onsdag 23 oktober 2013

Liberalismens falska altare

Förra veckan var en väninna och jag i Mariefred och lyssnade på Erik Leijonmarck; föreläsare och konsult med särskild inriktning på cannabis. Det var IOGT-NTO som hade bjudit in till denna intressanta föreläsning om cannabis. En Moderat från socialnämnden var också där, han var den enda politiker från nämnda nämnd som var där trots att socialnämndens sekreterare hade rekommenderat alla ledamöterna att gå dit. Som Moderat var jag självklart stolt över att min partikamrat kom dit.

Hemma hos mig är det jämnt ungdomsgård då jag har två unga söner som bor här. Genom de och andra unga människor jag möter i kommunen så har jag förstått att det nästintill är enklare att få tag på hasch och marijuana i vår kommun än alkohol. Det är också känt att det numera är mer accepterat att röka på, som det heter, än att dricka alkohol. Argument som framförs är att drogen är mindre skadlig än alkoholen och den ger ingen baksmälla. Jag är förskräckt över den okunskap som finns om cannabis bland unga i dag. För Guds skull det finns internet, som inte fanns när jag var ung, det finns människor som lider av sviterna efter att de använt cannabis. Ibland resten av livet.

Jag har träffat många 40-talister som erkänner att de rökte hasch och marijuna när de var unga, som om det var något helt ofarligt och naturligt. Hur många av de som har skadat sin hjärna och hur många av de som senare har fått en psykos eller utvecklat schizofreni vet jag inte. Själv hade jag förmånen att vara ung på 80-talet när informationen om drogens skador var väl kända och glorifieringen av flower power eländet och alltihopa hade lagt sig. Förnuftet hade tagit över. De allra flesta provade inte droger på 80-talet. Det var ute helt enkelt. För mig var det helt otänkbart att prova droger. Det skulle inte falla mig in att utsätta mig för risken att få en haschpsykos eller något liknande. Vi visste att det var farligt. Varför är det annorlunda nu?!

Nu är det annorlunda på flera sätt. Det mest allvarliga som har hänt sedan 80-talet är att det finns en hel del människor i dag som är beredda att offra unga människor på det jag vill kalla liberalismens falska altare. Frihet framför allt är slagordet. Det är allvarligt. Vi behöver en debatt om detta.


tisdag 22 oktober 2013

Höga lokalkostnader i Strängnäs

Ordförande i barn- och utbildningsnämnden Fredrik Lundgren (FP) berättar med stolthet i dagens tidning: "Under 2000-talet har ett flertal friskolor startat i Strängnäs och dessa har blivit väldigt populära." Klart att han är stolt, han har ju själv varit med att starta Roggeskolan och han har även arbetat på Europaskolan. Den impopulära omorganisationen av den kommunala skolan, som Lundgren har tvingat igenom, har mer eller mindre pressat många föräldrar att ta sina barn ur den kommunala skolan. Man kanske inte skall ha en friskolekramare som ordförande i barn- och utbildningsnämnden? Fredrik Lundgren har en stor del av skulden när nu så många som var tredje grundskoleelev i kommunen har valt att gå i en friskola. Detta har lett till att vi har för stora lokaler i förhållande till antalet elever.

Det faktum leder oss tillbaka till vad det hela handlar om, eller skulle handla om. År 2007 fick kommunens före detta kommunchef Jan Heimdal i uppdrag att komma med besparingsförslag. Hans första utkast till besparingar innehöll förslag om att göra besparingar genom att omorganisera samhällsbyggnadskontoret och att lägga ner en eller flera bygdeskolor. Kommunen hade redan då för många tomma stolar i den kommunala skolan. Då gick Centern i taket och hela utkastet blev aldrig offentligt.

En av sakerna som sedan hände var att kommunalrådet Ann landerholm (M) ville "ge" bort Karinslundsskolan till Europaskolan. De som har följt med vet vad som hände sedan, fempartialliansen sprack och Jens Persson (C) och Björn Lind (FP) tog in Socialdemokraterna i maktens korridorer i Strängnäs kommun. Skolkarusellen togs över av Lotta Grönblad (S) och hon började med att lägga ner den populära Långbergsskolan. Man började med att flytta skolan eller rättare sagt flytta Långbergsskolans elever till en annan skola långt från skolans upptagningsområde. Det var början på slutet för en av kommunens mest attraktiva låg- och mellanstadieskola. Den sorgen är svårsmält för många.

Efter valet 2010 utökades trion S, C och FP med Miljöpartiet. Det var då Fredrik Lundgren tog över makten i barn- och utbildningsnämnden. Det var starten till det största uppror bland föräldrar som kommunen någonsin har haft. Kommunens första skolrevolt "föddes". Resten kan ni läsa om på politiska bloggar samt i lokaltidningen.

Kommunalråden Jens Persson (C), Fredrik Lundgren (FP), Terese Askerstedt (MP) och Tord Tjernström (S) har alla ett stort ansvar för den nu genomförda omorganisationen av de kommunala skolorna i centrala Strängnäs. Man vet inte ens om den stora och omdebatterade skolomorganisationen påverkar lokalkostnaderna framöver, berättar Fredrik Lundgren i dagens tidning. Man häpnar! "Skolcirkusen" som startades för att spara skattepengar kommer förmodligen att kosta mer än den smakar. "Skolkarusellen" som har lett till att elever flyttar från kommunala skolor och i stället väljer friskolor utarmar den kommunala skolan ytterligare. Katastrof är ett för milt ord i sammanhanget.


fredag 11 oktober 2013

Kan man prata öppet om psykisk ohälsa...

Det var ett tag sedan jag var hos min terapeut. Mycket motvilligt gick jag till henne i dag. Hon är helt fantastisk på alla sätt och vis. En jätteduktig terapeut. Det är absolut inte på grund av henne att jag gick dit med tunga steg. Det var av helt andra orsaker. Lika stort motstånd känner jag för att ta den antidepressiva medicin min läkare har ordinerat till mig. Men jag sväljer den varje dag och mår pest av alla biverkningarna. Biverkningarna skall gå över sägs det. Jag hoppas. Jag har även svalt min stolthet och gör precis som läkaren och alla andra inblandade säger att jag skall göra. Det skall tilläggas att jag har världens bästa läkare. Hon har varit min läkare i 20 år. Försäkringskassan kräver att behandling sätts in. Alla som får diagnosen utmattningsdepression måste nog behandlas så här, enligt de. Jag har försökt förklara för Försäkringskassans handläggare att det finns yttre omständigheter som gör att vare sig medicin eller terapeutiska samtal kan hjälpa mig just nu. Även när vi blir allvarligt sjuka skall vi liksom ingå i någon mall. Det känns i alla fall så. Alla skall genom samma process vare sig den hjälper eller ej. Allt skall ju dokumenteras. Det kanske skall se bra ut?

Min terapeut frågade mig: "När föll du?" Hon ville veta när jag gick in i depressionen, vad det var som utlöste den, den här gången. Jag kunde inte svara på det. Frågan är om jag någon gång har varit helt ur mörkret? I alla fall de senaste åren. I bland pratar jag med en man som gick in i väggen för flera år sedan. När jag frågade honom om hur många gånger han hade drabbats av utmattningssyndrom, så svarade han att han nog aldrig hade kommit helt ur eländet första gången han blev sjuk. Så är det nog för flera av oss.

I morse ringde min handläggare på arbetsförmedlingen. Hon påminde mig om att i och med att jag är sjukskriven 75 procent så skall jag söka arbeten 25 procent av tiden. Jag svarade att jag självklart söker arbeten. Hur många arbetsgivare som vill anställa en som är sjukskriven 75 procent sades det inget om. Jag orkade inte ta upp det. Om jag mot förmodan skulle bli kallad på någon anställningsintervju vet jag inte vad jag skall säga. Min läkare ville egentligen sjukskriva mig 100 procent på grund av hur dåligt jag mår. Jag bad om att slippa det därför att jag arbetar varannan lördag på en arbetsplats där jag känner mig trygg och uppskattad. Fast jag har försämrat minne och ofta får panikångestattacker och gråtattacker så fungerar det att arbeta där därför att det är en vänlig arbetsmiljö. Mina kollegor är underbara och toleranta. Det håller ångesten i schack och gråten borta. Fast minnet går det ju inte att göra så mycket åt.

2011 fick jag diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och jag började i behandling. Strax därefter fick jag en provanställning som kurator på ett behandlingshem. Jag vågade inte berätta om min sjukdom till min nya arbetsgivare. Jag slutade med medicinen samt att gå i terapi och arbetade i stort sett dygnet runt. Jag sov i snitt tre timmar per dygn de månaderna jag arbetade på behandlingshemmet. Min hjärna gick på högvarv. Prestationsångesten var total. När sömnen äntligen infann sig kom mardrömmarna. Arbetsmiljön var allt annat än vänlig. Provanställningen avslutades. Det var ett spännande och intressant arbete som jag verkligen saknar. Att arbeta med klienter var en utmaning jag tyckte om. Jag ångrar inte att jag inte berättade för chefen om min diagnos då jag är övertygad om att han inte skulle förstå. Min närmsta kollega visste om min situation och han gjorde allt han kunde för att hjälpa mig då han tyckte att jag var en duktig kurator. Det finns änglalika människor.

Jag har skrivit om depressioner tidigare, här är länken. Här är ett citat från SvD: "– Det är absolut avgörande att vi pratar öppet om depressioner och att vi försöker avliva den skam och skuld som finns kring diagnoserna för det är oerhört betungande för de här människorna. Skam och skuld lägger sig som ett lock över dem. Det blir en dubbel isolering på det sättet, säger Mia-Marie Hammarlin. Hennes intervjupersoner i avhandlingen talar om 'fina' och 'fula' diagnoser. Utmattningsdepression är en lågstatusdiagnos medan cancer nästan är en fin diagnos, menar de." När jag fick två godartade tumörer och var tvungen att operera bort de i sommar så skrev jag om det på facebook. När jag nu ville skriva om min utmattningsdepression ringde jag först en god vän och frågade om jag verkligen kan berätta om detta? Det är ju tabubelagd. Det är ju skamligt? Det är ju tecken på svaghet? Sådana tankar dyker upp i mitt huvud. Jag är rädd för att illvilliga människor vill skada mig om jag är öppen om min psykiska ohälsa. Min vän bad mig följa mitt hjärta. Han ville att jag skulle göra det jag kan bäst; att skriva!

Depression kan vara lika dödlig som cancer. Några av oss tar livet av oss. Jag är därför av den uppfattning att man borde prata om detta. Före detta statsminister i Norge, Kjell Magne Bondevik, drabbades av så kallad depressiv reaktion och tog time out. Han vågade att tala om det. Men det var i Norge. Jag tror att man är mer tolerant i mitt gamla hemland än här i Sverige. Det är min subjektiva upplevelse. Jag kan ha fel. När jag har varit öppen om mina depressioner har andra politiker kallat mig för offer. Andra har kallat mig för rättshaverist. Det är så lätt att döma andra. Det är så enkelt att dela ut etiketter, fast de sällan stämmer. Jag älskar att skriva, även om de svåra sakerna i livet. Jag uppskattar när andra vågar göra detsamma. Det finns antagligen så många andra som gladeligen berättar folks historier om man inte gör det själv, tänker jag. Elaka tungor finns det ju gott om. Det är i alla fall min erfarenhet.

En god vän gjorde mig uppmärksam på en fruktansvärt elak debattartikel någon hade skrivit om mig i en dagstidning. Skribenten som kallade sig för psykolog framställde mig som en sektledare i likhet med han i Knutby. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Jag tog kontakt med redaktören på tidningen och han beklagade självklart att debattartikeln hade tagits in då den passerar alla anständiga gränser.

När jag gick hem från stan i dag träffade jag en kvinna som jag inte känner så väl, men jag blir alltid så glad när jag ser henne då hon alltid är så trevlig. Hon arbetar i en av stadens butiker. Vi pratade lite om livet. När vi skiljs åt så säger hon till mig: "Glöm aldrig att man alltid blir glad när man träffar dig, du sprider glädje omkring dig." Hennes vänliga ord fick mig att gråta hela vägen hem. Hennes ord gjorde både gott och ont på samma gång. Under Gudstänsten för några söndagar sedan så pratade prästen om änglalika människor. Den här kvinnan är änglalik.

Jag gillar fortfarande min pappas favoritordspråk allra bäst: "Gå en mil i mina mockasiner innan du bedömer vem jag är." Kom och gå en mil i mina mockasiner, vandra mina vägar för en dag. Medan regnet öser ner eller solen skiner, sedan kan du säga: sån är jag.

torsdag 3 oktober 2013

Vi måste ta tag i kvinnosynen

SvD skriver: "Sex tonårspojkar som tidigare dömts för en gruppvåldtäkt på en 15-årig flicka i Tensta i Stockholm i mars friades i fredags helt av hovrätten. I en intervju med Aftonbladet uttrycker flickan och hennes familj sin bestörtning över domen. - Vad ger detta för signaler? Jag vill att processen fortsätter, säger mamman till tidningen." Ja vad ger domen för signaler?

Uppsalastudenten Stina Zetterberg skriver i en insändare i DN: "Vi måste ta tag i kvinnosynen! Jag har hört de orden många gånger den här veckan, men om två veckor har alla vi vanliga åsiktsmaskiner glömt det. Det kommer att bli tyst om kvinnosynen tills en ny tragisk gruppvåldtäkt uppmärksammas och då återupprepas samma process, i värsta fall är de fördömande rösterna svagare. Vi kan hata och svära hur mycket som helst över de sex killarna som våldtog en flicka i Tensta, men det hjälper inte. Vi måste sluta prata om just de här sex individerna och våga ta tag i frågan på riktigt, för frågan är lika komplex som vårt samhälle och berör hela vårt samhälle."

Jag håller med henne om att vi måste ta tag i kvinnosynen. Men att vi inte skall prata om de sex killarna som våldtog en flicka i Tensta håller jag inte med om. Att de kunde frikännas i hovrätten är ett konkret exempel på att något är allvarligt fel och det måste vi prata om. Våldtäkt är aldrig okej. Även berusade unga män måste ta ansvar för vad de gör. Hur skulle det annars se ut? Vad är det för land vi bor i där lagen tillåter berusade unga män att skövla en kvinnas kropp bara för att hon inte skriker nej högt nog? Flickan sa nej. Ett nej är alltid ett nej.