onsdag 11 november 2015

Om utanförskap och mobbning

Man pratar ofta om utanförskap i Sverige och då om invandrares utanförskap och de såkallade utanförskapsområden. Det finns många människor som lever i utanförskap även i innanförskapsområden och alla som bor i utanförskapsområden är inte per automatik utanförstående. Som sociolog har jag läst mycket om begreppet utanförskap. Som människa har jag stor personlig erfarenhet av att vara utanförstående; att leva i ett smärtsamt utanförskap.

Häromdagen fick jag ett mail från en tjej som hade växt upp i samma bygd i Norge som jag. Hon skrev bland annat: "Som voksen har jeg mange ganger tenkt tilbake på deg. På det vakre og triste barnet som kanskje ikke hadde det bra. Jeg hadde verken erfaring eller vett nok den gang til å forstå hva jeg så, eller mot til å gjøre noe med det. Men som voksen har jeg lurt på hvem som så deg - og inderlig håpet at det var noen. Som voksen har jeg også lurt på om jeg som barn var med på å stenge deg ute? Jeg tror ikke det, men jeg vet jo heller ikke hva jeg mer eller mindre bevisst kan ha gjort. Om jeg krenket deg, ber jeg om tilgivelse". Jag kommer att kalla tjejen för Olga i min text. Hon heter något annat i verkligheten.

Jag blev utsatt för mobbning i skolan varje skoldag från första klass. Först når jag som föräldralös tolvåring kom till en ny kommun, sjuttiotre mil hemifrån och började i sjunde klass, slutade den mardrömmen. Jag var det utfrysta och moderslösa barnet som ingen brydde sig om. Jag hade ett helvete i skolan och ett helvete hemma. Som vuxen har jag funderat mycket över vilket helvete som var värst för mig att vistas i; i hemmet eller i skolan?! Jag har kommit fram till att mitt barndomshem nog är det värsta helvetet jag har upplevd. Att som litet barn dagligen utsättas för psykisk och fysisk misshandel sätter sina spår. I dag vet jag att man kan "reparere" en förlorad barndom, om man överlever vill säga. Jag vet också att det tar mycket längre tid än vad många tror. Det har varit smärtsamt för mig, att det har tagit mig så lång tid att bli en hel människa.

Jag tackar ofta Gud för min trygga anknytning till min fantastiska pappa Jostein Edgar. Han dog framför mina ögon när jag var tolv år. Jag var pappas flicka och faderskärleken han gav mig ger mig fortfarande styrka 36 år efter att han dog. Pappa var min signifikanta andra; han bekräftade mitt värde som människa. Jag visste, tack vare min pappa, innerst inne i både min själ och i mitt hjärta att jag inte var värdelös.  Jag var värdefull!

Trots det så har jag alltid känt mig utanför och utanförstående. Är man ensam om/i sina erfarenheter så är det inte så konstigt att man känner sig annorlunda. Olga kände sig också mobbad och utanför. Hon tillhörde inte heller det tuffa tjejgänget som bestämde vem eller vilka som var värda deras uppmärksamhet och respekt. Jeg skriver til Olga: "Det gjør vondt å høre at du også følte deg utenfor og at du ble mobbet. Vi klarte ikke å hjelpe hverandre den gangen, men vi hjelper hverandre nå, det var meningen."

Olga skriver så här: "Ja, jeg kjenner det er noe veldig fint i dette å kunne se hverandre nå, når vi ikke kunne det den gang. Noe er tidløst. Noe av kraften i nuet kan kanskje smyge seg inn i den ensomheten som var." Tårarna rann nedför mina kinder när jag läste detta. Kraften och kärleken kan smyga sig in i den ensamheten vi kände då! Absolut! Med gemensamma krafter kan allting ske. Allt som är vackert kan blomma och växa då.

Jag kommer så väl ihåg när jag som 15-åring bodde på ett flickhem i Norge ett år. Jag kände mig utanför där också. Det var tuffa tjejer som bodde där. Några hade missbrukat droger och bott på gatan. Jag var "bara" föräldralös, för övrigt det enda föräldralösa barnet där. Jag skar upp min ena handled och fick sy ihop såren på sjukhus. Jag ville känna mig som en av de andra flickorna, de som hade uppskurna armar och hemgjorda tatueringar. Jag skämdes så in i norden efteråt och saken blev inte bättre av att ingen pratade med mig om vad jag hade gjort. Jag syddes ihop sen var det klart!

När jag i går kväll såg Kalla fakta del 6 "Mitt barn är en IS-soldat" på TV4 tänkte jag mycket på utanförskapets konsekvenser. Jag gråter med de förtvivlade mammor som har förlorat sina barn till den djävulska terrororganisationen IS. De som värvas till terrororganisationen är många gånger bara 15 till 20 år gamla. Det är i den åldern människor söker sin identitet och letar efter gemenskap. Det är en sårbar ålder. Det är farligt lätt att vilseleda unga vuxna. Det finns politiker i Sverige som kämpar emot den radikaliseringen som pågår i vårt land. Folkpartisten Gulan Avci är en av dem.

Det finns duktiga journalister som har förstått problemet med den ökande polariseringen i Sverige där människor från vänstern- och högern slåss om vem som är god och vem som är ond. Medan de goda slåss får ondskan fritt spelrum! Erik Helmerson på DN skriver: "Vi har kommit dithän att ett dåd i sig självt, dess avsikter och effekter, blivit sekundärt. I stället handlar allt om gärningsmannen. Mer specifikt: Vilken grupp hen tillhör. Gruppen är allt." Akkurat! Gruppen är allt. Så har det varit länge i Sverige och det är förödande.

De allra flesta människor väljer inte grupp. Oftast tillhör vi samma grupp som vi har växt upp i hela livet genom. Vi föds nämligen in i religon, kultur, politik och klass. Så fundamentalt tråkiga är vi flockvarelser. Vi har dock alltid mer eller mindre varit sökande människor, vi söker efter meningen med livet; meningen med vårt liv. De som inte känner sig som en del av majoritetssamhället söker sig till en annan gemenskap. Människan är inte en ö. Samhörighet är en nödvändighet för att vi skall överleva. Ensamhet dödar. Utanförskap skapar farliga människor. Kärlek och medmänsklighet är botemedlet!

torsdag 29 oktober 2015

Vilka är onda? Vilka är goda?

Jag är ett norskt efterkrigsbarn. Min norske pappa och hans familj blev utslängda från sitt hem av tyskarna under andra världskriget. Många norska familjer drabbades hårt under den tyska ockupationen. När jag var barn trodde jag att det var tyskarna som var onda. Under kalla kriget fick jag känslan av att det var ryssarna som var ondskan personifierade. När jag som ung gick med i ett norskt borgerligt parti fick jag veta att det var jag och mina partikamrater som var den osolidariska och onda högern. Efter att jag flyttade till Sverige och blev aktiv moderatpolitiker har jag fått det "bekräftat" flera gånger att det är sant att högern är lika med satan själv. Jag är trött på den här polariseringen. Jag är orolig över utveckligen.

När jag har delat artiklar på twitter eller facebook skrivna av Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har jag blivit ifrågasatt av vänner på facebook. Människor har lite subtilt insinuerat att jag är rasist. Det är obehagligt! Svenska Dagbladet är inte en rasisttidning. Det är en seriös dagstidning på samma nivå som Dagens Nyheter. Under mina snart 23 år i Sverige har jag ofta fått försvara mitt val av parti. Flera har ifrågasatt hur jag, som så tidigt i livet blev föräldralös och utsatt, kan välja att vara med i ett borgerligt parti. Jag har fått så många dumma frågor så jag häpnar. Vad är det för fel på folk?

Nej vänstern har inte monopol på godhet! Ja även borgerliga politiker kämpar för social rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. Bara för att vi har olika uppfattningar om hur vägen till ett perfekt samhälle ser ut så är det inte samma sak som att någon av oss har monopol på godhet.

Läs Nathan Shachars text i DN i dag.

Erik Helmerson på DN skriver: "Det är svårt att glömma hur Aftonbladets ledar- och kulturskribenter regelbundet kopplat ihop anständiga högerdebattörer med Anders Behring Breivik och slängt rasistanklagelser omkring sig som konfetti. Radikala högerröster som Marcus Birro och Pär Ström mobbas bort ur debatten, radikala väns­terröster som Kakan Hermansson och Maria Sveland får jobb i public service. Föreställ er tonen hos Aftonbladet om det var tvärtom."

söndag 6 september 2015

Biskopsvigning i Uppsala

Johan Dalman och jag
I dag var jag för första gången i Uppsala domkyrka. Vilken vacker byggnad; pompös, mäktig och ståtlig. Jag åkte buss tidigt i morse från Strängnäs tillsammans med andra församlingsmedlemmar för att vara med på högmässa med biskopsvigning. Vår bäste Johan Dalman vigdes till biskop i dag. Jag har aldrig varit på biskopsvigning förut. Det var tvivelsutan en mäktig upplevelse. Många tusen tack till Margareta Bratt Johansson och Birgitta Wrede som organiserade denna fantastiska resan.

Det var Kungen, Drottningen och jag plus några till som var där :-) Jag hörde att det var mer än 1200 personer på plats. Den enda politikern jag såg var kristdemokraternas Maria Larsson. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek sade prästen. Vi väljer inte varandra, men vi är lika, påpekades det klokt. Fördragsamhet betyder tolerans, tålamod och överseende. Så tänkvärt och vackert! Världen behöver med fördragsamhet.

Ärkebiskopen Antje Jackelén började sin predikan/vigningstal med att prata om den lilla pojken Aylan som hittades död på stranden i Turkiet. Bilderna på den treåriga pojken berör en hel värld. Det kunde ha varit ditt barn. Det kunde ha varit mitt barn. Statsminister Stefan Löfven sa under en manifestation för asylmottagande i Stockholm i dag: "Mitt Europa bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor." 


söndag 12 juli 2015

Män som hatar starka kvinnor

När det talas om kvinnoförtryck och kvinnoförakt så är det kanske inte svenske män man i första hand tänker på? Det kanske inte är namn som Mats Söderlund (Ding ding dong”-artisten Günther) som kommer upp på näthinnan när frågan om kvinnohat kommer upp? Innan någon anklagar mig för att komma med fördomsfulla frågor kan jag berätta att det var en etnisk svensk man som sprang efter mig för att döda mig en solig eftermiddag 2004. Han var och är en relativt högt uppsatt tjänsteman inom ett svenskt statligt verk som inte tålde (tål) starka kvinnor med egna åsikter.

Jag är övertygad om att kvinnohatet finns inom alla religioner och i alla länder. Själv blev jag medveten om fenomenet först när jag invandrade till Sverige från Norge för 22 år sedan. Sent kan många tycka, jag var då en 26 år gammal trebarnsmamma. Men jag hade inte upplevd antifeminism och diskriminering på grund av kön innan jag kom till Sverige; världens mest jämställda land! Jag hade heller inte mött eller stött på klassföraktet innan jag kom till Sverige.

Anna Bennich Karlstedt, legitimerad psykolog, skriver: "Vi har ett stort problem i samhället i dag med våra unga. Den skara där psykisk ohälsa ökar allra mest är gruppen unga 16-24 år. I den gruppen minskar inte självmorden som de gör i andra grupper och antalet självmordsförsök har också ökat. Vi som arbetar med psykisk ohälsa oroar oss förstås över den ökade rapporteringen av oro och nedstämdhet. Vad beror det på? Det finns naturligtvis flera orsaker till det. Men att bli utsatt för hat och kränkningar är en av källorna till lidande. I skolor, på arbetsplatser, på gården där man bor kanske. Och i hög grad – på nätet. Det finns få saker som vi mår så illa av som att bli utstötta, avskydda eller hotade av andra."

Den svenske musikstjärnan Zara Larsson hamnade i blåsväder efter att ha uttalat sig om festivalen i Bråvalla. Hon berättar: "De vill helst att någon ska våldta mig, misshandla mig och oftast till och med mörda mig." Zara Larsson är endast 17 år; en ung modig kvinna som törs ta ton mot gubbväldet. Hon kanske är vår egen Malala Yousafzai? Malala Yousafzai är den 17-åriga pakistanska tjejen som fick Nobels fredspris 2014. Det är bland andra de här unga kvinnorna som kommer att förändra världen!

Men detta starka hat mot starka kvinnor var kommer det ifrån? I världens mest jämställda land så blir kvinnor hotade till livet för att de säger vad de tycker. Det kan vara din mamma, din syster eller din dotter som drabbas nästa gång!

onsdag 13 maj 2015

Var rädd om landsbygdsskolorna

Gårdagens ledare i Eskilstuna-Kuriren "Var rädd om landsbygdsskolorna" är värd en egen bloggartikel.

Citat från ledaren: "I mindre skolor på, säg, hundra elever kan skoltjänstemännen tycka en minskning med 15-20 elever på ett år är det som tippar över för ett beslut om nedläggning. Men det räcker att ett tiotal familjer flyttar till orten eller dess närhet, eller ändrar sitt skolval till förmån för skolan, för att situationen omedelbart ska förändras i motsatt riktning. En nedlagd skola kommer däremot inte att öppna igen. En annan aspekt är kvalitetsfrågan. Små landsbygdsskolor håller ofta hög kvalitet det gäller såväl sådant som trygghet och trivsel som elevkunskaper."

Jag måste erkänna att jag har varit väldigt ambivalent i skolfrågan. Helt sedan min partikamrat Ulf Kristersson (M) "sålde" ut kommunen i Campusfrågan, när staten lade ner regementet, så har den kommunala skolan drabbats negativt. Larmrapport på larmrapport (läs negativa artiklar) om den kommunala skolan har fyllt den lokala tidningen. Även vi politiska bloggare har skrivit mycket negativt om den kommunala skolan.

Friskolorna har växt som svampar ur jorden. Turbulensen inom den kommunala skolan på grund av oss politiker har självklart gynnat friskolorna. Jag har ingenting emot friskolor. Har själv haft ett av mina tre barn på en friskola. Men friskolorna tar inte emot alla elever. Friskolorna är, än så länge i alla fall, tämligen "segregerade". Politikerna i barn- och utbildningsnämnden har ett ansvar för att alla barn i vår kommun får gå i en bra skola.

Vilka sitter i barn- och utbildningsnämnden? Vilka skolor går deras barn i? Jag kritiserade väldigt hårt Fredrik Lundgren (FP) när han var ordförande i barn- och utbildningsnämnden och jag hävdade flera gånger att han sprang friskolornas ärenden. Hur ser det ut i barn- och utbildningsnämnden den här mandatperioden? För om det är många av ledamöterna i nämnden som har sina barn i friskolor så är det lite som att ha ägarna till Volvo sittande i styrelsen till Toyota, eller? Vi måste i alla fall våga att ställa frågan. Särintressen och jäv bör i största möjliga mån undvikas. Jag anser att det är politikernas uppgift att se till att göra den kommunala skolan konkurrenskraftig gentemot friskolorna. Det är den enda vägen att gå för att stoppa "flykten" från den kommunala skolan. Tomma skolplatser, i vår kommun populärt kallad tomma skolstolar, kostar skattepengar. Det är resursslöseri.

Citat från ledaren i Eskilstuna-Kuriren: "Mälardalen är en växande region. I Sörmland har alla kommuner befolkningstillväxt. Det är också väl känt att många människor som vill finnas i denna tillväxtmagnet inte vill bo i städer. Så kallad stadsnära landsbygd, som alla nämnda orter är exempel på, är ett attraktivt alternativ för åtskilliga familjer. De sörmländska kommunerna bör bejaka det. För individen handlar det om livskvalitet. För samhället i stort kan bosättning utanför tätorterna minska trycket på dem vad gäller utbyggnad av offentlig service som just förskola och skola. Landsbygdsskolorna är en sörmländsk tillgång. Det gäller att vara rädd om dem."

Efter att ha läst allt jag har kunnat komma över om landsbygdsskolorna i vår kommun så har jag hamnat i samma slutsats som Ledaren; det gäller att vara rädd om dem. På grund av det fria skolvalet så kan vi inte bestämma var barnen/eleverna skall gå. Men gör vi de kommunala skolorna ännu mer attraktiva så kommer flera söka sig dit. Vi kan ju börja med landsbygdsskolorna!


måndag 2 mars 2015

Landsbygdsskolorna i Strängnäs kommun

År 2007 kom frågan om bygdeskolornas framtid i Strängnäs kommun upp på politikernas dagordning. Det var när Ann Landerholm (M) var kommunstyrelsens ordförande och Jan Heimdahl var kommunchef. Kommunen behövde spara pengar och kommunchefen lyfte frågan om bygdeskolorna. Kombinationen sjunkande elevunderlag i bygdeskolorna och ökande tomma skolstolar generellt i kommunens skolor låg delvis bakom. Innan frågan hann diskuteras och behandlas lades den i malpåse. Nu 8 år senare lyfts frågan igen och nu verkar det som om ärendet skall både diskuteras och behandlas och inte begravas ännu en gång.

Kommunens mäktiga man i Fogdö Jan Persson (Kilenkryssets ägare) har engagerat sig hårt i saken. På en helsida i Strengnäs Tidning berättar han vad han inte kommer att göra om Fogdöskolan läggs ner; han skall då inte bygga 50 villor han hade planerat att bygga på sin mark. Jan Perssons brorson Jens Persson (C) satt i kommunstyrelsen förra gången bygdeskolorna diskuterades och direkt togs bort från politikernas dagordning utan utredning. Efter det blev Jens Persson ganska snart kommunstyrelsens ordförande och hade den posten fram till nyligen. 

Kommunstyrelsens nuvarande ordförande Jacob Högfeldt (M) och kommunalrådet Monica Lindell Rylén (S) skriver i sitt svar till facebookgruppen "Bevara landsbygdsskolorna i Strängnäs" bland annat: "Vi måste bygga vårt beslutsfattande på väl underbyggda argument där det inom skolans område framförallt ska vara barnens möjligheter att hållbart över tid tillgodose sig kunskap som står i fokus. Vi kan konstatera att vi hamnade fel i den här processen. Vår ambition är att det här ska bli en bra process där tydliga alternativ är konsekvensutredda innan beslut. Det blir slutligen upp till Kommunfullmäktige att med hela kommunen för ögonen fatta beslut."

Detta sympatiska och kloka svar från kommunalråden har jag stor respekt för. Den förra politiska majoriteten med Jens Persson (C) och Fredrik Lundgren (FP) i spetsen hade absolut ingen dialog med befolkningen eller respekt för densamma när de lade ner den populära Långbergsskolan. Nu är det en helhetssyn som skall tas i en aktiv och lyhörd dialog med kommunens invånare.

Den här gången kommer förhoppningsvis frågan att utredas ordentligt. Jag litar på det. Jacob Högfeldt och Monica Lindell Rylén har noterat: "Vi vill framhålla föräldrarnas val. Hur vi än vrider och vänder på det här ser vi att många föräldrar väljer andra skolor än sina närliggande landsbygdsskolor idag." Enligt information jag har fått så väljer tex 28,5 procent av föräldrarna i Länna annan skola till sina barn än Lännaskolan. Den tendensen finns även i Fogdö och Härad.

Nu gäller det att inte tappa greppet om helhetssynen. Bevarandet av landsbygdsskolorna påverkar kommunens alla skolelever och risken för att skolpengen måste sänkas ytterligare närmar sig. Även denna fråga måste beaktas. Måste bästa beslut tas när utredningen är klar och underlaget finns.

Skolfrågan är en het potatis i Strängnäs kommun och har varit det länge. Att ge sig in i den debatten utan att riskera att få några verbala rejäla örfilar är förmodligen svårt, men debatten är nödvändig. Om vi inte debatterar skolfrågan nu innan beslut tas kanske vi inte får fram alla kloka åsikter?! Hoppas på en frisk diskussion på bloggen. Välkomna.

torsdag 29 januari 2015

Kristdemokraternas populära partiledare avgår

I dag meddelade kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att han avgår. Han är en partiledare med en stor portion humor, han är nog den enda toppolitiker i Sverige som har blivit kallad "Rolighetsminister"och han förefaller vara mycket mer populär än vad partiet han företräder är.

Nu skall kristdemokraterna välja en ny partiledare, det kommer att ske på ett extra riksting under våren. Kommer partiet att få sin första kvinnliga partiledare? Blir det den nuvarande partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson. Eller väljer kristdemokraterna den kände partiprofilen Ebba Busch Thor som är kommunalråd i Uppsala. Agendas tidigare programledare och numera kristdemokraternas starka man i EU Lars Adaktusson är också aktuell.

Juristen Caroline Szyber är också en intressant kandidat, tycker jag. KD har många duktiga politiker att välja bland när de nu skall välja en ny ledare. De två framgångsrika kvinnorna Ebba Busch Thor och Caroline Szyber kommer vi att få se mycket av framledes oavsett vad. Svensk politik är spännande!

onsdag 21 januari 2015

Alice Teodorescu skapar debatt

Jag har med stort intresse följt Alice Teodorescus karriär i Sverige. Hon är den unga, vackra och smarta invandrarkvinnan som många, särskilt män, blir provocerade av. Jag har funderat mycket över varför det är på detta viset. Är hon för framgångsrik? Är hon för vacker? Är hon för smart? Är hon för ung? Eller är hon rätt och slätt av fel kön? Har hennes utländska ursprung något med det hela att göra? Att det är för att hon kallar sig liberalkonservativ har jag svårt att tro på.

När Alice Teodorescu nu fick jobbet som den nya politiska redaktören på Göteborgsposten tog det snabbt hus i helvete. Tidningen valde henne för att hon är en begåvad, orädd och skarpsinnig opinionsbildare. Jag tycker de har gjort ett klokt och spännande val.

Huvudägaren av GP, Peter Hjörne, skriver: "GP är och förblir en liberal tidning. Det innebär, som det slås fast i bolagsordningen, att GP verkar för marknadsekonomi, fri konkurrens och en samhällsutveckling i reformvänlig anda. Vi värnar människors frihet, deras möjligheter att välja själva och att få utvecklas i enlighet med sina drömmar och förutsättningar. Alla skall ha rätt till ett värdigt liv. Vi står upp för tryck- och yttrandefriheten, respekten för demokratin och alla människors lika värde."

Är det någon som verkligen tror att detta krockar med liberalkonservatismen? Det tror inte jag. Men det tror däremot den politiska redaktören på liberala Eskilstuna-Kuriren. Alex Voronov skriver: "Göteborgs-Posten, som hittills haft en socialliberal prägel, har tillsatt en chef för ledarsidan med helt andra politiska böjelser." Andra politiska böjelser? Är inte det en tämligen stor överdrift? Alex Voronov kanske ingår i "Egentligen-maffian" tillsammans med vänsterpartisten Ali Esbati?

Alice Teodorescus åsikter är mycket liberala. Jag är mycket glad över att hon tar stor plats i den svenske samhällsdebatten. Hennes vassa penna behövs. Sen är det ju alltid både lärorikt och uppfriskande med lite karneval i den svenske etikettfabriken!

fredag 16 januari 2015

Moderaterna har fått sin första kvinnliga partiledare

Det har hänt mycket i svensk politik. När jag invandrade till Sverige från Norge för 22 år sedan fick jag höra att mitt nya hemland var världens mest jämställda land. Det tog mig inte särskilt lång tid att förstå att det inte var helt korrekt. Akkurat! I Norge fick vi vår första kvinnliga statsminister 1981. Mitt parti, Moderaternas systerparti, det norske Høyre fick sin första kvinnliga partiledare Kaci Kullman Five 1991 (hon var tillförordnad ordförande 1988).

Att gå från norsk till svensk politik kändes på många sätt som att byta (politisk) planet. När jag började i Strängnäspolitiken på 90-talet fick jag för första gången, under min politiska karriär, uppleva att bli klappat på huvudet och kallad för lilla vän. Jag beskrevs, av andra politiker, som kontroversiell för att jag var en frispråkig politiker med egna åsikter och för att jag tog plats. Jag var i tjugoåren och hade lång politisk erfarenhet. Men det räknades inte; jag var kvinna och invandrare först och främst och efter de två handikappen så var jag liksom politiker också.

Det var stjärnpolitikern Carl Bildt (M) som var statsminister i Sverige när jag kom hit. Året efter, valet 1994, blev Socialdemokraternas Ingvar Carlsson statsminister. I augusti 1995 berättade Ingvar Carlsson att han ville avgå som partiordförande och svensk statsminister. Efterträdaren ansågs länge vara dåvarande jämställdhetsminister och vice statsminister Mona Sahlin. Men till följd av den så kallade Tobleroneaffären blev hon tvungen till att ta tillbaka sin kandidatur. Göran Persson blev ny partiledare för Socialdemokraterna och han blev Sveriges nya statsminister 1996. Någon kvinnlig statsminister i världens mest jämställda land kunde vi fortsatt bara drömma om.

Många av mina politiska systrar inom Moderaterna hade fått lära sig att kompetensen var och är det allra viktigaste; kompetens går före kön. När jag hävdade att om det verkligen var på det viset borde flera kvinnor redan ha fått tunga politiska poster på alla nivåer över hela landet, blev både kvinnor och män inom partiet provocerade. Jag trodde faktiskt inte att mitt parti skulle få en kvinnlig partiledare under min livstid. Nu vet jag ju inte om jag någonsin kommer att få uppleva att Sverige får en kvinnlig statsminister. Men genom att mitt parti nu äntligen har valt sin första kvinna, Anna Kinberg Batra, till partiledare så ser det mycket ljust ut; ljusare än någon gång tidigare.

Så till valet 2018 gäller det! Det kommer sannolikt att bli borgerliga väljare och genom det borgerliga partier (Alliansen) som ger Sverige sin allra första kvinnliga statsminister! Det är min gissning och min förhoppning!


torsdag 15 januari 2015

Av födsel och ohejdad vana

Jag är född och uppväxt i en kristen och borgerlig släkt i Norge. Jag har alltid trott på Gud; jag behöll min barnatro. Jag har alltid hittat mycket tröst och kraft i min tro på Jesus. Jag har förstått att folk skiljer på att vara troende och att vara religiös, själv har jag aldrig tänkt så. Min tro ger mig som sagt tröst och styrka och hade jag varit född i en judisk eller muslimsk familj så hade jag sannolikt varit troende även då, men hade förmodligen haft ett annat namn på min religion och min Gud.

Det är inte så många som kallar sig kristna och bekänner sig till Jesus Kristus i Sverige, vi är nog i minoritet vi också; vi som enligt vissa tror på rosa elefanter. Troende överlag är nog i minoritet i världens mest sekulariserade land. Man får faktiskt ha lite självdistans och en stor portion humor. Sen måste vi i anständighetens namn stå bakom yttrandefrihetens principer; allt annat är förkastligt.

Per Westberg skriver i SvD: "Voltaires 'Traktat om toleransen' har de senaste dagarna tryckts i hundratusen exemplar. Upplysningsarvet från den blasfemiske motståndaren mot religionens anspråk på helighet har levt vidare i ett långvarigt intellektuellt arbete i förnuftets tjänst för att avlägsna fördomar och fanatism. Nu har 'Jag tänker alltså är jag till' (enligt en filosof) ersatts med 'Jag tror alltså är jag till'."

Jag tänker ofta på min framlidne partikamrat i Norge Jo Benkow. Under de åren jag var ordförande i Molde Unge Høyre var han talman (stortingspresident) på stortinget (norsk riksdag). Att han var jude gjorde mig extra stolt. Som efterkrigsbarn hade jag växt upp med berättelserna om judeförföljelsen och förintelsen. Aldrig mer! Det skulle aldrig mer få hända! Jo Benkow, som var den förste judiska ledamoten i norsk riksdag, blev för mig ett levande bevis på detta.

Det var först efter att jag hade invandrat till Sverige som jag blev medveten om att judehatet fortfarande existerar i Europa. Det var först i mitt nuvarande hemland som jag mötte på antisemitism i verkligheten. Jag trodde inte mina egna öron första gången jag mötte på dessa vidriga fördomar. Vad är det för fel på folk?

Efter terrorattentatet i Paris så finns det en ökad hotbild mot judar i Sverige. Hotbilden mot de judiska församlingarna har ökat under de senaste tio åren. När det gäller attentatet finns det olika uppfattningar om bland annat satirtidningen. Den här blivande journalisten, Philip Krook, har jag svårt att förstå. Krook skriver: "Ja, bröderna Kouachi var terrorister som attackerade det fria ordet men tidningen Charlie Hebdo blir inte automatiskt ett oskyldigt offer för det. Ja, yttrandefriheten fick sig en törn i onsdags men den yttrandefrihet som straffades gick ut på att kränka en hel folkgrupp."

För det första så gör satirtidningen Charlie Hebdo narr av alla religioner och inte endast Islam. För det andra så var det oskyldiga människor som terroristerna dödade. För det tredje så är inte muslimer en folkgrupp. Svenska journalister tycks ignorera antisemitismen i dåden. Det är både naivt och farligt.

Vi kan inte välja var i världen vi föds. Vi kan inte välja vilken familj vi föds i eller vilken samhällsklass vi kommer ifrån. Vi kan inte påverka vårt ursprung eller vår historia. Men framtiden kan vi göra något åt. Morgondagen är vår. Det svenska ordspråket "Av födsel och ohejdad vana" säger så mycket. Vi föds in i religioner. Vi påverkas av våra familjer när det gäller politiska uppfattningar och andra val vi gör i livet. Det är inget en kulspruta eller ett maskingevär kan ändra på!