söndag 25 december 2016

Lycka är att kunna vara trygg och ärlig

Efter valet 2006 blev jag den första kvinnliga ordförande i Teknik- och servicenämnden någonsin. Det var ett spännande och roligt uppdrag för en samhällsengagerad person som jag. En sak jag kommer ihåg och som jag ofta funderar över är alla de rädda tjänstemän som fanns i organisationen. Något jag absolut inte har någon anledning att tro är annorlunda nu.

Högt uppsatta tjänstemän kunde säga till mig att de höll med mig i mycket av det jag sa. Men att de själva aldrig skulle våga yttra sig så frispråkigt och öppet som jag gjorde därför att de var just tjänstemän. Hur knäppt låter inte det? Vi skall komma ihåg att vi vid det tillfället hade ett kommunalråd som hade sagt till en journalist att tjänstemän skall hålla käften till tidningen. Jag kan skratta åt det i dag, men ingen skrattade då. De flesta höll sig för skratt och var tysta!

Nu har jag själv varit tjänsteman ett år i Strängnäs kommun. Det har varit en lärorik och spännande resa. Så mycket prestige och maktmissbruk som jag har sett under det här året hade jag faktiskt ingen aning om att det fanns i vår kommun. Det är alltså mycket värre än vad jag trodde. Ingen rolig upptäckt dock, men viktigt att veta. Jag vill dock tillägga och starkt poängtera att jag beundrar och stöttar alla tjänstemän och politiker som kämpar på och arbetar hårt som flitiga arbetsmyror för att få till stånd en förändring. Ni vet till slut händer det! Till slut gör vi om och gör rätt!

Många saknar nog centerns kommunalråd Torgny Jonsson. Han var en hederlig och ärlig politiker som verkligen lyssnade på de han företrädde; sina väljare och andra kommuninvånare. När jag arbetade som Moderaternas gruppledare på kommunhuset kunde han komma förbi mitt kontor och testa sina tankar och idéer på mig. Gick jag i "taket" så hade han fått ett besked liksom.

Det farliga är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Så sade Martin Luther King och jag är benägen att hålla med honom. I dag har jag lyssnat på Olof Wretling i P1. Han pratar så klokt om rädsla och skam.

Under det här året jag har arbetat som tjänsteman har jag ibland känt verklig rädsla. Den har krupit in under skinnet på mig och gjort mig både sömnlös och orolig. När man kommer in i en organisation utan fasta rutiner och heller ingen utbredd tradition av att hjälpa varandra så är det inte alltid lätt att orientera sig. Att vara skolkurator på en skola innebär oftast att man är ensam i sin roll. Det finns många lärare, assistenter, lokalvårdare med mera, men bara en kurator.

En av domkyrkans församlingsmedlemmar sa till mig nyligen att hon tror att jag lider när någon inte lyssnar på mig. Jag har funderat mycket över de orden. Den maktlöshet jag känner när högt uppsatta politiker inte vill lyssna på oss som arbetar ute i verksamheterna den tynger. Den känsla av maktlöshet gör mig självklart uppgiven, men den gör mig också än mer ivrig efter att sträva efter en förändring. Gladast och snällast vinner!


Åkers styckebruk i mitt hjärta.

7 januari i år började jag mitt vikariat som skolkurator på Åkerskolan i vackra Åkers styckebruk. Det var dåvarande rektor Stephan Eriksson som anställde mig. Samma dag som jag började arbeta där berättade Stephan att han hade sagt upp sig som rektor på skolan och att han skulle börja arbeta som rektor på en friskola. Vi var många som grät. Grundskolechefen Katarina Holmsten anställde en springrektor; en konsult som uppenbarligen arbetar högst tre månader på varje skola. Sen anställde hon en som kallade sig parantesrektor; en pensionerad rektor som skulle hålla skutan flytande framtill en ordinarie rektor kunde ta över. För 7-8 veckor sedan kom vår ordinarie rektor, en person som är 64 år gammal och enligt hörsägen har lovat att stanna några år.

Under vårterminen var det många nyckelpersoner som försvann. Samma dag som skolavslutningen inför sommaren firades fick vi veta att flera av våra lärare hade tackat ja till att arbeta på skolor i Södertälje. Tidigare rektorer från vår kommun hade övertalat flera kompetenta lärare att börja arbete för dem i stället. Jag grät, vi var många som grät. Med sorg i hjärtat gick jag på mitt längsta sommarlov sedan jag själv gick i skolan.

Den nya skolchefen (utbildningschefen) Tony Lööw arbetar hårt för att se till att de kommunala skolorna får trygghet och stabilitet framledes. När kuratorsgruppen träffade honom sa han att skolans alla professioner skall fungera. Man skall inte vara beroende av vilka personer som finns där. Allt skall fungera oberoende på vilken person som är rektor med mera. Han sa också att hans melodi är att först bygger man elevhälsogruppen (elevhälsan) och sen bygger man skolan runtomkring den. Så garanterar man att eleverna når kunskapsmålen och får en bra ryggsäck med sig ut i livet. Så tolkade jag vår högst uppsatta chef. Jag tror på honom!

En partikollega frågade mig vad är det som är så fantastisk med Åkerskolan? Han hade läst alla mina positiva statusuppdateringar på facebook; om den där lyckliga skolkuratorn som älskar sitt jobb. För det första så är alla våra elever lika värdefulla och fantastiska som alla andra barn i vår kommun. För det andra så har skolan många engagerade föräldrar som gör allt de kan för att hjälpa till. För det tredje så finns allt som en skola behöver där; idrottshall, simhall, bibliotek med mera. För det fjärde så har vi många duktiga lärare och annan personal som varje dag sprider stor kunskap och smittande glädje omkring sig.

Jag funderar rätt ofta på vad min partikollega tillika rektor på den framgångsrika gymnasieskolan Europaskolan, Thomas Axelsson, skulle ha gjort om han var rektor på Åkerskolan? Han skulle nog börja med att anställa en ekonom för att ta hand om ekonomin. Sen skulle han se till att en duktig pedagog gjorde klassernas och lärarans scheman. Det är vad jag tror. Thomas och jag har ofta diskuterat de olika villkor som finns mellan friskolor och kommunala skolor. Den absolut viktigaste skillnaden är nog att det inte är klåfingriga politiker som styr friskolorna och att beslutvägarna är kortare och mer effektiva.

Några tankar från kommunens lyckligaste skolkurator.




onsdag 30 november 2016

Klassbakgrund spelar roll

Linda Nordlund har i dagens SVD skrivit den viktigaste text som har publicerats i någon svensk tidning på mycket länge. I artikeln "Föräldrar spelar roll" förmedlar hon allt vad jag själv har försökt att göra till politiker i mitt eget parti här i Strängnäs under en lång tid. Mitt parti Moderaterna har inte lyssnat alls, huruvida det handlar om okunskap eller ovilja eller bådadera vet jag ärligt talat inte. Jag hoppas det bara handlar om ren och skär okunskap därför att det är enklast att göra något åt. Ovilja är svårare att hantera.

För er som inte vet så arbetar jag som vikarierande skolkurator på en av kommunens största kommunala skolor, Åkerskolan, även Lännaskolan med 17 elever fördelade på 4 årskurser ingår i rektorsområdet. Redan i våras skrev jag till ordförande i barn- och utbildningsnämnden Patric Johansson med flera om min oro för den kommunala skolan.

Ca 40 procent av våra grundskoleelever i Strängnäs kommun går i friskolor. Friskolor är inte privata skolor som många tror, det handlar om skattefinansierade skolor som politikerna inte har insyn i och heller inte någon beslutanderätt över, det kan vara därför de går så bra? Det finns i alla fall ingen friskola som skulle ha drivit en skola med enbart 17 elever därför att det för det första inte är ekonomiskt hållbart att ha en så liten skola och för det andra inte pedagogiskt försvarbart.

Här om dagen stod vårt kommunalråd Jacob Högfeldt (M) i Folkets hus i Åker, som han har beslutat att kommunen skall köpa, att det tar ca fem år att "fixa" skolan. Jag gråter inombords, jag tänker på alla de elever som behöver stöd och hjälp nu och inte får det.  När jag som medlem i Moderaterna stod på torget var engagerad i valrörelsen 2014 så stod jag på torget och pläderade för Strängnäs moderater med budskapet tidig insats - trygga barn. Tidig insats är viktigt!

I dag är det våra största partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, som styr Strängnäs kommun. Båda partierna kallar sig arbetarpartier som brinner för skolfrågorna. Vår nya skolchef Tony Lööw skall fixa skolan, kanske på etthundra dagar? Lööw är jättetrevlig och säkert en hyvens kille med både stora kunskaper och ambitioner och jag hoppas att han kan leva upp till våra förväntningar.

"Trots alla satsningar misslyckas den svenske skolan med sitt viktigaste uppdrag - att vara en murbräcka mot klyftor och klasskillnader." I våras var det bara strax under 60 procent av våra elever i nionde klass från Paulinska, Karinslund och Åkerskolan som klarade godkända betyg i alla ämnen. Om det är så att skolorna inte längre jämnar ut orättvisorna vi föds in i, utan snarare förstärker dem, försvinner kanske själva poängen med en skattefinansierad skola?


måndag 28 mars 2016

Störst av allt är kärleken

Den här norske tidningsartikeln inspirerade mig till att skriva de här orden:

Polarisering är farligt; att dela upp varandra i vi och dom är roten till allt ont. Varför är det bäst att vara lagom? Varför är många rädda för att sticka ut? Varför är många rädda för att ta ställning? Ingen människa är en ensam ö. Alla är vi beroende av andra människor. Blir vi utfrysta kan vi dö. Därför väljer många av oss att vara tysta. Det blir enklast så. Utanförskapet har ett högt pris. Motsatsen till utanför är integration och kärlek.

Jag tänker på sången jag lärde mig när jag var liten om att Jesus älskar alla barnen; både röd och vit och svart är detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord. Jag är också övertygad om att Jesus älskar tex en vänsterpartist lika mycket som en socialdemokrat eller en moderat. Jag är också säker på att han gråter lika mycket över en död muslim som en död jude eller en död kristen.

Vi lever i en värld där de som hatar livet dödar de som älskar livet. Många av dem använder religion som en ursäkt för att döda andra. Andra gånger gömmer de sig bakom en ideologi; ibland både och. Men det är människor som dödar. Det är människor som väljer att ta svärdet, bomben eller något annat och döda sin medmänniska med.

Polariseringen är farlig; den dödar! Fördomar har vi alla och för varje fördom vi lyckas bli av med blir vi lyckligare och rikare. Jag är stolt över att ha vänner från alla samhällsklasser. Jag är glad för att jag har både borgerliga och socialistiska vänner och alla däremellan.

När jag var liten visste jag inte vilka av våra vänner och bekanta som var troende eller ej; jag visste heller inte vilket parti de röstade på. Min pappa talade inte om människor på det viset. Folk är folk sa min pappa alltid. Jag har lärt mig bedöma människor efter deras handlingar och inte utifrån deras partifärg, hudfärg, religionstillhörighet och annat som vi helt oskyldigt är födda in i.

Vi väljer inte vilka föräldrar vi får. Vi väljer inte vilket land vi föds i. Vi väljer inte vilken samhällsklass vi föds i. Alla val vi gör gör vi mycket senare i livet och då i stor grad påverkad av alla de saker vi inte har valt. Fyll ditt liv med kärlek. Välj kärleken!

söndag 20 mars 2016

Överklassnazismen och Reinfeldthatet

Det var ingen upplyftande läsning att läsa artikeln i dagens DN om vreden på Östermalm, man kan bli både orolig och deprimerad av mindre! När delar av överklassen tappar vettet är vi på en mycket farlig väg. Ekonomiskt bortskämda och starkt segregerade östermalmsbor är oroade över invandringen. Man tar sig för pannan. Har invandringen på något sätt drabbat dem negativt?

Man blir både uppgiven och ledsen när man läser: "Reinfeldthatet i delar av högborgerligheten har likheter med Palmehatet, säger historikern Heléne Lööw. – Östermalm är ju en högborg för de gamla moderaterna. Reinfeldt var aldrig en av dem. När han lämnar scenen med uppmaningen på Norrmalmstorg att 'öppna era hjärtan' cementeras bilden av honom som förrädare. Vi underskattar ofta vreden som politisk drivkraft." Vi får inte låta hatet vinna.

Jag rekommenderar alla att läsa den här informativa och viktiga artikeln. Hitler kom också in i finsalongerna. Han hade aldrig kunnat genomfört massmord på judar, romer med flera om han inte hade fått stöd hos de väletablerade i samhället.

Den före detta riksdagsledamoten för socialdemokraterna Widar Andersson bagatelliserar utvecklingen och anklagar DN för att använda sig av det ryggmärgsmässiga valet av journalistisk vinkel i uppdelningen av snälla och dumma. Oavsett vad Widar Andersson hävdar så är det normaliseringen av rasisternas åsikter som är det stora problemet. DN reportage borde få oss att vakna.

Före detta finansminister Anders Borg (M) säger: "Över hela Europa ser vi hur vänster- och högerpopulistiska partier ifrågasätter alla reformer. Vi har en folkomröstning i Storbritannien och en presidentvalskampanj i USA som drivs mot bakgrund av att folk är argare än någonsin tidigare i modern tid. Trots att alla faktorer som normalt brukar driva upprördhet – inflation, ekonomisk stagnation, krig – inte är så tydliga. Vi trodde… att när väljarna blir mer välutbildade och i mindre utsträckning röstar efter klass och region så får vi en demokrati som är enklare och klokare, mer långsiktig, men det kanske visar sig vara mycket svårare än vi trodde. Vi kanske får Donald Trump istället." Gud bevara oss väl! Eller som en amerikan skulle sagt; God bless america!