fredag 29 november 2013

Den svensknorska gemenskapen...

Erik Helmerson på DN förstår inte varför norrmän blir så upprörda över att svenskar kallar norske Fremskrittspartiet fascistiskt. Med tanke på att det sämsta du kan bli kallad i Sverige är rasist så är ju Helmersons förvåning över upprördheten ganska svår att förstå. Jag tog kontakt med Helmerson under den norske valrörelsen i höst och undrade om DN inte borde bevaka den norske valrörelsen minst lika mycket som de täckte valet i Tyskland under samma tid. DN skrev en hel Världen-bilaga om Tyskland och knappt ett ord om det norske valet. Förrän efteråt såklart. När norske Fremskrittspartiet kom med i den nya norske regeringen tog det hus i helvete i Sverige. Det lilla landet Norge kom i fokus för första gången på mycket länge.

Det pinsamma med svenskar är att vi vet så litet om Norge, säger den halvnorske Jan Guillou i Skavlan. Att Guillou sedan vill vara så politiskt korrekt att han hävdar att Fremskrittspartiet kan jämföras med Sverigedemokraterna gör honom mycket litet trovärdig i den här debatten. Sverige ses som ett feministiskt helvete, säger den norske författaren Anne Holt i samma program. Men hon säger även att hon vet att det inte är så illa. Hon är också chockerad över att en klok man som Guillou kan säga så många dumma saker. Det är jag också.

Erik Helmerson skriver något mycket intressant: "Den norske författaren Karl Ove Knausgård beskrev i 'Min kamp 2' den svenska konsensuskulturen. Jag vill minnas hur det var någon tv-debatt mellan två norska akademiker som nästan fick Knausgårds svenska fru Linda att ringa 112: Försöker de döda varandra? Nej då, det är lite diskussion bara, de är i princip helt överens. Och sedan: Karl Ove Knausgårds egen ilska över hur Sverige bara tillåter en enda åsikt, och den enas man om medan man ömsesidigt bugande backar ut ur rummet." Varför tillåter man bara en enda åsikt åt gången i ett ämne i Sverige? Borde inte det bekymra oss?

En balanserad Claes Arvidsson skriver i SvD: "Sent omsider har Wiman öppnat sina sidor men det förtar inte intrycket från mejlväxlingen att den verklighetsbild som Arnstad ville sätta inte fick störas. Samma bild har för övrigt kolporterats i klickvänliga Aftonbladet. Reaktionen i Norge har blivit en blandning av sura miner, upprört försvar och en viss häpen förvåning över foliehattarna på andra sidan kölen. Det kan man förstå."

En självutnämnd förståsigpåare Henrik Arnstad har fått stor plats i debatten om norsk rasism eller vad man vill kalla det. Han får sumera reaktionerna på debatten om den norske rasismen, skriver DN. Den norske rasismen? Man tar sig för pannan. Jag kan meddela mina läsare att jag knappt hade hört något rasistiskt i hela mitt liv innan jag flyttade till Sverige 1993.

Tillbaka till Arnstad. Han skriver: "Diskussionen om Fremskrittspartiets (Frp) insteg i den norska regeringen handlar inte om Norge. Ännu mindre om en landskamp med Sverige. Øyvind Strømmen undrar (DN 21/11) om han bor på samma jordklot som jag. Det gör han. Framför allt bor vi i samma världsdel. Debatten handlar om Europa, en plågad kontinent som fortfarande läker såren efter katastrofen 1939–1945."

Arvidsson bekräftar att man i Sverige bara klarar av en verklighetsbild i taget. Nu har kultureliten med Björn Wiman i spetsen bestämt att Arnstads bild av Norge är den rätta och då får det vara så. Vad vi som är norrmän tycker är uppenbarligen helt oväsentligt och ointressant. Jag som älskar Björn Wimans tidningstexter är mycket besviken. Mannen skriver normalt som en Gud fast jag ibland undrar om han mest skriver till de lärda och inte till oss bönder då hans texter ofta är onödigt svårt skrivna. Ni kommer ihåg Erik Axel Karlfeldts ord; att tala med bönder på bönders vis och de lärda på latin?

Jag har funderat mycket över den här debatten och tänkt att om svenskar kan ha en så skev syn på ett folk som de borde ha mycket bättre koll på, alltså vi norrmän, hur skev syn har de då inte på andra folkslag? Kom ihåg att det är i Sverige man har ett, mig veterligen, ett riktigt rasistiskt parti som har rötter i nazismen. Det kanske är det som borde oroa Arnstad, Wiman och company? Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?

Socialdemokraternas Björn Rosengren kallade Norge en gång för den sista Sovjetstaten. Med tanke på hur DN har censurerat debatten på sina kultursidor på sistone så är det kanske Sverige som är den sista Sovjetstaten? Det är fascinerande när människor med makt skall förklara sig ibland. Björn Wiman på DN skriver, efter att min tidigare partikamrat Kristin Clemet inte fick in sitt debattsvar på kultursidan, att Norge inte har replikrätt. Läs artikeln som Wiman inte ville ta in här. Läs noga hela bloggartikeln till Clemet och fundera länge...

måndag 25 november 2013

Varför är Kent Ekeroth Sverigedemokrat?

Henrik Arnstad skriver i Aftonbladet: "Ett studium av SD:s politiska texter hittar fascismen relativt enkelt, vilket inte är så konstigt. Det var inte många år sedan partiet framstod som mer eller mindre öppet nazistiskt, inklusive judehatet." Det är för mig därför helt obegripligt att Kent Ekeroth, som är född jude, vill vara med i Sverigedemokraterna? Hans mor är en invandrad polsk judinna. Hon tillhör alltså en av de mest förföljda folkgrupperna i Europa genom tiderna.

Hämtat från Wikipedia: "Ekeroth förmedlade donationer till och registrerade webbdomänen för webbplatsen Politiskt inkorrekt, samt senare även webbplatsen Avpixlat. Den senare grundades 2011 och blev efterföljare till den nedlagda bloggen Politiskt Inkorrekt. Avpixlat har beskrivits som rasistisk, främlingsfientlig och högerextrem."

Vad är det som får en ung man med invandrarbakgrund att gå med i det mest invandringskritiska partiet i Sverige? Vad är det som får honom att betala för att hat sprids på nätet via sajter som Avpixlat?

Svensk-iranske Borzoo Tavakoli skriver bland annat detta till Kent Ekeroth: "Den demokrati som jag respekterar, men som du bara utnyttjar, har givit dig en plats i Sveriges riksdag. Du sitter i riksdagen och hetsar mot mig. Detta är som fenomen inget nytt för mig. Irans parlament är fyllt av sådana som du. Det är faktiskt svårt för mig att avgöra om de islamiska mullorna i Irans parlament är långsiktigt farligare för mänskligheten än du är i din roll i Sveriges riksdag."

I dag är det muslimer som svartmålas i Europa. På Hitlers tid var det judarna man hetsade mot och nästan utrotade. Svensk polis tyckte uppenbarligen att det var romer som var problemet. I morgon kan det vara någon annan folkgrupp som får skulden för allt ont.

Jag tänker på den tänkvärda dikten "Du må ikke sove" som norrmannen Arnulf Øverland skrev 1937. Läs de här orden: "Vi vet ikke selv, hvad vi ligger og venter, og hvem der kan bli den neste, de henter. Vi stønner, vi skriker - men kan dere høre? Kan dere absolutt ingenting gjøre?" Ja vem kan bli den nästa de hämtar?

fredag 22 november 2013

Norske Fremskrittspartiet är inte ett rasistiskt parti

Norsk-irakiske författaren Walid Al-Kubaisi skriver om det toleranta Norge eller mer korrekt den norske toleransen. Han är så positiv och klok Walid så man vill bara läsa mer av det han skriver och så skriver han så vackert på nynorsk. Han skriver: "Eg har vore i Noreg i om lag tretti år, og eg har aldri opplevd rasisme. Når eg høyrer om opplevingar med rasisme, freistar eg å sjå dei i kontekst. Då oppdagar eg at det ikkje er rasisme det er tale om."

Den svenske journalisten Henrik Arnstad skriver inte lika vackert om mitt fosterland Norge. Han har hängt på den politiskt korrekta gnälliga trenden om att Norge numera styrs av rasister därför att Fremskrittspartiet ingår i den nyvalda regeringen.

Henrik Arnstad skriver i DN: "Det intressanta är att stora delar av det norska samhället – inte bara högern utan även vänstern och norska politiska journalister – till stor del sluter upp i försvaret av FrP. Partiet har 'oförtjänt dåligt rykte' och är inte rasistiskt, hävdar exempelvis en av landets mest erkända politiska kommentatorer, Harald Stanghelle. Bland norska antirasister existerar ingen enighet, men vissa försvarar FrP, som ett parlamentariskt skydd mot 'riktiga' rasister. I övrigt har försvaret av FrP riktat sig mot svenska kritiker, som inte anses begripa norsk politik."

Arnstads artikel heter "Därför förstår inte Norge faran med regeringens rasism". Man blir mörkrädd när man läser hans text därför att den osar av fördomar och okunskap. Norrmän är dumma i huvudet helt enkelt och fattar ingenting, så kan man tolka eller uppfatta svenskens ord.

I 20 år har jag bott i Sverige. Jag äger en liten bit svensk mark då jag har köpt och betalat mitt hus och min tomt. Jag kan inte påstå att Sverige är mitt land, för svenskarna kommer jag alltid att vara norska. Det gör inget. Jag är inte född här, min släkt är inte härifrån och mitt äldsta barn har redan flyttat hem till Norge igen. Jag har inget behov av att känna mig svensk då jag inte är det. Jag har dock behov av att bli respekterad för den jag är, precis som alla andra. Att då stå ut med den okunskap som finns om oss norrmän och om norsk politik i detta land är ibland ganska svårt. Men, man skall då komma ihåg att väldigt många svenskar inte vet särskilt mycket om svensk politik heller. Det är kanske så svenska makthavare vill ha det? Lite opium till folket så håller de käften, eller?

Vem tjänar på all denna okunskap? Norske Øyvind Strømmen skriver: "Den intellektuella slappheten leder till att många svenskar tror att det är Sverigedemokraterna de ser när Fremskrittspartiet hamnat i regeringen, trots att det förra är ett högerradikalt parti med rötter i ren och skär högerextremism, medan det senare är ett högerpopulistiskt parti med rötter i en skatteprotest. När det faktum att Frp hamnar i regeringen uppfattas som att Norge är på väg in i det fascistoida, är det nödvändigt att säga ifrån. Tro mig: jag skulle hellre använda tiden till att kritisera dem. Men detta är inte det värsta. För vem tjänar på att svensk debatt uppfattas – med rätta eller ej – som stängd, som tabupräglad? Vem tjänar på att även ett relativt moderat högerpopulistiskt parti som Frp möts av rop om att 'vargen kommer'? Jag tror jag vet. Det är det Jimmie Åkesson som gör."

Till svenska journalister vill jag lite vanvördigt säga skärp er! Jag vågar göra det för det behövs! Jag förstår att det kräver arbete och slit och göra ett bra jobb. Men med tanke på att alla tidningar i detta land är subventionerade av våra skattepengar kan vi som skattebetalare kanske få komma med några krav, i anständighetens namn?! Journalister har väl inte betalt för att sprida fördomar?

tisdag 12 november 2013

Vuxenmobbning och självmord

DN berättar: "En man mådde så dåligt efter att ha upplevt att han blev mobbad på sin arbetsplats att han tog sitt liv. I dag inleds en unik rättegång i Östersunds tingsrätt där mannens chefer åtalats för vållande till annans död." Mobbning är maktmissbruk. Jag hoppas att cheferna döms. Det kunde ha varit jag. För de som aldrig har haft självmordstankar är det kanske svårt att förstå att någon kan ta sitt eget liv.

Jag var endast nio år första gången jag försökte ta mitt liv. Jag blev mobbad varje dag i skolan i låg och mellanstadiet och utsatt för våld i hemmet i stort sett dagligen under samma tid. Nästa gång jag försökte sluta leva var jag 15 år. Fast den gången var det mer ett rop om hjälp. Några fler självmordsförsök har det inte blivit för min del. Men sedan jag slog larm om missförhållanden på min arbetsplats Hallanstalten 2004 har tankarna på självmord kommit oftare och oftare. Depressionerna har varit många.

Det är ibland en stor bedrift att överleva. Jag är mycket stolt över att jag har lyckats med det. Än så länge lever jag. Jag har mod, kraft och styrka kvar till att fortsätta kämpa för det jag tror på. Jag har för många som behöver mig just nu. När livet är en berg- och dalbana så kan man både skratta och gråta samtidigt av ren och skär hopplöshet. När tunneln är som mörkast är varje litet ljus man ser mycket synligt. Men det är samtidigt snabbt och försvinner fort.

I många år har jag blivit utsatt för det jag vill kalla vuxenmobbning. På Hallanstalten blev jag utsatt för allvarlig mobbning av min chef Tina Katisko. Hon är kvar där och behandlar folk lika illa fortfarande. Det gör mig ont. Katisko är maktgalen och elak. Det är sådana personer som premieras inom kriminalvården tyvärr.

Den värsta vuxenmobbning jag har sett är den andra personer och jag har fått uppleva inom Strängnäspolitiken hos Moderaterna. Den personförföljelse jag blivit utsatt för och fortfarande utsätts för i mitt parti har lett till att jag under lång tid tappade livslusten totalt. Min läkare krävde att jag skulle äta antidepressiva mediciner. Men jag mådde så dåligt av dem så jag har slutat äta de.

Min kvinnliga partikollega som leder mobbningsaktionen vet hur tufft min familj och jag har haft det under mycket lång tid på grund av sjukdom. Ändå håller hon på mer än någonsin för att frysa mig ut från gemenskapen. Kosta vad det kosta vill! Det är därför jag skriver om detta. Jag tänker på socialsekreteraren Lars Persson som tog sitt liv för att hans chef trakasserade honom. Chefen måste ha förstått vad han/hon höll på med. Alla vet att mobbning kan driva folk in i döden. Kanske dags att vi pratar mer om fenomenet mobbning?

söndag 10 november 2013

Ann Landerholm och Maria von Beetzen vill styra Nyamoderaterna i Strängnäs

År 2008 blev moderaterna utslängda från maktens korridorer för att Ann Landerholm (M) sket i det blåa skåpet rejält. Valet 2010 gjorde moderaterna sitt bästa val någonsin och ville självklart ta över makten i kommunen. Men det var ingen som ville samarbeta med moderaterna. Maria von Beetzen hade tagit över rodret och hon hade svårt att charmera Jens Persson (C) med flera. Strängnäsmoderaterna som under 20 års tid nu mest har gjort sig kända för "kannibalism", de har avpolleterat sina egna på löpande band, är det ingen som vill regera ihop med. Jag förstår varför. Hur säker blir en sådan allians?

Strengnäs Tidning ringde mig i dag. Maria von Beetzen hade berättat för tidningsredaktören Kristina Levin att jag inte får vara med i provvalet. Det mest intressanta är att Maria von Beetzen ljuger både till mig och för tidningen.

För ett par månader sedan träffade jag Maria på Gudstjänst i domkyrkan. Jag frågade henne om hur det blev med provvalet. Hon berättade för mig att det blir provval som vanligt men att hon i egenskap av ordförande i nomineringskommittén skulle censurera bland de nominerade namnen innan hon lade fram de till de andra i kommittén, om det behövdes så att säga. I klartext betyder det att hon skulle plocka bort personer hon inte ville ha på listan.

När nomineringskommittén träffades den 16 oktober fanns inte mitt namn med på listan. En av ledamöterna frågade varför då personen visste att jag var nominerad av flera medlemmar. Maria svarade att hon självmant hade plockat bort mitt namn. Hon förklarade att det hade hon gjort för att länsförbundet hade uppmanat henne att göra det. Jag har kollat upp detta och det stämmer inte. Moderaternas länsförbund lägger sig inte i partiets provval runt om i kommunerna. En i styrelsen skriver så här till mig: "Vad jag känner till så finns det inga beslut om hur förening eller kretsstyrelser hanterar provvalslistor. Konstigt vore väl annat! Däremot är det upp till till krets eller förening att ha eller inte ha provval."

Maria von Beetzen har skriftligen påpekat för mig att nomineringskommittén har tagit det här beslutet. Men det är lögn och förbannad dikt. Jag har talat med flera i nomineringskommittén. Samtliga av de har bekräftat att det Maria säger inte är sant. Någon borde ställa frågan om hon kan ljuga om sådana här saker vad mer kan hon inte fabulera om? Sedan jag gick tillbaka till moderaterna för två år sedan har jag bara fått möta vänlighet och glädje från mina partikamrater. Jag har förstått att Ann och Maria inte har varit så förtjusta. Men då jag tror att mitt parti är både rättvist och demokratiskt har jag tagit det hela med ro.

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Maria von Beetzen och Ann Landerholm, som slåss som hund och katt, skall alltså bestämma vilka som får delta i ett provval. Ann Landerholm har sagt att det är för att hon är rädd för att medlemmarna skall rösta på mig. Hon har nog inte helt förstått vad demokrati betyder? När hon var kommunalråd sade hon till  journalisten Tomas Widmark att tjänstemän och andra skulle hålla käften till tidningen. Diktaturfasoner är ingen trevlig sak.

Flera partimedlemmar har frågat mig varför Maria och Ann håller på med denna mobbning och personförföljelse av mig, det är så flera uppfattar att det är, som de gör. Jag har inget svar på den frågan. Det har uppenbarligen inte Ann och Maria heller. De svarar bara att jag inte är lojal. Lojal mot vem? Jag kommer så väl ihåg när Ann Landerholm mobbade ut Patrik Odelstierna, Inga-Britt Back och Eric Öhnell från vårt parti tidigt på 2000-talet. Hennes argument då var att de inte var lojala. Men några konkreta exempel kunde hon inte komma med.

När moderaterna skulle välja ny gruppledare ringde Maria von Beetzen mig och frågade om råd. Hon var mycket skeptisk till att Ann Landerholm ville bli gruppledare. Mitt råd till Maria och som hon sedan också följde var att backa upp Ann. Självklart tyckte jag det då jag även ansåg att hon skulle ha blivit oppositionsråd när hon blev utslängd som kommunalråd. Ann var aldrig ett bra kommunalråd. Man måste vara en bra lyssnare för att kunna bli det. Egenskaper som lyhördhet och inkännande är en förutsättning för att klara så tunga uppdrag. Att vara gruppledare är en helt annan sak. Moderaterna i Strängnäs har under flera decennier behandlat sina egna väldigt illa; särskilt starka kvinnor har råkat illa ut. Varför?

torsdag 7 november 2013

Vem är galen...

I dag frågade jag helt spontant en person om hon tror att jag är galen. Hon blev lika överraskad över frågan som jag själv. Självklart inte, var hennes svar. Hon undrade om jag verkligen hade trott att hon tyckte så. Absolut inte svarade jag och skrattade gott. Under hela powerwalksmilen efteråt så log jag. Jag lyssnade på god musik och log.

För ett tag sedan fick jag veta att en kvinna inom mitt eget parti Nya Moderaterna springer land och rike runt och förtalar mig till Gud och var man. Det har hon visst hållit på med i flera år. Hon säger att jag är psykiskt störd och galen. Hade jag trott på rättssystemet i Sverige så hade jag självklart polisanmält kvinnan i fråga. Det hon håller på med är olagligt och straffbart. Men hon tillhör den politiska adeln och jag är bara en vanlig människa. Därför kan hon bete sig hur hon vill.

Jag minns så väl år 2008 när hon berättade för Erik Berg i Strängnäspartiet att jag hade skällt ut någon. Det hon samtidigt glömde säga var att det då var 15 år sedan det hände. Det var när jag var en hormonstinn höggravid 26-åring som fick fnatt på min dotters lärare. Mamma-mia take a break! Många inom partiet har synpunkter på hur hon är och ur illa hon behandlar folk. Två trogna partikamrater har precis lämnat partiet och flera lär det bli. Men ingen törs agera på annat sätt. Det kallas svensk politik. När regeringen träffas är det rena rama släktträffen! Det känns som om jag bor i ett u-land där korruption och diktaturfasoner får frodas hej vilt.

Hon kanske tycker att jag är en cancersvulst på "Moderatkroppen"? Känner ni igen mönstret? För så här har det väl varit i alla tider? Så fort en kvinna är obekväm eller besvärlig på något sätt så har hon blivit uppfattat och beskriven som hysterisk, tokig och oberäknelig. Det har varit ett effektfullt vapen och är det ofta fortfarande.

Förra året fick jag ett mail från kommunfullmäktiges ordförande Lotta Grönblad (S) (Ann-Charlotte Grönblad) att hon inom några timmar skulle polisanmäla mig om jag inte bums plockade bort ett blogginlägg jag hade skrivit om henne långt tidigare. Jag hade bloggat om en nyhetsartikel i tidningen som handlade om att hon hade skatteskulder. Moderaternas dåvarande oppositionsråd Maria von Beetzen hängde på och fyllde min inbox med en massa otrevliga och mästrande mail. Samtidigt blev politiker inom ett parti uppmanade till att vare sig hälsa på mig eller prata med mig. Man kan ju fråga sig vilka som är galna på riktigt? Någon polisanmälan har jag inte sett något till än.

Jag har helt sedan jag började blogga 2007 varit väldigt frispråkig och ärlig. Några gånger har jag varit plump och tagit i alldeles för hårt. Det ber jag om ursäkt för. Men jag tycker det är mer renhårigt och hederligt att skriva om saker på en blogg, och till och med låta vem som helst kommentera på bloggen, än att prata bakom ryggen på de man har synpunkter på. Det beteendet kallar jag för mobbning. När jag har synpunkter på saker och ting berättar jag öppet om det. Jag springer inte bakom ryggen på folk. Alla vet att politiken i Strängnäs kan vara en riktigt liten och patetisk ankdam. Det gäller att häva sig över den nivån.

Några kallar mig lite elakt för konfliktbenägen. De allra flesta kallar mig för modig och oerhört stark. Jag är modig och har ett stort rättvisepatos. Jag slog larm 2004 om missförhållanden på min egen arbetsplats, Hallanstalten, fast jag visste att det ville kosta mig min yrkeskarriär. Jag ångrar att jag slog larm, men jag vet innerst inne att jag skulle gjort precis samma sak igen. Jag vill sova gott på natten. Jag vill kunna se mig själv i spegeln. Svårare än så är det inte. Men det kostar blod, svett och tårar!

onsdag 6 november 2013

Det hänger på håret!

Synonymer på hår är hårväxt, hårbeklädnad, man; kalufs, lugg, barr; frisyr, lockar; hårstrå, fjun; på ett hår när, på håret mycket nära, ytterst nära, nätt och jämnt. Det finns ju de som nätt och jämnt har hår.

Jag har 1 meter långt hår och sparar fortfarande. Min pappa sa att håret är kvinnans vackraste attribut; fagert är håret. Vi har haft en kung i Norge som hette Harald Hårfagre.

När vi i Strängnäs skulle få ett nytt kommunalråd 2001 var jag bland de fyra kandidaterna, till kommunalrådsposten, som Strengnäs tidning spekulerade om; tre män och jag. Tidningen skrev något om alla fyra personerna. Männen fick beskrivningar som officer, gentleman, redan en fot i kommunstyrelsen och för närvarande (redan) kommunalråd. Om mig stod det: "... ung, kvinna, invandrare och skulle utan tvekan bli landets mest hårfagra kommunalråd." Jag har skämtsamt tagit upp detta med journalisten i fråga några gånger. Har någon av er sett en liknande beskrivning av t e x finansministern Anders Borg? Han har ju utan tvekan det längsta håret någon finansminister i Sverige någonsin har haft; alltså den mest hårfagra finansministern i svensk historia. Uppdaterat 2013-11-05: Jag hade alltså helt fel när jag skrev denna artikel år 2008. Nu har Anders Borg (M) klippt av sig sin hästsvans och det blev en världsnyhet. Så fel man kan ha :-)

Hår är onekligen något som upptar människor. Vi lägger ner ofantligt mycket pengar på hårprodukter med mera. Förutom ögon och händer så tittar vi mycket på folks hår när vi träffar de för första gången. Hår väcker frågor. Jag har fått så många frågor om mitt hår att jag kan fylla en bok med dem; enormt konstiga och roliga frågor dessutom. Vad jag gör med håret på natten? Då brukar jag svara att jag lägger det i nattduksbordslådan. Andra frågor jag får: - Vad gör du med håret när du är på ditt arbete på fängelset? – Hur tvättar du håret? – Hur mycket schampo och balsam går det åt? – Hur länge har du sparat? – Är det äkta hår?

Det fånigaste påståendet jag har hört om hår är att man inte kan få makt i Sverige om man inte är kortklippt; alltså utan kort välklippt frisyr ingen position.

Uppdaterad 2013-11-05: Nu är det ju så att vår finansminister Anders Borg (M) har klippt sig och det blev huvudnyhet i Sverige i går, därför publicerar jag denna bloggartikel igen. Den som har roligast vinner! 

tisdag 5 november 2013

Trygga människor är duktiga ledare

Under mina 20 år inom svensk kommunpolitik har jag sett mycket som förbryllar mig. Men det är också mycket som imponerar. Under 5 mandatperioder, 3 perioder som Moderatpolitiker och 2 som Strängnäspartist, har jag observerat och betraktat hur den politiska interaktionen ser ut i en liten kommun som Strängnäs. Det har varit så roligt, lärorikt och underhållande att få vara med i denna fascinerande värld så jag har faktiskt bestämt mig för att åter ställa upp i ett val i denna kommun; valet 2014.

Det vill säga om medlemmarna i Nya Moderaterna i Strängnäs kommun kryssar fram mig. Vi har ju snart provval och jag vet att flera medlemmar har nominerat mig till provvalet. Om eller när nomineringskommittén frågar mig om jag är beredd att ställa upp så kommer jag självklart att tacka ja då jag fortfarande är relativt ung och har mycket kvar att ge. Det skall bli så spännande.

Jag har roat mig med att se tillbaka på alla de politiska uppdrag jag har haft och de jag har. Jag har varit kommunfullmäktigeledamot sedan valet 1998; det blir sammanlagt 16 år nästa år. Jag kom in i kommunstyrelsen 2001 och var med där tills 2012. Jag var ordförande i Teknik- och fritidsnämnden 2007 till 2008, sedan ledamot i samma nämnd fram till 2009. Jag blev ledamot i Socialnämnden redan 1996 och var kvar där till 2002. Jag var biträdande gruppledare för Moderaterna från 2000-2003.

Jag satt i Regionförbundet Sörmlands förbundsfullmäktige 2003 till 2006 och Kommunförbundet Sörmland 2003 till 2006. Var med i Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden 1999 till 2002. I Demokratiberedningen från 2001 till 2006 samt Plan- och byggnämnden 2009 till 2011. Nämnden för Hållbart Samhälle 2011 till 2012. I tillägg har jag varit ordförande för både Moderaterna och Strängnäspartiet. Jag har gått MKF-utbildningen, det är Moderatkvinnornas treåriga ledarskapsutbildning. Jag har varit både adept och mentor inom partiet. Innan jag kom till Sverige var jag under 6 år ordförande för en MUF-förening (Unge Høyre) i Norge och har gått flera politiska kurser i mitt gamla hemland.

Under mina 20 år i Strängnäspolitiken har jag sett många politiker kommit/födas för att sedan få lämna, ofta abrupt och brutalt. De allra flesta av de har varit kvinnor och de har som oftast varit Moderater. Jag skulle kunna skriva en bok om alla dessa fruktansvärda maktkamper och brutala mobbningsaktioner. Det var nämligen inte bara av ideologiska skäl jag lämnade Moderaterna 2005. Det var inte bara partiets dåvarande totala okunskap om kriminalvårdspolitiken som gjorde att jag gick. Jag har aldrig sett så mycket mobbning. Människor, som jag tyckte om, blev så dåligt behandlade att jag trodde nästan inte mina egna ögon. Kan vuxna vara så elaka?

Jag har alltid varit frispråkig och snart blev det min tur att frysas ut. Men det är inget jag vill dra upp nu. När jag för snart två år sedan blev medlem i Moderaterna igen valde jag att lägga gammalt groll bakom mig och se framåt. Historien finns där. Men jag upplever att Moderaterna i Strängnäs kommun har gjort en lång och viktig resa. Vår partiledare och statsminister Fredrik Reinfeldt har sagt att alla behövs och det är den tonen som råder nu. Det gör mig glad. Strängnäspolitiken har varit så personfixerad, vilket har inneburit ett mycket stort lidande för enskilda personer. Ingenting är värd det. Skönt att se att nivån har lyft sig. Vårt nya oppositionsråd Jacob Högfeldt tillhör ingen gammal falang inom partiet, han är klokare än så. Trygga människor är trygga ledare. Jag har bara hört gott om Jacob och har stora förhoppningar på hans ledarskap.