Jag läser om den svenske barnmorskan Ellinor Grimmark som nekas arbete i Sverige och tänker på min mormor Janikke som var barnmorska. Grimmark vägrar att utföra aborter därför får hon inget arbete i Sverige. I Norge har hon däremot fått jobb. Jag är övertygad om att min mormor också skulle ha vägrat utföra aborter. I Norge heter barnmorska jordmor. Ett vackert namn som tydligt beskriver vad en barnmorska först och främst gör; hjälper barn till vår jord.
Ellinor Grimmark vill inte delta vid aborter på grund av sin kristna tro. Hon önskade därför samvetsfrihet vilket ledde till att hon nekades utlovade jobb som barnmorska i Sverige.
Det är antagligen många personer som av ideologiska och/eller religiösa skäl inte kan utföra vissa arbetsuppgifter på sin arbetsplats. Jag vet inte hur det är i Sverige, men i Norge får präster vägra att viga frånskilda och fortsätta arbeta som präst.
Saker är inte alltid så enkla. Ta till exempel frågan om dödshjälp. Skulle dödshjälp någon gång tillåtas i Sverige är det en horribel tanke att alla läkare skulle tvingas utföra något sådant. Läkare har som första gärning och uppgift att rädda liv, inte ta liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag instämmer, Sverige är märkligt, och Norge är lite friare än Sverige.
Dock har ju tyvärr regeringen Solberg backat från den reservationsrätt som läkare skulle få, att de av samvetsskäl skulle kunna neka att hänvisa till abortmottagningar. Regeringen Solberg böjde sig för den massiva opinionsstormen mot dem, och det är tråkigt. Läkare i Norge får tyvärr, liksom barnmorskor i Sverige, dagtinga med sitt samvete. Det är tråkigt.
Men glöm aldrig. Att ta liv, kan också vara att rädda liv!
Ja, Sverige är i många stycken ett märkligt land.
Och visst ligger det en välfunnen poäng i jämförelsen med läkare som tvingas utföra dödshjälp.
Bra inlägg!
Då antar jag att du stöder möjligheten för en muslimsk läkare att vägra arbeta med, eller hälsa på, kvinnliga patienter eller kollegor? Samvetsfrihet som samvetsfrihet.
Hej Preben.
Nej det gör jag naturligtvis inte! Att en muslimsk läkare inte skulle vilja hälsa på någon, först och främst kvinnor som du också nämner, är inte detsamma som att inte vilja ta liv.
Hmm, nähä...?
Men du skriver ju "Det är antagligen många personer som av ideologiska och/eller religiösa skäl inte kan utföra vissa arbetsuppgifter på sin arbetsplats." Båda dessa saker faller ju inom den definitionen.
Och rent juridiskt rör det sig ju inte om att "ta ett liv", det är ju själva poängen. Däremot är den religiösa övertygelsen att så är fallet och därmed en synd. På samma sätt kan den religiösa övertygelsen vara att det är en synd att interagera med kvinnor, äta fläskkött, besluta om skilsmässor, bevilja bidrag till homosexuella par, etc etc. Hur drar du gränsen mellan vilka övertygelser som är acceptabla och vilka som inte är det?
Är inte slutsatsen att om man inte anser sig kunna utföra de uppgifter som arbetsgivaren vill att man ska utföra för en viss anställning, inom lagens råmärken, då får man inte arbetet. Det gäller väl oavsett anledningen till att man inte klarar av uppgifterna. Eller kan man välja och vraka på andra grunder vilka av sina arbetsuppgifter som man faktiskt vill utföra?
Skicka en kommentar