Alla skall ha samma chans

Martin Liby Alonso på DN skriver ofta om angelägna och intressanta frågor. I artikeln "Alla skall ha samma chans" påpekar han: "Ökad ojämlikhet är inte regeringens fel. Men Alliansföreträdare bör ändå diskutera den. Mark Twains iakttagelse att det finns tre sorters lögn – lögn, förbannad lögn och statistik – har präglat debatten om ekonomisk ojämlikhet. Såväl opposition som regering har grävt fram siffror som belägger deras respektive tes – att klyftorna växer samt att de inte gör det. Debatten har inte blivit mindre skev av att politiker och opinionsbildare på vänsterkanten slagit fast halsbrytande orsakssamband: jobbskatteavdrag ger ojämlikhet som ger stenkastning och bilbränder. Resultatet är föga konstruktivt. Å ena sidan en opposition som hävdar att Alliansen medvetet och systematiskt slagit sönder välfärdsstaten för att öka klyftorna. Det ligger i sin tur till grund för flera – i princip samhällets samtliga – problem. Å andra sidan en regering som på inget vis vill diskutera existensen av ekonomisk ojämlikhet."

Samhällsproblem löses inte av att höger- och vänsterpolitiker bråkar om vem som vill gott. Ingen har monopol på medmänsklighet och godhet. Jag tror att de flesta politiska partier, om man bortser från de mer extrema, vill ha ett jämlikt och gott samhälle. Jag är övertygad om att det inte finns en enda Socialdemokrat som innerst inne tror att regeringen vill att klyftorna växer. Jag är lika säker på att det inte finns en enda Moderat som verkligen tror att Socialdemokraterna vill förstöra för företagarna för att ta ett exempel. De allra flesta politiker jag har mött under mina ca 30 år inom norsk och svensk politik vill väl. Politik är att vilja. Var det inte så Olof Palme formulerade det? Både de som står till höger och de som står till vänster inom politiken vill som oftast bygga ett gott samhälle. Vi har bara olika uppfattningar om hur man gör - hur vi tar oss dit. Det är vägen och inte målet vi är oense om. Det är lätt att glömma detta faktum när polariseringen drar igång för fullt. Den politiska debatten är viktig. Men polariseringar och lögner är vi inte betjänta av.

Martin Liby Alonso berör i sin artikel det sociologiska begreppet klassresa och att det är skolan som är det enskilt viktigaste instrumentet för att ge alla samma chans. Det är i klassrummet klassresan kan börja. Han påpekar att skolan har blivit mindre utjämnande och det är ett allvarligt samhällsproblem. Vi borde kunna diskutera över blockgränsen hur det problemet skall lösas i stället för att tjafsa om vems fel det är.