskussionens gång. Ju flera kommuninvånare vi får träffa på en och samma gång ju bättre är det. Trafikfrågorna är särskilt viktiga för våra mjuka trafikanter och då tänker jag först och främst på våra barn och gamla som vistas gående bland bilar, bussar och lastbilar. Det skall vara tryggt att passera gator med mera i vår kommun.

NORGE FOREVER

"Norge forever" står det på min tröja på en bild på väggen i mitt kök som min konstnärliga svenska väninna ritade till mig på min 30-årsdag. Jag blev ännu mer norsk patriot när jag 1993 flyttade till Sverige från Norge. "Min fru är från Norge", skriver Claes Arvidsson på SvD 080323. Hon är en sådan utlänning som är nästan svensk från början, fortsätter han. Han påpekar dock: "Trots den politiska, ekonomiska, sociala och kulturella närheten har hennes invandring ändå varit ett möte med ett annat land". Jag log gott när jag läste detta. Hur många gånger har jag inte argumenterat för min rätt att vara eller betraktas som invandrare? Svensk lär ju aldrig någon betrakta mig som. Till och med mina fångar kallar mig för norskan. Arvidssons fru har blivit pådyvlad en massa fördomar om hur norrmän är, men det har också handlat om hur man ska vara i Sverige. Till min förtjusning så nämner han det här med norska kaffekalas kontra svenskt sådant. På norska kaffekalas tar man först för sig av tårtan och går sedan loss på bullar och kakor. Jag vägde 45 kilo när jag flyttade till Sverige och hade svårt att få ner några kakor alls. Jag gjorde, på ett födelsedagskalas, som jag alltid hade gjort, jag angrep tårtan först. Jag kommer inte ihåg hur många på kalaset som upprört påpekade högt och tydligt att jag hade brutit mot en helig regel: "Man tar inte av tårtan först". Men, det var flera och jag skämdes. Arvidsson skriver om Andrzej Olkiewiczs bok "Konsten att vara invandrare". "Det är rätt provocerande, när han med egen erfarenhet som grund skriver om immigrantfrustration som hinder", fortsätter Arvidsson. Olkiewicz menar att invandrare måste acceptera att de bor i ett främmande land med saker som inte går att påverka (t ex att i Sverige är det nödvändigt att kunna tala svenska), att varken skämmas eller yvas över sin egen bakgrund, att göra annorlundaheten till en tillgång (men utan att odla det exotiska) och att se sig själv som en del av samhället. Den boken skall jag läsa. Jag har mött många invandrare, som är födda t ex i Botkyrka, som säger att de inte alls är svenskar, då deras föräldrar är födda utomlands. Formellt sett har de rätt, de räknas som invandrare på papperet då minst en av föräldrarna är födda utomlands. Kungabarnen är formellt sett att betrakta som andra generationens invandrare. När blir man då svensk? En intressant fråga jag kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle.

En dikt från Yvonne Domeij

Om inte himlen hade stjärnor var skulle du väl finnas då
Om inte ögat hade tårar hur skulle människan förstå
Att split och kiv inte alls har nån mening
I evighetens perspektiv
Att allt som räknas är sekunder
Och minuter i ett människoliv

Först fanns du inte
Sedan fanns du
Nu finns du inte
en gång till
Men du har funnits
Det är det som räknas
Och det är därför
allt står still

ETT ÖVERGREPP I ENLIGHET MED LAGEN

Jag har aldrig förtalt varför jag blev politiker, jag har inte varit mogen för att göra det tidigare. Det hände något i mitt liv när jag var ung, som gjorde att jag ville kämpa för att förändra världen. Jag blev utsatt för ett övergrepp, inte från en person, men från de norska myndigheterna. Jag kom hem från Lanzarote och upptäckte att jag var gravid. Jag åkte till min barndomsstad, gick till min mammas och pappas grav, satte mig ner där och berättade stolt för mina föräldrar att de skulle bli bästeföräldrar. Jag lämnade kyrkogården gråtande, men vid gott mod, jag skulle bli mamma. Jag var 18 år och hade ingen plats att bo, jag åkte och bodde ett tag på soldathemmet i Oslo. Jag fick bo där då jag hade gjort lumpen precis innan jag åkte till Lanzarote.

Jag uppsökte socialkontoret i Oslo och bad om hjälp till att ordna en lägenhet för mig och mitt ofödda barn. Det socialsekreteraren gjorde, som jag inte visste om, var att hon kontaktade socialkontoret i min barndomskommun och berättade för dem att jag var gravid. Deras reaktion var att jag var olämplig till att få bli mamma och de satte i gång en barnavårdsutredning, med sikte på att adoptera bort mitt barn vid födseln. Deras huvudargument för att jag ansågs vara olämplig till att bli mamma var, att min styvmamma hade slagit mig dagligen när jag var barn och att jag inte hade en fast hållpunkt i livet. Jag som själv hade varit fosterhemsplacerad och institutionsplacerad med mera, efter att jag som tolvåring blev föräldralös, blev förbannad när jag hörde att de även ville placera bort mitt barn. Jag fick två val. Antingen göra en abort eller adoptera bort barnet vid födseln. Tala om att få välja mellan pest eller kolera. Jag bad dem dra åt helvete. Någon bostad fick jag självklart inte.

En dag i augusti 1985 kom tre poliser till soldathemmet för att hämta mig, de skulle köra mig till sjukhuset, sa de. Det gjorde de också, men inte till vilket sjukhus som helst, de körde mig till Gaustad sinnessjukhus, ett ökänd psykiatriskt sjukhus i Norge. Dagen efter kom samma poliser tillbaka för att köra mig till flygplatsen, jag skulle vidare till ett sjukhus i det länet jag var skriven. Två av poliserna följde med på flygplanet till Molde flygplats. Där blev jag mött av tre vårdare. Ni som har sett mig, kan ju fundera på varför tre muskelknuttar till män behövdes för att köra mig till ett sjukhus! För att inte tala om tre poliser dagen innan. Det tillhör historien att de även hade dopat ner mig med 200 mg nonzinan, det slår ut vem som helst. Jag håller på att skriva en bok om den här historien. Det är en lång och komplicerad berättelse, men jag vill att andra som har blivit drabbade av övergrepp skall kunna läsa det här på min blogg under tiden jag skriver boken. Jag tror att debatten behövs. Och om min historia kan vara till hjälp eller tröst för någon skulle ingen bli gladare än jag. Sjukhuset jag kom till i Molde hette Opdöl och kan jämföras med Karsudden.

Jag blev placerad på en avdelning med flera farliga psykiskt störda mördare, folk i djupa religiösa grubblerier och andra allvarliga beteendestörningar. De flesta av dem hade åkt ut och in på institution hela livet. Jag var den enda unga där och den enda som var mitt i en graviditet. Som tur var kunde jag låsa in mig på mitt rum, mitt rum med galler på fönstret. Det känns som om jag skriver om en dålig film, tror knappt själv att det är sant det jag skriver. Dagen efter ringde jag till polisen i Molde och bad dem hämta mig, jag trodde det var olagligt att göra så här mot myndiga personer i Norge 1985. Men, en läkare hade per telefon från min hemkommun gett tillstånd till att låsa in mig. Jag fick såklart ett antal diagnoser och de använde argumentet att jag kunde vara till skada för mig själv och/eller mitt ofödda barn. Se där, då passade jag in i lagtexten!

Jag var milt uttryckt chockad, här hade jag väntat ett helt liv på att bli myndig för att slippa allt som heter myndigheter och så händer det här. Efter ett par månader fick jag, genom en kontrollkommission med fackmän, tvångsinläggelsen omgjord till en frivillig inläggelse. Det innebar att min advokat och jag kunde börja söka efter plats att bo med mera. Så länge jag hade varit tvångsomhändertagen hade vi inte kunnat göra någonting. Vi sökte plats på ett hem för unga mödrar, men jag fick ingen plats där förrän efter förlossningen den 28 januari 1986. I ett halvår var jag alltså inlåst på ett psykiatriskt sjukhus tillsammans med flera farliga människor. Några var dock snälla och andra var ombytliga i humöret. En som ibland jagade mig när han var förbannad skrev den här dikten till mig under en av sina ljusa dagar och stunder:

Till Margit

INGEN I VERDEN ER SÅ LIK MEG SOM DEG
DU SPARKER OG RIVER NED ALLE STENGSLER
OG ALLE LENGSLER INNE I DEG.
DU FLYR SÅ FORT I KORRIDORENE
OG MATER ALLE MATADORENE
MED MAT FRA DIN EGEN MUNN

DU ER SINT PÅ VERDEN FORDI
DEN IKKE GIR DEG DEN KRAFT SOM
HOLDER DEG OPPE.
SE LIVET I DINE EGNE ÖYNER
SE DEG SELV I SPEILET
TA UT DIN EGEN FANGE I DEG
SER DU NÅ DU SER ET MÅL
MED NYTTIGE HENDER DU FORMER EN SKÅL.

Jag kommer aldrig att glömma Roger, han satt fast i sina religiösa grubblerier, men när han mådde bra hade han humor och var världens bästa kille. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Ingenting är så illa att det inte är gott för något. Så tänker jag ofta om den här erfarenheten jag har från det många kallar dårhus. Och de som har suttit där, däribland jag, kallas för dårar.

De vackraste orden är viktigast!

"Jag samlar på ord", skriver Karin Thunberg i SvD 080322. Hon berättar att hon går runt med ett papper i ryggsäcken där hon skriver ner ord som virvlar förbi. Ord, tänker jag och blir nästan filosofisk. Det är något speciellt med ord. Man kan använda ord till så mycket. Ord har gjort människor kapabla till att beskriva vad de känner och tänker. Ord är tillsammans med kroppsspråk och gester verktyg för att människor skall förstå varandra. Ord kan ge oss starka associationer; minnen som ploppar upp. Nostalgiska tankar och goda minnen ger oss näring lika mycket som mat och dryck gör. Thunberg nämner ordet glänta som det vackraste ord hon vet. Glänta betyder en öppen plats i skogen där solen kan sippra in och göra en öppen plätt mitt i skogen. Men, gläntan måste inte vara bokstavlig, fortsätter Thunberg och nämner att köksbordet hos väninnan var hennes glänta då hennes barn var små. När hon behövde fly en stund från skrik, gnäll och krav. En plats hon kunde sitta och dingla med benen och tala om något annat, innan hon susade hem och blev mamma igen.

Jag har också haft och har många gläntor i mitt liv, platser där solen skiner och jag får känna att jag lever. En plats i solen där jag kan stänga ögonen och bara njuta, slumra till och må bra. Jag tänker ofta på ordet kärlek och är lycklig över att jag fick så mycket kärlek under mina första år i livet att jag har fått/utvecklat förmågan att älska andra människor. Att känna känslor som förälskelse, svärmeri, passion, lidelse, ömhet, tillgivenhet och vänskap är oerhört starkt; en gåva till människan. Man kan smaka på ord, känna hur de känns i munnen. Man kan säga ord, höra ord, skriva ord, läsa ord eller bara tänka på ord. Man kan skada andra med ord, det får vi aldrig glömma. När man skall säga något till någon, ge kritik till exempel skall man tänka på tre saker först: är det bra, är det nödvändigt, är det kärleksfullt att säga det? Ett ord jag älskar, som många föraktar, är ordet snäll. Det finns inget vackrare än snälla människor. Jag har många vänner som är genomsnälla och jag beundrar dem. Hur klarar de att vara så snälla jämt? Det är för mig en gåta. Själv har jag läst boken "Att växa genom möten", av Kay Pollack, flera gånger. Jag har även läst "Konsten att vara snäll" skriven av Stefan Einhorn. Jag läser de för att bättre klara av att hantera även de människor som definitivt inte är snälla, men som man ändå är tvungen att träffa, på jobbet eller andra platser man vistas.

Ord kan få mig att tänka på vissa människor, en speciell person. En person jag kände eller en person jag känner. Ord kan få mig att må bra och ord kan göra ont. Att höra något av barnen säga "Jag älskar dig mamma", gör mig till den lyckligaste personen på jorden just då. Att själv få uttrycka så starka känslor gör mig lycklig. Det vackraste ordet är nog älska!