måndag 30 december 2013

Familjen Urtegård/Wennerberg önskar alla ett GOTT NYTT ÅR 2014


Nu är det bara en dag kvar på det här året. Min man Pontus och jag håller på att göra i ordning nyårsmiddagen för våra vänner och släktingar som kommer och firar mig på min födelsedag i morgon. När jag var liten sade min pappa Jostein Edgar att det var på grund av att jag fyllde år på nyårsafton som folk sköt raketer. Jag som var pappas flicka hade inga problem med att tro på det.

Året 2013 har varit ett annorlunda år på flera sätt. Jag sprang mitt första lopp någonsin; Midnattsloppet i Stockholm i augusti. Jag lyckades med mitt mål att springa milen på under en timma. Systrarna Wennström, som ni ser på bilden, inspirerade mig. Tusen tack tjejer, ni är toppen!

Lyckan var stor när vår dotter Margarita kom hem till jul. Hon flyttade hem till Molde i Norge för flera år sedan och har inte kunnat fira jul tillsammans med oss sedan julen 2010 på grund av sitt arbete. Hon arbetar inom vårdsektorn och då får man arbeta många helger. Även våra svärföräldrar var hos oss på julafton. Det var vår tur att få låna dem. På ena bilden ser ni min dotter Margarita, min svärmor Birgitta och jag i vår matsal på julafton. Det var underbart att hela familjen kunde samlas till jul.

En stor begivenhet 2013 var att vårt yngsta barn Emil fyllde 20 år den 16 september. Tiden går alldeles för fort. Grabben går andra året på KTH och arbetar timmar på McDonalds i Strängnäs tillsammans med sin storebror Benjamin. På bilden skrapar han en trisslotter han fick av en kompis i födelsedagspresent.

Vi vill önska alla våra vänner och släktingar ett gott slut och ett riktigt underbart GOTT NYTT ÅR 2014! Kram, knus og klem till alla änglalika medmänniskor.

lördag 28 december 2013

Bör man göra det förbjudet att ge till tiggare?

Bo Rothsteins debattartikel i dagens DN fick mig att tänka på det norske ordspråket "Man skal høre mye rart før ørene detter av". Att en professor i statsvetenskap kan skriva något så fruktansvärt dumt övergår mitt förstånd. Han hävdar att det är omänskligt att ge pengar till människor i nöd.

Läs hela hans artikel "Därför bör vi göra det förbjudet att ge till tiggare" här.

onsdag 25 december 2013

Vem är egentligen Jason?

Jag kommer så väl ihåg när jag arbetade som kriminalvårdare på Hallanstalten och min pakistanske kollega Tahir påstod att jag inte visste någonting om livet. Jag tittade frågande på honom och undrade varför han sade så? Han kom med en lång nonsenshistoria om att vi som var födda och uppväxta här uppe i rika norden inte hade en aning om hur svårt livet var i fattiga länder som till exempel hans hemland Pakistan. När jag började arbeta tillsammans med Tahir ett par år tidigare hade han skrutit av sin egen vällyckade medelklassfamilj i just Pakistan. Tahir kom från en akademikersläkt och var själv utbildad optiker. Med stolthet visade han oss bilder från sitt fina barndomshem. Nu satt han där och talade till mig som om jag var en bortpjoskad individ från något kungligt slott här uppe i norr fast han visste att jag blev föräldralös som barn.

Så du menar att ingen av oss som är födda och uppväxta i länder som tex Sverige och Norge har några kunskaper om livet? Den frågan ställde jag och han nickade och sade ja just det, så är det! För mig var hela konversationen helt obegriplig. Vi var vana vid att Tahir betedde sig som prinsessan på ärtan på avdelningen. Han lyfte inte ett finger om inte några av cheferna var närvarande. Han gjorde inte ett dagsverk någon dag någon gång under alla de 4-5 åren jag arbetade tillsammans med honom. Men han var snabb med att ta fram rasistkortet och tycka-synd-om-kortet. Vi och dom var en begreppsvärld han vägrade kliva ur. Vi blev vana vid hans fördomar.

Jag tänker på Tahir nu när folk tjafsar om vem som är Jason och vilka som inte är det. Foujan Rouzbeh påminner mig mycket om honom då hon utstrålar samma typ av offermentalitet och har samma krav på tolkningsföreträde. Hon skriver: "Vi är marginaliserade men vi är här för att stanna. Vi är Jason. Ni är vita, män, medelklass och cis-personer. Ni behöver aldrig uppleva det vi gör i våra kroppar när vi blir stoppade i Reva-kontroller eller bortvalda i rekryteringsprocessen. Ni bor bekvämt, har fadderbarn i andra länder och kommer aldrig att behöva tigga i ett gathörn eller tvingas leva som gömda flyktingar. Ni är de som har nedärvda privilegier till följd av historiska förtryck av oss andra. Ni är normen och ni är i majoritet. Ni är de som utger er för att vara Jason utan att ha någon aning om hur det är att vara Jason."

Hur marginaliserad är Foujan Rouzbeh egentligen? I hur många gathörn har hon suttit och tiggt pengar? En annan som anser sig ha tolkningsföreträde är Iman Hazheer. Skall man tala om livsförutsättningar kan man inte bortse från klasstillhörighet, en faktor som är påverkar dina livsförutsättningar mer än vad hudfärg och kön gör. Men vem talar om det?

måndag 16 december 2013

"Hälsa på i varandras utanförskap"

Anders Q Björkman uppmanar oss att "hälsa på i varandras utanförskap". Ett underbart budskap. Främlingsfientlighet handlar oftast om att man inte känner, inte vet något om och inte har någon kontakt med den kultur man fruktar. Fördomar har vi alla mött. Jag har erfarenhet av detta för att jag är kvinna, utlänning med mera. Alla har vi mött människor som medvetet eller omedvetet har visat oss sin rädsla.

Björkman skriver: "Jag tänker att det i dagens Sverige finns de som nog skulle trivas utmärkt i bruna skjortor av 30-talsmodell – och att det är extra beklämmande att de dessutom har blivit invalda att styra över oss. Det inger en oro inför framtiden. Hur långt kan den här utvecklingen gå? För vem hade kunnat tro att Sverige skulle producera såväl en Laserman som en Peter Mangs? Vem hade gissat att vi i Sverige skulle rösta fram kommunpolitiker som i sin ynklighet knåpar ihop rasistiska texter som de inte vill stå för offentligt? Och vem hade kunnat ana att Sverige skulle rösta fram riksdagsmän som nattetid promenerar runt med järnrör i staden och ofredar människor?"

Ja vem hade kunnat ana detta?

torsdag 12 december 2013

Britta Svensson har en poäng

Britta Svensson, journalist på Expressen, ryter till i artikeln "Det är sorgligt, och får mig att skämmas över Sverige". Hon skriver: "Vad är det egentligen som är så farligt med att tala om vem man är? Står man för sina åsikter måste man våga visa vem man är. Annars är man en fegis. Jag har aldrig i hela mitt liv framfört en åsikt anonymt. Inte satt upp lappar i tvättstugan som inte var undertecknade med namn, inte skickat anonyma brev, aldrig mejlat någon från en påhittad mejladress och inte i helvete kommenterat något anonymt på nätet. Jag förstår mig faktiskt inte på er som gör det. Särskilt inte ni som samtidigt påstår att det ni vill framföra 'får man inte säga i det här landet'. Ni vet mycket väl att man får det. Att Sverige är en demokrati där man får säga väldigt mycket innan lagen säger stopp."

Hon har rätt i att man får säga väldigt mycket i Sverige innan lagen säger stopp. Hon påpekar också att det är en mycket liten klick individer som förpestar nätluften. Hon skriver: "De 14 procent av skribenterna som också är aktiva på Avpixlat och andra hatsajter står för 50 procent av inläggen på SVT Debatt, enligt Researchgruppens undersökning. Det är viktigt för den mentala hälsan i det här landet att sådana här samband blir utredda. Det är inte 'folket' som gör sina röster hörda på många nätsajter, utan en liten, extremt aktiv grupp med extrema åsikter. Det är dags att vi får veta mer om hur den här gruppen ser ut. En grupp som kanske påverkat samhällsklimatet och den politiska debatten på gräsrotsnivå mer än några andra de senaste åren."

Jag håller dock inte med henne om att den här lilla klicken som spyr galla och sprider hat på nätet skall vara fritt vilt för de svenska journalisterna. Den lilla maktelit hon tillhör, alltså svenska journalister, skall inte få fritt spelrum. Hur skulle det se ut? Hur många skulle inte bli av med sina arbeten om allt de sa/skrev privat eller anonymt skulle kunna snappas upp av blodtörstiga reportrar för att sedan publiceras hejvilt i deras skattesubventionerade tidningar, oftast utan kommentarfunktion? Åsiktsregistrering tillhör länder som före detta Sovjetunionen, Nazi-Tyskland med flera mörka platser som har funnits under världshistorien. Vi har några sådana hemska länder i dag också. Jag vill inte att Sverige skall bli ett sådant land. Åsiktspoliser är farliga. Oavsett om de är extremt röda eller extremt blåa eller bara allmänt onda. Att berätta öppet om politiker som sprider hat är en annan sak.

PS: Noterar att Sverigedemokraten Linus Bylund ber alla bonnläppar om ursäkt. Linus Bylund är sur på Jenny Strömstedt som enligt honom har citerat honom fel. Hon skriver på twitter: "Är man idiot, bonnläpp eller rasist hör man inte hemma i SD." Det skall visst stå "Är man idiot, bonnläpp och rasist hör man inte hemma i SD." Bonnläpp betyder heller inte bonnläpp på riktigt. Bylund menade inte så, påpekar han. När han säger bonnläpp skall vi höra tölp. Kan det bli roligare än så här?: DS

Rasistkrisen fortsätter i Folkpartiet

Citat: "Blir Expressens avpixlande av sajten Avpixlat den torped som sänker Sverigedemokraterna? Omöjligt är det inte." Man kan tycka vad man vill om att man nu avpixlar Avpixlat. Att folk inte längre kan känna sig trygga när de spyr ut sin fruktansvärda galla anonymt är egentligen ingen förlust för mänskligheten.

Det personer inte kan stå för med sitt fulla namn och stående med rak rygg det kanhända vara skönt för oss alla att slippa läsa och slippa höra? Jag har haft många anonyma bloggtroll på min blogg under åren och det är ytterst sällan att det är sköna visor de skriver. Kverrulanter dominerar stort bland de anonyma. Det är min erfarenhet.

Nu visar det sig att det inte bara är Sverigedemokrater som avslöjats på Avpixlat. Folkpartisten Göran Lundbom från Gnesta har visst också varit aktiv där. Nu avgår han. Folkpartiets gruppledare i Gnesta, Göran Benedicks, avgår också efter att ha skrivit flera kontroversiella inlägg på sin blogg. Han hade bland annat kallat komikern Soren Ismail för sur kurd. Hur väljer Folkpartiet sina aktiva företrädare?

Kampen om Mandela

I en artikel "Missbruket av minnet från Mandela" i SvD berättar Moderaten Mats Johansson om/från sitt minne av hur allt låg till. Han skriver: "Knappt hade liket kallnat förrän svenska oppositionspolitiker började svepa sig i hyllningarna till Nelson Mandela och nyttja den store statsmannen för att slå mot regeringsföreträdare. Hans unika gärning att få politiska motståndare att försonas användes för motsatsen. Vad säger det om dem som missbrukar hans minne?" Det är alltid viktigt att komma ihåg historien. Men när Mats Johansson beskriver sig själv som liberal undrar jag hur mycket sanningshalt det finns i artikeln?

Kampen om att vilja sola sig i glansen av Mandelas minne väckte mitt intresse för att läsa på i/om frågan. Pålästa Fredrik Segerfeldt skriver på sin blogg: "Även om man inte tycker det är helt lätt att välja sida mellan kommunistiska folkmördare och rasistiska förtryckare kan man ha stor respekt och djup vördnad för Mandelas senare period, för hans försonande gärning, för att han med en sådan enorm resning och vishet kunde förhindra att post-apartheid-Sydafrika blev ett blodigt kaos. Han uppvisade att statsmannaskap av i det närmaste messiansk kvalitet. Han hade nog inte gillat den förenklade historieskrivning som syns i den svenska debatten."

På en annan blogg hittar jag dessa ord: "Moderata samlingspartiet, tidigare Högerpartiet, har aldrig verkat för avskaffandet av Apartheid, vare sig i Sydafrika eller i Rhodesia. Det har däremot andra partier i det borgerliga blocket. När Apartheidfrågan på allvar kom upp på den svenska offentlighetens dagordning i mitten av 60-talet, var det inte en vänsterfråga. (På samma sätt som ställningstagandet för de svartas rättigheter i USA inte var en vänsterfråga." Om jag har förstått det hela rätt så har vare sig Socialdemokraterna eller Moderaterna någon orsak eller rätt till att slå sig själva på bröstet och berätta hur duktiga de var. Det var helt andra krafter som slogs emot apartheid än de.

Citat från SvD: "Aftonbladets Åsa Linderborg kritiserar i en artikel på fredagen Moderaterna förflutna, och skriver att partiet 'vägrade erkänna ANC som en legitim politisk rörelse. Den fängslade Nelson Mandela var en ickefråga.' Hon refererar bland annat den dåvarande Moderatledaren Ulf Adelsohn, som 1985 försvarade svenskt företagande i Sydafrika med argumentet att 'de stackars negrerna' annars skulle stå utan jobb." Att Moderaterna inte vill kommentera artikeln är oroväckande, tycker jag. Som medlem i Nya Moderaterna skulle jag verkligen uppskatta om min partiledare Fredrik Reinfeldt nu stod fram och tog avstånd från gammelmoderaternas idioti.

onsdag 11 december 2013

Annons i DN väcker debatt

I söndagens DN finns en annons för boken ”Invandring och mörkläggning”. DN har fått kritik för att ha gett utrymme för en främlingsfientlig annons.

Norrmannen Gunnar Stavrum skriver på sin blogg: "Takhøyden i Sverige er så lav at eliten ikke tåler kritikk mot innvandring uten å kreve sensur. De siste ukene har ulike svensker kritisert Norge for rasisme. Nå raser de samme svenskene mot at Dagens Nyheter har sluppet på trykk en annonse om den svenske innvandringspolitikken."

Att takhöjden är skrämmande låg i Sverige håller jag med om. Åsiktspoliserna är dessutom farligt många. Men när det gäller att min dagstidning DN väljer att trycka just den här annonsen så är jag skeptisk. Hur tänkte Peter Wolodarski?

Den annars så kloka Hanne Kjöller försvarar sin tidning. Man sågar som bekant inte av den gren man sitter på. Summa summarum kan hon inte se den omdiskuterade annonsen som rasistisk. Där håller jag inte med henne. Flera av mina facebookvänner kommer att sluta prenumerera på DN. Ja, varför inte? Man kanske skulle testa SvD ett tag?

De här orden kan jag dock skriva under på: "Som liberal tror jag på idén om att nästan allt ska kunna sägas och att goda argument vinner över dåliga. Jag tror att människor, när de får argumenten framlagda framför sig från olika håll, själva är kapabla att bilda sig en uppfattning. Att dölja saker eller tysta ned opponenter är att se ned på sina medmänniskor. Det är att sätta sig på höga hästar och att säga att jag förstår det här, men andra – mindre smarta – gör det inte."

Trots omskrivna "bondläppar", Sverigedemokrater, rasister och enstaka idioter så är de allra flesta i detta land kapabla att tänka själva.

"Bonnläppar, rasister och idioter"

Sverigedemokraternas Linus Bylund kallar de partikamrater han och ledningen inte lyckas hålla på mattan för bonnläpparidioter och rasister. De förefaller vara extremt många då det hela tiden produceras nyhetsartiklar om fenomenet. Bylund hävdar att det är medias fel att just bonnläppar, idioter och rasister känner sig hemma hos Sverigedemokraterna. Citat från Aftonbladet: "I en intervju i Aktuellt sa Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund att 'idioter, bonnläppar och rasister' kanske tror att de hör hemma i SD." De flesta som går till Sverigedemokraterna från andra partier är före detta Moderater.

SvD skriver: "I stället visar SvD:s kartläggning att bland de 25 främsta på riksdagslistan har många ett förflutet inom Moderaterna. Sex personer har varit aktiva inom partiet. Ytterligare tre har varit medlemmar i partiet och en handfull är före detta M-väljare. Det gör att hälften, 13 av 25, av de ledande SD-politikerna rekryterats ur moderata led." Som medlem i Nya Moderaterna tycker jag det är bra att personer som attraheras av Sverigedemokraternas politik lämnar Moderaterna. Samtidigt hoppas jag att Moderaterna funderar på varför människor som dras till dessa åsikter har känt sig hemma hos oss tidigare?

Citat från facebook (dagens kommentar):"... fast lite undrar man så klart vad alla bonnläppar och idioter tycker om att bli kallade för Sverigedemokrater..."

En rebell på Solvändan i Mariefred

Som norska kan jag uppleva att svenskar ibland är lite väl anpassningsbara och rädda. Det är sällan någon säger något på en arbetsplats förutom när ingen med makt hör. När katten är borta dansar råttorna på bordet, men annars är det tämligen tyst. Det är min upplevelse. Jag har hört så mycket gnäll på/under fikarasterna på mina olika svenska arbetsplatser så jag kan fylla minst en hel bok med eländet.

Men när det kommer till kritan, när det finns någon med rejäl makt på plats i rummen då blir det plötsligt mycket tyst. Förutom väder och vind snack då. Varför är det så? Är det för att inga chefer lyssnar? Är det för att folk är rädda för repressalier om någon skulle ha fel åsikt om något? För ett tag sedan berättade en vän av mig om hur hon som chef "brottades" med minst 7 informella ledare i en arbetsgrupp på endast 11 personer. Det kan inte ha varit lätt. När hon var närvarande var det tyst. Alla låtsades som om ingenting hade hänt. Den svenske konsensuskulturen är inte bara av godo.

Men ibland dyker de upp de lite tuffare människorna. De som törs säga ifrån. De som normalt kallas för rebeller och/eller sanningssägare i Sverige. Marie-Hélène Boccara är rebellen som dök upp på äldreboendet Solvändan i Mariefred. Jag har ingen bakgrundsfakta i ärendet förutom det jag kan läsa mig till i tidningar och på Boccaras blogg.

Hon skriver på bloggen: "På Solvändan arbetar de mest fantastiska människor. Där finner man de tålmodigaste eldsjälarna som jag någonsin råkat på, varma och empatiska, proffsiga och kunniga. Varenda akademiker och pappersvändare skulle för sin egen skull någon gång praktisera på ett äldreboende om inte annat så för att få insikt om hur verkligheten ser ut för såväl personalen som för de boende. Det vidgar ens vyer och ökar respekten för alla de som jobbar inom den här professionen."

Ni som har missat hennes blogg borde gå in och läsa. Hon skriver bland annat om "Rysk putinism i Strängnäs", där Socialdemokraternas Tord Tjernström får hård kritik. Tänk om Tjernström svarade på denna fråga: "Varför är det mer angeläget för dig som socialdemokratiskt kommunalråd att vara en del av storkapitalet genom att hålla de kommunala bolagen under armarna och över vattenytan alltmedan du låter gamla och sjuka lämnas vind för våg åt en fortfarande outvecklad hemtjänst som inte ens idag förmår att ge brukarna den värdiga omsorg de behöver, förtjänar och har rätt till?" Det skulle onekligen vara mycket intressant att få höra det svaret.

Ett argument jag har hört om varför de vill lägga ner Solvändan är bland annat att det finns konflikter i personalgruppen. När man läser Boccaras blogg kan man tro att det ligger en död hund begraven någonstans. Det är väl snarare inom den oheliga allians som styr Strängnäs kommun konflikterna finns? Den självutnämnda makteliten i Strängnäs är kända för att avfärda alla bloggare och föräldrarevolter med flera som besvärliga bråkstakar. Det kanske de inte borde göra? Det är val om ett år.

tisdag 10 december 2013

Sverigedemokrater på nätet

Efter tre dagar på Teneriffa utan internet så har jag fått uppkoppling mot världen igen. Vet inte om det var till någon större glädje egentligen då det första jag stötte på av nyheter var detta: ”Hoppas de svälter sig till döds!”, skriver Marie Stensby, suppleant i SD:s partistyrelse, om ensamkommande flyktingbarn som hungerstrejkade.

Hon skrev om sin syn på flyktingbarnen på sajten Avpixlat. Citat från DN:"Avpixlat är en SD-vänlig sajt med starkt främlingsfientlig inriktning. Rasistiska uttryck och hatfulla inlägg är inte ovanliga. SD:s Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto för donationer till Avpixlat. Partiledaren Jimme Åkesson har kallat sajten 'den sunda' delen av internet."

Marie Stensby har lämnat Sverigedemokraterna efter avslöjandet och hon har blivit avstängt från sitt arbete.

onsdag 4 december 2013

Gruppvåldtäkterna ökar i Sverige

På nyheterna så sägs det att gruppvåldtäkterna ökar i Sverige. De säger dessutom att det är en dramatisk ökning. Varför är den första frågan som dyker upp? Vad är det som händer? Det berättas att tonårstjejer blir våldtagna av sina killkompisar. Första gången jag hörde talas om fenomenet gruppvåldtäkter var på 90-talet. När jag själv var ung på 80-talet hörde jag aldrig om något sådant.

Jag kan uppleva att Sverige är ett väldigt sexistiskt land. Kan det påverka? Svårt att tro då samma problem finns i länder som t.ex Indien. Citat från DN: "Fenomenet förekommer inte bara bland kriminella grupper utan finns inom alla samhällsklasser. Det kan vara så kallade vanliga populära killar som är på fest eller en skolresa där de utnyttjar en tjej som blir för full. – Men det måste finnas en respektlös grundinställning, det ena ger det andra, säger Börje Svensson."

Några ord om den här respektlösa grundinställningen. Var kommer den ifrån? När hände detta? Har det hänt något som vi inte har observerat? Jag är själv mamma till två söner; två pojkar som nu är över 20 år gamla. De har aldrig sagt något nedsättande eller sexistiskt om tjejer. Vi har i vårt hem alltid talat mycket om jämställdhet och jämlikhet. Med tanke på all information och påverkan våra barn och unga får digitalt i dag så är det extra viktigt att vi vuxna är närvarande och talar med våra telningar. Vi föräldrar har ett ansvar för vad våra barn gör.

Mårten Gasslander, 18 år, skriver i DN: "Jag är så förbannat trött på att läsa i tidningar, höra på radion eller se på tv om hur en tolvårig flicka tvingats ge oralsex till ett gäng äldre killar, om hur sex pojkar tvingats sig på en ensam fjortonårig flicka. Jag är så förbannat trött på att läsa om dessa saker. När ska vi vakna upp, när ska lärarna vakna upp, när ska era grannar vakna upp, när ska polisen vakna upp, när ska rättsväsendet vakna upp och när ska du vakna upp?"

Problemet i Sverige är till stor del våra domstolar där det uppenbarligen sitter människor som har en något ålderdomlig och förkastlig syn på kvinnan och mannen också för den delen. Anders Lindberg skriver i Aftonbladet: "Vi kan börja med att slå fast två saker som tydligen är kontroversiella. Om sex män i tur och ordning har samlag med en flicka mot hennes vilja är det våldtäkt. Om de låser in henne i ett rum, tar hennes kläder och mobiltelefon och står på kö i väntan på sin tur är det dessutom ett nästa obegripligt hänsynslöst och grovt övergrepp. Om någon tolkar lagen så att detta agerande ses som acceptabelt är det inte människors rättskänsla det är fel på."

fredag 29 november 2013

Den svensknorska gemenskapen...

Erik Helmerson på DN förstår inte varför norrmän blir så upprörda över att svenskar kallar norske Fremskrittspartiet fascistiskt. Med tanke på att det sämsta du kan bli kallad i Sverige är rasist så är ju Helmersons förvåning över upprördheten ganska svår att förstå. Jag tog kontakt med Helmerson under den norske valrörelsen i höst och undrade om DN inte borde bevaka den norske valrörelsen minst lika mycket som de täckte valet i Tyskland under samma tid. DN skrev en hel Världen-bilaga om Tyskland och knappt ett ord om det norske valet. Förrän efteråt såklart. När norske Fremskrittspartiet kom med i den nya norske regeringen tog det hus i helvete i Sverige. Det lilla landet Norge kom i fokus för första gången på mycket länge.

Det pinsamma med svenskar är att vi vet så litet om Norge, säger den halvnorske Jan Guillou i Skavlan. Att Guillou sedan vill vara så politiskt korrekt att han hävdar att Fremskrittspartiet kan jämföras med Sverigedemokraterna gör honom mycket litet trovärdig i den här debatten. Sverige ses som ett feministiskt helvete, säger den norske författaren Anne Holt i samma program. Men hon säger även att hon vet att det inte är så illa. Hon är också chockerad över att en klok man som Guillou kan säga så många dumma saker. Det är jag också.

Erik Helmerson skriver något mycket intressant: "Den norske författaren Karl Ove Knausgård beskrev i 'Min kamp 2' den svenska konsensuskulturen. Jag vill minnas hur det var någon tv-debatt mellan två norska akademiker som nästan fick Knausgårds svenska fru Linda att ringa 112: Försöker de döda varandra? Nej då, det är lite diskussion bara, de är i princip helt överens. Och sedan: Karl Ove Knausgårds egen ilska över hur Sverige bara tillåter en enda åsikt, och den enas man om medan man ömsesidigt bugande backar ut ur rummet." Varför tillåter man bara en enda åsikt åt gången i ett ämne i Sverige? Borde inte det bekymra oss?

En balanserad Claes Arvidsson skriver i SvD: "Sent omsider har Wiman öppnat sina sidor men det förtar inte intrycket från mejlväxlingen att den verklighetsbild som Arnstad ville sätta inte fick störas. Samma bild har för övrigt kolporterats i klickvänliga Aftonbladet. Reaktionen i Norge har blivit en blandning av sura miner, upprört försvar och en viss häpen förvåning över foliehattarna på andra sidan kölen. Det kan man förstå."

En självutnämnd förståsigpåare Henrik Arnstad har fått stor plats i debatten om norsk rasism eller vad man vill kalla det. Han får sumera reaktionerna på debatten om den norske rasismen, skriver DN. Den norske rasismen? Man tar sig för pannan. Jag kan meddela mina läsare att jag knappt hade hört något rasistiskt i hela mitt liv innan jag flyttade till Sverige 1993.

Tillbaka till Arnstad. Han skriver: "Diskussionen om Fremskrittspartiets (Frp) insteg i den norska regeringen handlar inte om Norge. Ännu mindre om en landskamp med Sverige. Øyvind Strømmen undrar (DN 21/11) om han bor på samma jordklot som jag. Det gör han. Framför allt bor vi i samma världsdel. Debatten handlar om Europa, en plågad kontinent som fortfarande läker såren efter katastrofen 1939–1945."

Arvidsson bekräftar att man i Sverige bara klarar av en verklighetsbild i taget. Nu har kultureliten med Björn Wiman i spetsen bestämt att Arnstads bild av Norge är den rätta och då får det vara så. Vad vi som är norrmän tycker är uppenbarligen helt oväsentligt och ointressant. Jag som älskar Björn Wimans tidningstexter är mycket besviken. Mannen skriver normalt som en Gud fast jag ibland undrar om han mest skriver till de lärda och inte till oss bönder då hans texter ofta är onödigt svårt skrivna. Ni kommer ihåg Erik Axel Karlfeldts ord; att tala med bönder på bönders vis och de lärda på latin?

Jag har funderat mycket över den här debatten och tänkt att om svenskar kan ha en så skev syn på ett folk som de borde ha mycket bättre koll på, alltså vi norrmän, hur skev syn har de då inte på andra folkslag? Kom ihåg att det är i Sverige man har ett, mig veterligen, ett riktigt rasistiskt parti som har rötter i nazismen. Det kanske är det som borde oroa Arnstad, Wiman och company? Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?

Socialdemokraternas Björn Rosengren kallade Norge en gång för den sista Sovjetstaten. Med tanke på hur DN har censurerat debatten på sina kultursidor på sistone så är det kanske Sverige som är den sista Sovjetstaten? Det är fascinerande när människor med makt skall förklara sig ibland. Björn Wiman på DN skriver, efter att min tidigare partikamrat Kristin Clemet inte fick in sitt debattsvar på kultursidan, att Norge inte har replikrätt. Läs artikeln som Wiman inte ville ta in här. Läs noga hela bloggartikeln till Clemet och fundera länge...

måndag 25 november 2013

Varför är Kent Ekeroth Sverigedemokrat?

Henrik Arnstad skriver i Aftonbladet: "Ett studium av SD:s politiska texter hittar fascismen relativt enkelt, vilket inte är så konstigt. Det var inte många år sedan partiet framstod som mer eller mindre öppet nazistiskt, inklusive judehatet." Det är för mig därför helt obegripligt att Kent Ekeroth, som är född jude, vill vara med i Sverigedemokraterna? Hans mor är en invandrad polsk judinna. Hon tillhör alltså en av de mest förföljda folkgrupperna i Europa genom tiderna.

Hämtat från Wikipedia: "Ekeroth förmedlade donationer till och registrerade webbdomänen för webbplatsen Politiskt inkorrekt, samt senare även webbplatsen Avpixlat. Den senare grundades 2011 och blev efterföljare till den nedlagda bloggen Politiskt Inkorrekt. Avpixlat har beskrivits som rasistisk, främlingsfientlig och högerextrem."

Vad är det som får en ung man med invandrarbakgrund att gå med i det mest invandringskritiska partiet i Sverige? Vad är det som får honom att betala för att hat sprids på nätet via sajter som Avpixlat?

Svensk-iranske Borzoo Tavakoli skriver bland annat detta till Kent Ekeroth: "Den demokrati som jag respekterar, men som du bara utnyttjar, har givit dig en plats i Sveriges riksdag. Du sitter i riksdagen och hetsar mot mig. Detta är som fenomen inget nytt för mig. Irans parlament är fyllt av sådana som du. Det är faktiskt svårt för mig att avgöra om de islamiska mullorna i Irans parlament är långsiktigt farligare för mänskligheten än du är i din roll i Sveriges riksdag."

I dag är det muslimer som svartmålas i Europa. På Hitlers tid var det judarna man hetsade mot och nästan utrotade. Svensk polis tyckte uppenbarligen att det var romer som var problemet. I morgon kan det vara någon annan folkgrupp som får skulden för allt ont.

Jag tänker på den tänkvärda dikten "Du må ikke sove" som norrmannen Arnulf Øverland skrev 1937. Läs de här orden: "Vi vet ikke selv, hvad vi ligger og venter, og hvem der kan bli den neste, de henter. Vi stønner, vi skriker - men kan dere høre? Kan dere absolutt ingenting gjøre?" Ja vem kan bli den nästa de hämtar?

fredag 22 november 2013

Norske Fremskrittspartiet är inte ett rasistiskt parti

Norsk-irakiske författaren Walid Al-Kubaisi skriver om det toleranta Norge eller mer korrekt den norske toleransen. Han är så positiv och klok Walid så man vill bara läsa mer av det han skriver och så skriver han så vackert på nynorsk. Han skriver: "Eg har vore i Noreg i om lag tretti år, og eg har aldri opplevd rasisme. Når eg høyrer om opplevingar med rasisme, freistar eg å sjå dei i kontekst. Då oppdagar eg at det ikkje er rasisme det er tale om."

Den svenske journalisten Henrik Arnstad skriver inte lika vackert om mitt fosterland Norge. Han har hängt på den politiskt korrekta gnälliga trenden om att Norge numera styrs av rasister därför att Fremskrittspartiet ingår i den nyvalda regeringen.

Henrik Arnstad skriver i DN: "Det intressanta är att stora delar av det norska samhället – inte bara högern utan även vänstern och norska politiska journalister – till stor del sluter upp i försvaret av FrP. Partiet har 'oförtjänt dåligt rykte' och är inte rasistiskt, hävdar exempelvis en av landets mest erkända politiska kommentatorer, Harald Stanghelle. Bland norska antirasister existerar ingen enighet, men vissa försvarar FrP, som ett parlamentariskt skydd mot 'riktiga' rasister. I övrigt har försvaret av FrP riktat sig mot svenska kritiker, som inte anses begripa norsk politik."

Arnstads artikel heter "Därför förstår inte Norge faran med regeringens rasism". Man blir mörkrädd när man läser hans text därför att den osar av fördomar och okunskap. Norrmän är dumma i huvudet helt enkelt och fattar ingenting, så kan man tolka eller uppfatta svenskens ord.

I 20 år har jag bott i Sverige. Jag äger en liten bit svensk mark då jag har köpt och betalat mitt hus och min tomt. Jag kan inte påstå att Sverige är mitt land, för svenskarna kommer jag alltid att vara norska. Det gör inget. Jag är inte född här, min släkt är inte härifrån och mitt äldsta barn har redan flyttat hem till Norge igen. Jag har inget behov av att känna mig svensk då jag inte är det. Jag har dock behov av att bli respekterad för den jag är, precis som alla andra. Att då stå ut med den okunskap som finns om oss norrmän och om norsk politik i detta land är ibland ganska svårt. Men, man skall då komma ihåg att väldigt många svenskar inte vet särskilt mycket om svensk politik heller. Det är kanske så svenska makthavare vill ha det? Lite opium till folket så håller de käften, eller?

Vem tjänar på all denna okunskap? Norske Øyvind Strømmen skriver: "Den intellektuella slappheten leder till att många svenskar tror att det är Sverigedemokraterna de ser när Fremskrittspartiet hamnat i regeringen, trots att det förra är ett högerradikalt parti med rötter i ren och skär högerextremism, medan det senare är ett högerpopulistiskt parti med rötter i en skatteprotest. När det faktum att Frp hamnar i regeringen uppfattas som att Norge är på väg in i det fascistoida, är det nödvändigt att säga ifrån. Tro mig: jag skulle hellre använda tiden till att kritisera dem. Men detta är inte det värsta. För vem tjänar på att svensk debatt uppfattas – med rätta eller ej – som stängd, som tabupräglad? Vem tjänar på att även ett relativt moderat högerpopulistiskt parti som Frp möts av rop om att 'vargen kommer'? Jag tror jag vet. Det är det Jimmie Åkesson som gör."

Till svenska journalister vill jag lite vanvördigt säga skärp er! Jag vågar göra det för det behövs! Jag förstår att det kräver arbete och slit och göra ett bra jobb. Men med tanke på att alla tidningar i detta land är subventionerade av våra skattepengar kan vi som skattebetalare kanske få komma med några krav, i anständighetens namn?! Journalister har väl inte betalt för att sprida fördomar?

tisdag 12 november 2013

Vuxenmobbning och självmord

DN berättar: "En man mådde så dåligt efter att ha upplevt att han blev mobbad på sin arbetsplats att han tog sitt liv. I dag inleds en unik rättegång i Östersunds tingsrätt där mannens chefer åtalats för vållande till annans död." Mobbning är maktmissbruk. Jag hoppas att cheferna döms. Det kunde ha varit jag. För de som aldrig har haft självmordstankar är det kanske svårt att förstå att någon kan ta sitt eget liv.

Jag var endast nio år första gången jag försökte ta mitt liv. Jag blev mobbad varje dag i skolan i låg och mellanstadiet och utsatt för våld i hemmet i stort sett dagligen under samma tid. Nästa gång jag försökte sluta leva var jag 15 år. Fast den gången var det mer ett rop om hjälp. Några fler självmordsförsök har det inte blivit för min del. Men sedan jag slog larm om missförhållanden på min arbetsplats Hallanstalten 2004 har tankarna på självmord kommit oftare och oftare. Depressionerna har varit många.

Det är ibland en stor bedrift att överleva. Jag är mycket stolt över att jag har lyckats med det. Än så länge lever jag. Jag har mod, kraft och styrka kvar till att fortsätta kämpa för det jag tror på. Jag har för många som behöver mig just nu. När livet är en berg- och dalbana så kan man både skratta och gråta samtidigt av ren och skär hopplöshet. När tunneln är som mörkast är varje litet ljus man ser mycket synligt. Men det är samtidigt snabbt och försvinner fort.

I många år har jag blivit utsatt för det jag vill kalla vuxenmobbning. På Hallanstalten blev jag utsatt för allvarlig mobbning av min chef Tina Katisko. Hon är kvar där och behandlar folk lika illa fortfarande. Det gör mig ont. Katisko är maktgalen och elak. Det är sådana personer som premieras inom kriminalvården tyvärr.

Den värsta vuxenmobbning jag har sett är den andra personer och jag har fått uppleva inom Strängnäspolitiken hos Moderaterna. Den personförföljelse jag blivit utsatt för och fortfarande utsätts för i mitt parti har lett till att jag under lång tid tappade livslusten totalt. Min läkare krävde att jag skulle äta antidepressiva mediciner. Men jag mådde så dåligt av dem så jag har slutat äta de.

Min kvinnliga partikollega som leder mobbningsaktionen vet hur tufft min familj och jag har haft det under mycket lång tid på grund av sjukdom. Ändå håller hon på mer än någonsin för att frysa mig ut från gemenskapen. Kosta vad det kosta vill! Det är därför jag skriver om detta. Jag tänker på socialsekreteraren Lars Persson som tog sitt liv för att hans chef trakasserade honom. Chefen måste ha förstått vad han/hon höll på med. Alla vet att mobbning kan driva folk in i döden. Kanske dags att vi pratar mer om fenomenet mobbning?

torsdag 7 november 2013

Vem är galen...

I dag frågade jag helt spontant en person om hon tror att jag är galen. Hon blev lika överraskad över frågan som jag själv. Självklart inte, var hennes svar. Hon undrade om jag verkligen hade trott att hon tyckte så. Absolut inte svarade jag och skrattade gott. Under hela powerwalksmilen efteråt så log jag. Jag lyssnade på god musik och log.

För ett tag sedan fick jag veta att en kvinna inom mitt eget parti Nya Moderaterna springer land och rike runt och förtalar mig till Gud och var man. Det har hon visst hållit på med i flera år. Hon säger att jag är psykiskt störd och galen. Hade jag trott på rättssystemet i Sverige så hade jag självklart polisanmält kvinnan i fråga. Det hon håller på med är olagligt och straffbart. Men hon tillhör den politiska adeln och jag är bara en vanlig människa. Därför kan hon bete sig hur hon vill.

Jag minns så väl år 2008 när hon berättade för Erik Berg i Strängnäspartiet att jag hade skällt ut någon. Det hon samtidigt glömde säga var att det då var 15 år sedan det hände. Det var när jag var en hormonstinn höggravid 26-åring som fick fnatt på min dotters lärare. Mamma-mia take a break! Många inom partiet har synpunkter på hur hon är och ur illa hon behandlar folk. Två trogna partikamrater har precis lämnat partiet och flera lär det bli. Men ingen törs agera på annat sätt. Det kallas svensk politik. När regeringen träffas är det rena rama släktträffen! Det känns som om jag bor i ett u-land där korruption och diktaturfasoner får frodas hej vilt.

Hon kanske tycker att jag är en cancersvulst på "Moderatkroppen"? Känner ni igen mönstret? För så här har det väl varit i alla tider? Så fort en kvinna är obekväm eller besvärlig på något sätt så har hon blivit uppfattat och beskriven som hysterisk, tokig och oberäknelig. Det har varit ett effektfullt vapen och är det ofta fortfarande.

Förra året fick jag ett mail från kommunfullmäktiges ordförande Lotta Grönblad (S) (Ann-Charlotte Grönblad) att hon inom några timmar skulle polisanmäla mig om jag inte bums plockade bort ett blogginlägg jag hade skrivit om henne långt tidigare. Jag hade bloggat om en nyhetsartikel i tidningen som handlade om att hon hade skatteskulder. Samtidigt blev politiker inom ett parti uppmanade till att vare sig hälsa på mig eller prata med mig. Man kan ju fråga sig vilka som är galna på riktigt? Någon polisanmälan har jag inte sett något till än.

Jag har helt sedan jag började blogga 2007 varit väldigt frispråkig och ärlig. Några gånger har jag varit plump och tagit i alldeles för hårt. Det ber jag om ursäkt för. Men jag tycker det är mer renhårigt och hederligt att skriva om saker på en blogg, och till och med låta vem som helst kommentera på bloggen, än att prata bakom ryggen på de man har synpunkter på. Det beteendet kallar jag för mobbning. När jag har synpunkter på saker och ting berättar jag öppet om det. Jag springer inte bakom ryggen på folk. Alla vet att politiken i Strängnäs kan vara en riktigt liten och patetisk ankdam. Det gäller att häva sig över den nivån.

Några kallar mig lite elakt för konfliktbenägen. De allra flesta kallar mig för modig och oerhört stark. Jag är modig och har ett stort rättvisepatos. Jag slog larm 2004 om missförhållanden på min egen arbetsplats, Hallanstalten, fast jag visste att det ville kosta mig min yrkeskarriär. Jag ångrar ibland att jag slog larm, men jag vet innerst inne att jag skulle gjort precis samma sak igen. Jag vill sova gott på natten. Jag vill kunna se mig själv i spegeln. Svårare än så är det inte. Men det kostar blod, svett och tårar!

onsdag 6 november 2013

Det hänger på håret!

Synonymer på hår är hårväxt, hårbeklädnad, man; kalufs, lugg, barr; frisyr, lockar; hårstrå, fjun; på ett hår när, på håret mycket nära, ytterst nära, nätt och jämnt. Det finns ju de som nätt och jämnt har hår.

Jag har 1 meter långt hår och sparar fortfarande. Min pappa sa att håret är kvinnans vackraste attribut; fagert är håret. Vi har haft en kung i Norge som hette Harald Hårfagre.

När vi i Strängnäs skulle få ett nytt kommunalråd 2001 var jag bland de fyra kandidaterna, till kommunalrådsposten, som Strengnäs tidning spekulerade om; tre män och jag. Tidningen skrev något om alla fyra personerna. Männen fick beskrivningar som officer, gentleman, redan en fot i kommunstyrelsen och för närvarande (redan) kommunalråd. Om mig stod det: "... ung, kvinna, invandrare och skulle utan tvekan bli landets mest hårfagra kommunalråd." Jag har skämtsamt tagit upp detta med journalisten i fråga några gånger. Har någon av er sett en liknande beskrivning av t e x finansministern Anders Borg? Han har ju utan tvekan det längsta håret någon finansminister i Sverige någonsin har haft; alltså den mest hårfagra finansministern i svensk historia. Uppdaterat 2013-11-05: Jag hade alltså helt fel när jag skrev denna artikel år 2008. Nu har Anders Borg (M) klippt av sig sin hästsvans och det blev en världsnyhet. Så fel man kan ha :-)

Hår är onekligen något som upptar människor. Vi lägger ner ofantligt mycket pengar på hårprodukter med mera. Förutom ögon och händer så tittar vi mycket på folks hår när vi träffar de för första gången. Hår väcker frågor. Jag har fått så många frågor om mitt hår att jag kan fylla en bok med dem; enormt konstiga och roliga frågor dessutom. Vad jag gör med håret på natten? Då brukar jag svara att jag lägger det i nattduksbordslådan. Andra frågor jag får: - Vad gör du med håret när du är på ditt arbete på fängelset? – Hur tvättar du håret? – Hur mycket schampo och balsam går det åt? – Hur länge har du sparat? – Är det äkta hår?

Det fånigaste påståendet jag har hört om hår är att man inte kan få makt i Sverige om man inte är kortklippt; alltså utan kort välklippt frisyr ingen position.

Uppdaterad 2013-11-05: Nu är det ju så att vår finansminister Anders Borg (M) har klippt sig och det blev huvudnyhet i Sverige i går, därför publicerar jag denna bloggartikel igen. Den som har roligast vinner! 

tisdag 5 november 2013

Trygga människor är duktiga ledare

Under mina 20 år inom svensk kommunpolitik har jag sett mycket som förbryllar mig. Men det är också mycket som imponerar. Under 5 mandatperioder, 3 perioder som Moderatpolitiker och 2 som Strängnäspartist, har jag observerat och betraktat hur den politiska interaktionen ser ut i en liten kommun som Strängnäs. Det har varit så roligt, lärorikt och underhållande att få vara med i denna fascinerande värld så jag har faktiskt bestämt mig för att åter ställa upp i ett val i denna kommun; valet 2014.

Det vill säga om medlemmarna i Nya Moderaterna i Strängnäs kommun kryssar fram mig. Vi har ju snart provval och jag vet att flera medlemmar har nominerat mig till provvalet. Om eller när nomineringskommittén frågar mig om jag är beredd att ställa upp så kommer jag självklart att tacka ja då jag fortfarande är relativt ung och har mycket kvar att ge. Det skall bli så spännande.

Jag har roat mig med att se tillbaka på alla de politiska uppdrag jag har haft och de jag har. Jag har varit kommunfullmäktigeledamot sedan valet 1998; det blir sammanlagt 16 år nästa år. Jag kom in i kommunstyrelsen 2001 och var med där tills 2012. Jag var ordförande i Teknik- och fritidsnämnden 2007 till 2008, sedan ledamot i samma nämnd fram till 2009. Jag blev ledamot i Socialnämnden redan 1996 och var kvar där till 2002. Jag var biträdande gruppledare för Moderaterna från 2000-2003.

Jag satt i Regionförbundet Sörmlands förbundsfullmäktige 2003 till 2006 och Kommunförbundet Sörmland 2003 till 2006. Var med i Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden 1999 till 2002. I Demokratiberedningen från 2001 till 2006 samt Plan- och byggnämnden 2009 till 2011. Nämnden för Hållbart Samhälle 2011 till 2012. I tillägg har jag varit ordförande för både Moderaterna och Strängnäspartiet. Jag har gått MKF-utbildningen, det är Moderatkvinnornas treåriga ledarskapsutbildning. Jag har varit både adept och mentor inom partiet. Innan jag kom till Sverige var jag under 6 år ordförande för en MUF-förening (Unge Høyre) i Norge och har gått flera politiska kurser i mitt gamla hemland.

Under mina 20 år i Strängnäspolitiken har jag sett många politiker kommit/födas för att sedan få lämna, ofta abrupt och brutalt. De allra flesta av de har varit kvinnor och de har som oftast varit Moderater. Jag skulle kunna skriva en bok om alla dessa fruktansvärda maktkamper och brutala mobbningsaktioner. Det var nämligen inte bara av ideologiska skäl jag lämnade Moderaterna 2005. Det var inte bara partiets dåvarande totala okunskap om kriminalvårdspolitiken som gjorde att jag gick. Jag har aldrig sett så mycket mobbning. Människor, som jag tyckte om, blev så dåligt behandlade att jag trodde nästan inte mina egna ögon. Kan vuxna vara så elaka?

Jag har alltid varit frispråkig och snart blev det min tur att frysas ut. Men det är inget jag vill dra upp nu. När jag för snart två år sedan blev medlem i Moderaterna igen valde jag att lägga gammalt groll bakom mig och se framåt. Historien finns där. Men jag upplever att Moderaterna i Strängnäs kommun har gjort en lång och viktig resa. Vår partiledare och statsminister Fredrik Reinfeldt har sagt att alla behövs och det är den tonen som råder nu. Det gör mig glad. Strängnäspolitiken har varit så personfixerad, vilket har inneburit ett mycket stort lidande för enskilda personer. Ingenting är värd det. Skönt att se att nivån har lyft sig. Vårt nya oppositionsråd Jacob Högfeldt tillhör ingen gammal falang inom partiet, han är klokare än så. Trygga människor är trygga ledare. Jag har bara hört gott om Jacob och har stora förhoppningar på hans ledarskap.

onsdag 23 oktober 2013

Liberalismens falska altare

Förra veckan var en väninna och jag i Mariefred och lyssnade på Erik Leijonmarck; föreläsare och konsult med särskild inriktning på cannabis. Det var IOGT-NTO som hade bjudit in till denna intressanta föreläsning om cannabis. En Moderat från socialnämnden var också där, han var den enda politiker från nämnda nämnd som var där trots att socialnämndens sekreterare hade rekommenderat alla ledamöterna att gå dit. Som Moderat var jag självklart stolt över att min partikamrat kom dit.

Hemma hos mig är det jämnt ungdomsgård då jag har två unga söner som bor här. Genom de och andra unga människor jag möter i kommunen så har jag förstått att det nästintill är enklare att få tag på hasch och marijuana i vår kommun än alkohol. Det är också känt att det numera är mer accepterat att röka på, som det heter, än att dricka alkohol. Argument som framförs är att drogen är mindre skadlig än alkoholen och den ger ingen baksmälla. Jag är förskräckt över den okunskap som finns om cannabis bland unga i dag. För Guds skull det finns internet, som inte fanns när jag var ung, det finns människor som lider av sviterna efter att de använt cannabis. Ibland resten av livet.

Jag har träffat många 40-talister som erkänner att de rökte hasch och marijuna när de var unga, som om det var något helt ofarligt och naturligt. Hur många av de som har skadat sin hjärna och hur många av de som senare har fått en psykos eller utvecklat schizofreni vet jag inte. Själv hade jag förmånen att vara ung på 80-talet när informationen om drogens skador var väl kända och glorifieringen av flower power eländet och alltihopa hade lagt sig. Förnuftet hade tagit över. De allra flesta provade inte droger på 80-talet. Det var ute helt enkelt. För mig var det helt otänkbart att prova droger. Det skulle inte falla mig in att utsätta mig för risken att få en haschpsykos eller något liknande. Vi visste att det var farligt. Varför är det annorlunda nu?!

Nu är det annorlunda på flera sätt. Det mest allvarliga som har hänt sedan 80-talet är att det finns en hel del människor i dag som är beredda att offra unga människor på det jag vill kalla liberalismens falska altare. Frihet framför allt är slagordet. Det är allvarligt. Vi behöver en debatt om detta.


tisdag 22 oktober 2013

Höga lokalkostnader i Strängnäs

Ordförande i barn- och utbildningsnämnden Fredrik Lundgren (FP) berättar med stolthet i dagens tidning: "Under 2000-talet har ett flertal friskolor startat i Strängnäs och dessa har blivit väldigt populära." Klart att han är stolt, han har ju själv varit med att starta Roggeskolan och han har även arbetat på Europaskolan. Den impopulära omorganisationen av den kommunala skolan, som Lundgren har tvingat igenom, har mer eller mindre pressat många föräldrar att ta sina barn ur den kommunala skolan. Man kanske inte skall ha en friskolekramare som ordförande i barn- och utbildningsnämnden? Fredrik Lundgren har en stor del av skulden när nu så många som var tredje grundskoleelev i kommunen har valt att gå i en friskola. Detta har lett till att vi har för stora lokaler i förhållande till antalet elever.

Det faktum leder oss tillbaka till vad det hela handlar om, eller skulle handla om. År 2007 fick kommunens före detta kommunchef Jan Heimdal i uppdrag att komma med besparingsförslag. Hans första utkast till besparingar innehöll förslag om att göra besparingar genom att omorganisera samhällsbyggnadskontoret och att lägga ner en eller flera bygdeskolor. Kommunen hade redan då för många tomma stolar i den kommunala skolan. Då gick Centern i taket och hela utkastet blev aldrig offentligt.

En av sakerna som sedan hände var att kommunalrådet Ann landerholm (M) ville "ge" bort Karinslundsskolan till Europaskolan. De som har följt med vet vad som hände sedan, fempartialliansen sprack och Jens Persson (C) och Björn Lind (FP) tog in Socialdemokraterna i maktens korridorer i Strängnäs kommun. Skolkarusellen togs över av Lotta Grönblad (S) och hon började med att lägga ner den populära Långbergsskolan. Man började med att flytta skolan eller rättare sagt flytta Långbergsskolans elever till en annan skola långt från skolans upptagningsområde. Det var början på slutet för en av kommunens mest attraktiva låg- och mellanstadieskola. Den sorgen är svårsmält för många.

Efter valet 2010 utökades trion S, C och FP med Miljöpartiet. Det var då Fredrik Lundgren tog över makten i barn- och utbildningsnämnden. Det var starten till det största uppror bland föräldrar som kommunen någonsin har haft. Kommunens första skolrevolt "föddes". Resten kan ni läsa om på politiska bloggar samt i lokaltidningen.

Kommunalråden Jens Persson (C), Fredrik Lundgren (FP), Terese Askerstedt (MP) och Tord Tjernström (S) har alla ett stort ansvar för den nu genomförda omorganisationen av de kommunala skolorna i centrala Strängnäs. Man vet inte ens om den stora och omdebatterade skolomorganisationen påverkar lokalkostnaderna framöver, berättar Fredrik Lundgren i dagens tidning. Man häpnar! "Skolcirkusen" som startades för att spara skattepengar kommer förmodligen att kosta mer än den smakar. "Skolkarusellen" som har lett till att elever flyttar från kommunala skolor och i stället väljer friskolor utarmar den kommunala skolan ytterligare. Katastrof är ett för milt ord i sammanhanget.


fredag 11 oktober 2013

Kan man prata öppet om psykisk ohälsa...

Det var ett tag sedan jag var hos min terapeut. Mycket motvilligt gick jag till henne i dag. Hon är helt fantastisk på alla sätt och vis. En jätteduktig terapeut. Det är absolut inte på grund av henne att jag gick dit med tunga steg. Det var av helt andra orsaker. Lika stort motstånd känner jag för att ta den antidepressiva medicin min läkare har ordinerat till mig. Men jag sväljer den varje dag och mår pest av alla biverkningarna. Biverkningarna skall gå över sägs det. Jag hoppas. Jag har även svalt min stolthet och gör precis som läkaren och alla andra inblandade säger att jag skall göra. Det skall tilläggas att jag har världens bästa läkare. Hon har varit min läkare i 20 år. Försäkringskassan kräver att behandling sätts in. Alla som får diagnosen utmattningsdepression måste nog behandlas så här, enligt de. Jag har försökt förklara för Försäkringskassans handläggare att det finns yttre omständigheter som gör att vare sig medicin eller terapeutiska samtal kan hjälpa mig just nu. Även när vi blir allvarligt sjuka skall vi liksom ingå i någon mall. Det känns i alla fall så. Alla skall genom samma process vare sig den hjälper eller ej. Allt skall ju dokumenteras. Det kanske skall se bra ut?

Min terapeut frågade mig: "När föll du?" Hon ville veta när jag gick in i depressionen, vad det var som utlöste den, den här gången. Jag kunde inte svara på det. Frågan är om jag någon gång har varit helt ur mörkret? I alla fall de senaste åren. I bland pratar jag med en man som gick in i väggen för flera år sedan. När jag frågade honom om hur många gånger han hade drabbats av utmattningssyndrom, så svarade han att han nog aldrig hade kommit helt ur eländet första gången han blev sjuk. Så är det nog för flera av oss.

I morse ringde min handläggare på arbetsförmedlingen. Hon påminde mig om att i och med att jag är sjukskriven 75 procent så skall jag söka arbeten 25 procent av tiden. Jag svarade att jag självklart söker arbeten. Hur många arbetsgivare som vill anställa en som är sjukskriven 75 procent sades det inget om. Jag orkade inte ta upp det. Om jag mot förmodan skulle bli kallad på någon anställningsintervju vet jag inte vad jag skall säga. Min läkare ville egentligen sjukskriva mig 100 procent på grund av hur dåligt jag mår. Jag bad om att slippa det därför att jag arbetar varannan lördag på en arbetsplats där jag känner mig trygg och uppskattad. Fast jag har försämrat minne och ofta får panikångestattacker och gråtattacker så fungerar det att arbeta där därför att det är en vänlig arbetsmiljö. Mina kollegor är underbara och toleranta. Det håller ångesten i schack och gråten borta. Fast minnet går det ju inte att göra så mycket åt.

2011 fick jag diagnosen posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och jag började i behandling. Strax därefter fick jag en provanställning som kurator på ett behandlingshem. Jag vågade inte berätta om min sjukdom till min nya arbetsgivare. Jag slutade med medicinen samt att gå i terapi och arbetade i stort sett dygnet runt. Jag sov i snitt tre timmar per dygn de månaderna jag arbetade på behandlingshemmet. Min hjärna gick på högvarv. Prestationsångesten var total. När sömnen äntligen infann sig kom mardrömmarna. Arbetsmiljön var allt annat än vänlig. Provanställningen avslutades. Det var ett spännande och intressant arbete som jag verkligen saknar. Att arbeta med klienter var en utmaning jag tyckte om. Jag ångrar inte att jag inte berättade för chefen om min diagnos då jag är övertygad om att han inte skulle förstå. Min närmsta kollega visste om min situation och han gjorde allt han kunde för att hjälpa mig då han tyckte att jag var en duktig kurator. Det finns änglalika människor.

Jag har skrivit om depressioner tidigare, här är länken. Här är ett citat från SvD: "– Det är absolut avgörande att vi pratar öppet om depressioner och att vi försöker avliva den skam och skuld som finns kring diagnoserna för det är oerhört betungande för de här människorna. Skam och skuld lägger sig som ett lock över dem. Det blir en dubbel isolering på det sättet, säger Mia-Marie Hammarlin. Hennes intervjupersoner i avhandlingen talar om 'fina' och 'fula' diagnoser. Utmattningsdepression är en lågstatusdiagnos medan cancer nästan är en fin diagnos, menar de." När jag fick två godartade tumörer och var tvungen att operera bort de i sommar så skrev jag om det på facebook. När jag nu ville skriva om min utmattningsdepression ringde jag först en god vän och frågade om jag verkligen kan berätta om detta? Det är ju tabubelagd. Det är ju skamligt? Det är ju tecken på svaghet? Sådana tankar dyker upp i mitt huvud. Jag är rädd för att illvilliga människor vill skada mig om jag är öppen om min psykiska ohälsa. Min vän bad mig följa mitt hjärta. Han ville att jag skulle göra det jag kan bäst; att skriva!

Depression kan vara lika dödlig som cancer. Några av oss tar livet av oss. Jag är därför av den uppfattning att man borde prata om detta. Före detta statsminister i Norge, Kjell Magne Bondevik, drabbades av så kallad depressiv reaktion och tog time out. Han vågade att tala om det. Men det var i Norge. Jag tror att man är mer tolerant i mitt gamla hemland än här i Sverige. Det är min subjektiva upplevelse. Jag kan ha fel. När jag har varit öppen om mina depressioner har andra politiker kallat mig för offer. Andra har kallat mig för rättshaverist. Det är så lätt att döma andra. Det är så enkelt att dela ut etiketter, fast de sällan stämmer. Jag älskar att skriva, även om de svåra sakerna i livet. Jag uppskattar när andra vågar göra detsamma. Det finns antagligen så många andra som gladeligen berättar folks historier om man inte gör det själv, tänker jag. Elaka tungor finns det ju gott om. Det är i alla fall min erfarenhet.

En god vän gjorde mig uppmärksam på en fruktansvärt elak debattartikel någon hade skrivit om mig i en dagstidning. Skribenten som kallade sig för psykolog framställde mig som en sektledare i likhet med han i Knutby. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Jag tog kontakt med redaktören på tidningen och han beklagade självklart att debattartikeln hade tagits in då den passerar alla anständiga gränser.

När jag gick hem från stan i dag träffade jag en kvinna som jag inte känner så väl, men jag blir alltid så glad när jag ser henne då hon alltid är så trevlig. Hon arbetar i en av stadens butiker. Vi pratade lite om livet. När vi skiljs åt så säger hon till mig: "Glöm aldrig att man alltid blir glad när man träffar dig, du sprider glädje omkring dig." Hennes vänliga ord fick mig att gråta hela vägen hem. Hennes ord gjorde både gott och ont på samma gång. Under Gudstänsten för några söndagar sedan så pratade prästen om änglalika människor. Den här kvinnan är änglalik.

Jag gillar fortfarande min pappas favoritordspråk allra bäst: "Gå en mil i mina mockasiner innan du bedömer vem jag är." Kom och gå en mil i mina mockasiner, vandra mina vägar för en dag. Medan regnet öser ner eller solen skiner, sedan kan du säga: sån är jag.

torsdag 3 oktober 2013

Vi måste ta tag i kvinnosynen

SvD skriver: "Sex tonårspojkar som tidigare dömts för en gruppvåldtäkt på en 15-årig flicka i Tensta i Stockholm i mars friades i fredags helt av hovrätten. I en intervju med Aftonbladet uttrycker flickan och hennes familj sin bestörtning över domen. - Vad ger detta för signaler? Jag vill att processen fortsätter, säger mamman till tidningen." Ja vad ger domen för signaler?

Uppsalastudenten Stina Zetterberg skriver i en insändare i DN: "Vi måste ta tag i kvinnosynen! Jag har hört de orden många gånger den här veckan, men om två veckor har alla vi vanliga åsiktsmaskiner glömt det. Det kommer att bli tyst om kvinnosynen tills en ny tragisk gruppvåldtäkt uppmärksammas och då återupprepas samma process, i värsta fall är de fördömande rösterna svagare. Vi kan hata och svära hur mycket som helst över de sex killarna som våldtog en flicka i Tensta, men det hjälper inte. Vi måste sluta prata om just de här sex individerna och våga ta tag i frågan på riktigt, för frågan är lika komplex som vårt samhälle och berör hela vårt samhälle."

Jag håller med henne om att vi måste ta tag i kvinnosynen. Men att vi inte skall prata om de sex killarna som våldtog en flicka i Tensta håller jag inte med om. Att de kunde frikännas i hovrätten är ett konkret exempel på att något är allvarligt fel och det måste vi prata om. Våldtäkt är aldrig okej. Även berusade unga män måste ta ansvar för vad de gör. Hur skulle det annars se ut? Vad är det för land vi bor i där lagen tillåter berusade unga män att skövla en kvinnas kropp bara för att hon inte skriker nej högt nog? Flickan sa nej. Ett nej är alltid ett nej.

torsdag 26 september 2013

Myten om ett muslimskt övertagande

Artikeln i SvD "Myten om ett muslimskt övetagande" är så himla bra skriven, alla borde läsa den, helst flera gånger.

Citat från artikeln: "Politiska partier har gjort rädslan för islam och muslimer till inslag i sina partiprogram och hävdar att Europa och dess ledare inte längre har mod att stå emot denna accelererande invasion av främlingar. Och om de plötsligt skulle få detta mod är det redan för sent eftersom muslimernas födelsetal påstås vida överträffa andra gruppers. Dessutom sägs de nya invandrarna utgöra ett slags femtekolonn: de förblir mera lojala mot islam eller sitt gamla hemland än mot sitt nya land. De alarmistiska rösterna är många och kommer i olika former. Många är vulgära och så öppet fördomsfulla att de är ganska lätta att avfärda. Andra är försåtligt civiliserade på ytan, men så fort man skrapar på den framträder ett slags chauvinism som döljer en djup fördomsfullhet, som ofta går hand i hand med avgrundsdjup okunnighet."

onsdag 18 september 2013

En halv sanning är också en lögn

Jag har precis läst journalisten Hanne Kjöllers bok "En halv sanning är också en lögn". Hon kritiserar ganska kraftigt sin egen yrkeskår. Jag har ingen problem med det. Det är modigt och det är säkert nödvändigt. Journalister har en viktig roll i det demokratiska samtalet, skriver Kjöller i sitt förord. Hon berättar en hel del om hur journalister genom att utelämna vissa avgörande uppgifter kan skapa en helt felaktig bild av verkligheten. Hon kommer med flera intressanta exempel i boken.

Fredrik Sjöberg skriver: "Men också författaren har en agenda, dessvärre politisk, åt höger. När hon blir så bländad av Carl Bildt, hans briljans, att hon jämför med Dalai Lama, passeras en gräns med viss marginal. För läsare som ogärna intar mer än små doser av den habila men humorlösa bruksprosa som präglar DN:s ledarsida är boken inte att rekommendera. Den är ungefär som en halvsåsig kväll på Publicistklubben. Alla vet vem som kommer att säga vad, och varför."

Jag tycker att boken är läsvärd. Alla politiker och journalister borde definitivt läsa boken.

En troende minister, Elisabeth Svantesson (M)

Elisabeth Svantesson (M), ordförande i kristna riksdagsgruppen, presenterades i går som ny arbetsmarknads­minister.  I Aftonbladet kan man läsa: "Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) var under 1990-talet engagerad i Ja till livet och Livets ord, bland annat som lärare inom Ulf Ekmans frikyrka i Uppsala. På presskonferensen tillsammans med Fredrik Reinfeldt i går bedyrade hon att hon lämnat rörelsen." Hon skall visst även ha varit ordförande i Samfundet Sverige Israel. Allt detta är tydligen mycket känsliga saker i Sverige i dag. Troende! Hjälp ministern är troende och hon har varit med i Livets ord! Man skulle kunna tro att hon hade varit med i en terroristorganisation.

Frispråkiga Merith Wager skriver på sin blogg: "I ett fritt och demokratiskt land ska ingen behöva jagas och drevas för sina åsikter, människor från diktaturer över hela världen flyr undan den typen av förtryck, inte minst till – paradoxalt nog – Sverige! Tyck vad ni vill, tyck lika, tyck olika. Men för Höge Farao (eller för Guds skull, om det passar bättre): sluta dreva!

Eli Göndör skriver i Aftonbladet: "Huruvida en religiös politiker styrs av rationella idéer med samhällets bästa för ögonen, eller av apokalyptiska förställningar om jordens undergång och Messias ankomst, vet bara denne själv. Men ett upplyst samhälle kan inte tillåta sig att avfärda religion som något förknippat med enbart outbildade eller svagsinta människor. I samma stund som sekulära röster avfärdar eller försöker förhindra människors utveckling eller karriär på grund av deras religiösa övertygelse, går en central demokratisk tanke förlorad. Idén om att varje individ ska ha rätt till att få göra sin röst hörd och förverkliga sig själv utifrån sina personliga idéer och värderingar. Därtill är det orimligt att betrakta religiösa människor som ett kollektiv med en homogen uppfattning och föreställningsvärld."

Sverige är på många sätt ett märkligt land. Att man i Sverige, i ett land som traditionellt har räknats som ett kristet land, skall behöva försvara sig för att man är kristen är ju helt absurd. Är folk helt historielösa? Vad handlar denna beröringsskräck om? Jag är helt säker på att det i Sveriges riksdag sitter flera ledamöter som är skeptiska till den svenska abortlagstiftningen. Det finns många människor som utifrån sin tro är emot abort. Det finns de som tycker att livet är heligt och okränkbart helt från dess begynnelse; alltså från det ögonblicket ägget blir befruktad. Skall de inte få ha politiska uppdrag?

I SvD får Elisabeth Svantesson några råd från Isabella Andersson, ordförande i Ungdom Mot Rasism.

Kristdemokraternas före detta partiledare Alf Svensson kallar detta för en form av mobbning; det att Elisabeth Svantessons tidigare koppling till Ja till livet och Livets ord ifrågasätts.

söndag 15 september 2013

Sverigedemokraternas kyrkopolitiska makt är ett medialt påhitt

I dag skall jag och min familj gå och rösta i kyrkovalet. Jag är församlingsmedlem i Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö. För mig är rösträtt något ädelt och fint som människor har kämpat hårt för att få. I stora delar av världen saknar många av våra medmänniskor fortfarande rösträtt. Alla medlemmar i Svenska kyrkan som senast på valdagen i dag fyller 16 år, har en demokratisk möjlighet att påverka hur Svenska kyrkan ska styras.

De av oss som i dag kommer att använda vår rösträtt gör det av olika skäl. Förutom de jag redan har nämnt så tycker jag att om jag skall ha någon åsikt om hur saker går till i den församling jag tillhör så skall jag självklart göra min plikt och gå och rösta. Jag kommer att rösta på en person som jag tror kommer att göra skillnad. Jag kommer däremot inte att rösta på någon som ställer upp på ett politiskt partis lista. Jag uppskattar att kyrka och stat har separerat. Politik och religion hör inte ihop. Min dröm är att det i framtiden bara skall finnas en lista i vår församling där man röstar på person och inget annat.

Sverigedemokraterna har som vanligt inför ett val fått stor uppmärksamhet i media. Det heter att vi skall gå och rösta i kyrkovalet så vi inte skall få Sverigedemokraternas kyrka. Vad nu det är? Jag har fått alla röstsedlar hemskickade och bland de finns inte SD. Jag har mig veterligen, de flesta av kyrkobesökarna i församlingen är mig bekanta, aldrig sett en Sverigedemokrat i kyrkan. Att det skulle sitta en massa Sverigedemokrater runt om i Sveriges land som beslutsfattare inom den Svenska kyrkan har jag svårt att tro.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver på sin blogg: "De som röstar i kyrkovalet gör det utan möjlighet att rösta strategiskt - eftersom opinionsundersökningar saknas - men också förmodligen med stora kunskapsbrister vad gäller inte bara sakfrågor och skiljelinjer utan också de nuvarande styrkeförhållandena mellan partierna/grupperingarna. Lägg därtill okända kandidater, och minst tre och i många fall fyra politiska nivåer att ta ställning till (dessutom sannolikt stor osäkerhet om vilka frågor som beslutas på respektive nivå) - ingen borde förvånas över det låga valdeltagandet." Valdeltagande påverkas av rädslan för att SD skall få makt. Media har skrivit så lite om kandidaterna, om de överhuvudtaget har nämnt någon, att för de allra flesta är kandidaterna helt okända. I min församling känner jag till nästan alla kandidaterna för att jag träffar de allra flesta av de på Gudstjänst varje söndag.

Apropå SSU:s (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) lite lustiga och vanvördiga uttalande härförleden om att Jesus är sosse, håller jag med ärkebiskopen om att det påståendet är historiskt omöjligt. Socialisterna har alltid velat ha monopol på en det ena och en det andra, alltifrån solidaritet och all annan form för medmänsklighet. Jesus får de dock finna sig i att dela med oss övriga. Vi behöver honom också.

torsdag 12 september 2013

Sverige enda landet i Norden som aldrig haft kvinnlig statsminister

2010 skrev Jenny Stiernstedt artikeln "Sverige väntar fortfarande på en kvinna" i DN. Det blev ingen kvinnlig statsminister den gången heller. Ingen blev nog särskilt förvånad över detta. I måndags fick Norge välja sin andra kvinnliga statsminister, Erna Solberg ordförande för partiet Høyre. Detta blev ingen stor nyhet i Sverige trots att Sverige är det enda land i norden som aldrig har haft en kvinna på landets högsta politiska post. Eller så är det kanske just därför. Landet som under flera decennier har utmålat sig som världens mest jämställda land vill nog låtsas som om det här med kvinnlig statsminister inte är så viktigt. Det finns förmodligen en annan orsak också, det att det populistiska Fremskrittspartiet mest sannolikt kommer att ingå i den borgerliga regeringen som Solberg skall leda.

När jag har påpekat på sociala medier det faktum att Sverige fortfarande inte har lyckats få en kvinnlig statsminister har både kvinnor och män snabbt förklarat för mig att kompetens går före kön. Jag har då kommenterat att om det enbart handlade om kompetens borde Sverige haft en kvinnlig statsminister för många decennier sedan. - Det hade vi också haft om inte Anna Lindh (S) hade blivit mördad för 10 år sedan, replikeras raskt. Det är ju svårt att veta det. Det innebär fortfarande att Socialdemokraterna skulle ha vunnit valet 2006 för att det överhuvudtaget skulle ha varit möjligt och det gjorde de inte. Att den valförlusten skulle hänga på en enda person har jag ärligt talat svårt att tro.

Jag undrar om de som skriker att kompetens går före kön själva hör hur dumt det låter? Är kvinnor i Sverige mindre kompetenta än i tex Norge och Finland? Även i Sverige består halva befolkningen av kvinnor. Det borde finnas hur många duktiga kvinnor som helst i ett av världens mest välutvecklade länder?

onsdag 11 september 2013

Rasism är väl alltid rasism?

När jag läser artikeln "Rasismen vi sällan pratar om" skriven av Damon Rasti påminns jag om de fem åren jag arbetade som kriminalvårdare på Hallanstalten i Södertälje. Både bland de intagna och de anställda fanns det många personer med utländskt ursprung. Jargongen var ofta mycket rasistisk. I början var jag helt förskräckt. Jag tog upp det med min chef men inget hände. Min chef hade arbetat i den miljön i åratal och hade nog blivit både hemmablind och ganska avtrubbad. Kulturen på anstalten genomsyrades till stor del av sexism och rasism. När det gällde bråk och våld mellan intagna talade man ofta om att det var gängrelaterat. Det bottnade nog lika ofta i ursprung. Många konflikter handlade om etnicitet. Jag minns även tiden jag arbetade på Mariefredsanstalten. En sommar började en sommarvikarie från Turkiet att slåss med en intagen från forna Jugoslavien. Jag minns det mycket väl för att jag var en av de kriminalvårdare som fick gå emellan slagskämparna och skilja dem åt. Sommarvikarien fick självklart lämna arbetsplatsen för gott. Vi pratade aldrig om det som hade hänt. Man kan ju undra varför? Hur många andra arbetsplaster i Sverige har sådana här problem?

Damon Rasti skriver: "Jag trodde länge att iranier var den mest rasistiska folkgrupp som existerade. Stolta, nationalistiska och nedlåtande mot andra folkgrupper. Född och uppvuxen i Iran fick jag lära mig att turkar, araber, svarta och många andra i princip var underlägsna människor. Än idag kan jag få höra folk med iransk påbrå tala illa om kurder och många andra enbart baserat på det faktum att de har en annan etnicitet. När jag började prata om denna problematik med vänner som hade annat påbrå visade det sig vara likadant hos ett flertal andra invandrargrupper. Serber, turkar, araber och många fler hatade andra nationaliteter, dels utifrån historiska perspektiv men också enbart baserat på rasistiska fördomar, mot till exempel svarta eller romer. En bekant som är eritrean pratar ofta ofattbart kränkande om somalier. Denna rasism är också förvånansvärt öppet uttalad." Det är onekligen en intressant och viktig debatt Damon Rasti har startat.

På söndagskvällen blev en pappa misshandlad när han var ute och gick med sin 1,5-åriga son. Tidningen Skånskan skriver: "En pappa misshandlades svårt av flera personer som också försökte kasta ner honom från en bro över Hyllievångsvägen i Malmö. Även mannens 1,5-årige son slängdes i marken, enligt en polisanmälan. Polisen betecknar händelsen som ett hatbrott, rapporterar lokala medier." Det är så ofattbart hemskt det som har hänt så man hittar inte ord.

Den kände debattören Dick Erixon hävdar på sin blogg att polisen vägrade ge signalement på förrövarna. Han skriver: "De strukturella normer som gäller inom svensk samhällsdebatt fick säkert många att fördomsfullt utgå från att det var etniska svenskar som utfört den rasistiska attacken — 'Säkert några SD-sympatisörer'. Enligt den politiskt korrekta strukturella normen som bland annat Jonas Hassen Khemiri slagit fast i DN är nämligen alla etniska svenskar onda rasister, medan alla med utländsk bakgrund är oskyldiga stackars offer." Huruvida polisen vägrade berätta att det var färgade personer som utfört den rasistiska attacken vet jag inte. Men att det är tabubelagt att prata om detta det har både Damon Rasti och Dick Erixon rätt i.

Debatten påminner mig om artikeln "Håll käften, du är vit" som Erik Helmerson på DN skrev för ett tag sedan. Den skrevs på grund av slöjupproret och särskilt dessa ord säger mycket: "De fraser som gärna används i den här typen av kritik – tolkningsföreträde, rasifiering, privilegier, exotisering – är synnerligen moderna, men de betyder sällan något konkret. Hur bevisa, eller motbevisa, till exempel vem som exotiserar vem? Att gå in i någon annans huvud och förklara denne som 'omedveten' om det ena eller andra är i bästa fall underhållande, i sämsta djupt obehagligt. Det är svårt att begripa varför en protest skulle vara mindre värd för att den artikuleras av, bland andra, människor från medelklassen. Alternativet är att dessa håller käften."

Man kan byta ut "håll käften, du är vit" med "håll käften, du är ung" eller kanske ännu mer vanligt "håll käften, du är kvinna". "Du är inte en av oss därför skall du hålla tyst" har nog många fått höra någon gång i sitt liv. Jag vet inte hur jag skall förklara det men ofta behöver inte ens orden håll käften sägas, man vet liksom ändå att det är det som önskas. I politiken skall man hålla käften om man inte tycker det som är mest accepterat att tycka just nu i en fråga. Man skall även vara tyst om man tycker annorlunda än vad som står i partiprogrammet. Man skall inte tänka själv helt enkelt. Det skall vi överlåta till dem som av någon orsak och/eller privilegium har fått tolkningsföreträde. Vad handlar allt om i slutändan? Orden jag kommer att tänka på är tolerans och frihet. Tolerans ger frihet och frihet skapar tolerans. Jag skall utveckla hur jag tänker vid ett annat tillfälle.

tisdag 10 september 2013

En svensk om Fremskrittspartiet

I natt följde jag det norska valet/valvakan på norsk TV. Det var helt uteslutet att se på svensk TV. De flesta svenska kanaler bevakade inte valet dessutom gör det plågsamt ont att lyssna på svenska reportrar när de skall berätta något om mitt födelseland Norge. Svenskar har väldigt mycket fördomar om norrmän och skulden för det får till stor del läggas på svensk media. Lite av skulden får nog den svenske skolan ta också. Jag har träffat svenskar som har undrat över om vi har flygplatser i Norge. Jag har mött på svenskar som tror att Norge är ett underutvecklat land. Ingen blir väl förvånad om jag berättar att jag knappt har varit på en arbetsplats i Sverige utan att få höra Norgeshistorier. En fest utan att någon berusad svensk skall göra sig lustig på min bekostnad på grund av mitt ursprung är även det sällsynt. Det som upprör mig allra mest är den kunskapsbrist som uppenbarligen finns i Sverige om de andra nordiska länderna. Det är faktiskt pinsamt.

Att svenska journalister skulle vara lika okunniga om Norge som vanligt folk förvånade mig mycket. Som politiker upptäckte jag detta ganska snart efter att jag emigrerade till Sverige från Norge. Många journalister ville berätta för mig vad norske Fremskrittspartiet är för parti. Jag kommer själv från norske Høyre. Första gången jag var på Gotland under politikerveckan 2008 kom jag i diskussion med flera svenska journalister om Fremskrittspartiet. När jag skrev krönikor till Eskilstuna-kuriren skrev jag en spalt om Fremskrittspartiets Carl I Hagen. Jag ville nyansera debatten. Döm om min förvåning när min krönika blev refucerad. Den var inte bara för informativ om Fremskrittspartiet, den var rätt och slätt för positiv. I det ögonblicket tänkte jag på före detta Sovjetunionen. Jag kände att jag hade kommit till ett land som hade Sovjet som förebild. Man kan få rysningar av mindre.

Under alla de timmar jag höll koll på det norska valet upptäckte jag att det fanns i alla fall en svensk som ser annorlunda på Fremskrittspartiet. Han heter Andreas Johansson Heinö och är statsvetare och forskare. Jag hittade hans blogg där han skriver om bland annat Fremskrittspartiet. Han beskriver partiets historia så här: "FrP grundades 1973 – då under namnet Anders Langes parti – som ett populistiskt missnöjesparti med sänkta skatter, minskade bidrag och minskat bistånd på agendan. Den norska borgerligheten var splittrad efter EG-omröstningen och det fanns ett utbrett missnöje bland borgerliga väljare med uteblivna reformer av välfärdsstaten, vilket gav en framgång i stortingsvalet samma år. Lange dog redan 1973 och ersattes så småningom av Carl I Hagen, under vars ledning partiet bytte namn till Fremskrittspartiet, återkom till Stortinget 1981 (efter att ha åkt ur 1977) och antog ett principprogram som definierade partiet som libertarianskt 1983."

Nu är det ju inte så att vi som kommer ifrån Norge inte har blivit upprörda över Fremskrittspartiet någon gång. Jag kommer så väl ihåg när jag på 80-talet var ensamstående mamma. Fremskrittspartiets dåvarande ordförande Carl I Hagen tog varje chans han fick till att klanka ner på ensamstående mammor som fick hjälp från samhället. När han talade om bidragsmottagare överhuvudtaget så lät det som om han talade om parasiter; någonting som katten hade dragit in. Fremskrittspartiet har varit och är ett populistisk anti-etablissemangsparti. Nu kommer de att "växa" upp när de skall ta ansvar genom att ingå i Erna Solbergs (Høyre) regering. Det blir de illa tvungna till om de vill vara med och styra landet. Det blir spännande att följa den borgerliga regeringen som skall ta över makten i Norge.

Det sägs att Norge har mer restriktiv invandringspolitik än vad vi har i Sverige. Man skall då komma ihåg att man i Norge har haft en röd-grön-socialistisk regering de senaste åtta åren och att man i Sverige har haft en blå/borgerlig regering i snart åtta år. Det kommenterar inte socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin. Hur kommer det sig? Främlingsfientlighet skall bekämpas var än den dyker upp, ingen tvekan om den saken.

SvD:s Björn Lindahl, som känner till Norge och norsk politik väl, skriver: "Svaret är att det 40 år gamla Fremskrittspartiet rensat ut sina mest populistiska partimedlemmar i olika omgångar och därför har ett valprogram som är radikalt annorlunda från Dansk Folkeparti. Det är inte ett parti som representerar EU-motståndarna, som Sannfinländarna, och det har aldrig varit så ensidigt fokuserat på invandrarfrågor som SD." Hur är det med de svenska socialdemokraterna? Har de rensat i sina led?

söndag 8 september 2013

Heja Erna Solberg, Høyre, Norges blivande statsminister

I morgon skall jag valvaka hemma hos en norsk väninna i Strängnäs. Vi båda hejar på Erna Solberg (Høyre). Hon kommer mest sannolikt att bli Norges andra kvinnliga statsminister. Jag är så stolt över att komma ifrån ett land där jämlikhet och jämställdhet är så djupt förankrat hos/i befolkningen. Norrmännen ligger hästlängder före svenskarna när det gäller att lyckas med att bygga ett samhälle som är jämlikt och jämställt. I Sverige har vi riksdagsledamöter som kämpar för att överklasskolor som Lundsberg skall få finnas kvar. Jag hittar inte ord. I Norge träffas alla i skolan; alltifrån kungafamiljens barn till vanliga Svenssons går i kommunala skolor.

DN skriver om en norsk socialdemokrat som har bytt sida. Erland Bakke är numera Høyremann som det heter på norska. Han gick till Høyre för friare val i vården.