Psykiskt sjuka skall självklart få gå till jobbet!

Den stora nyheten i DN i dag är att psykiskt sjuka kan ordineras att gå till jobbet. Och, tänker jag, vad är det för konstigt med det? Självklart skall psykiskt sjuka människor få gå till jobbet om de vill och klarar av det! Självklart skall psykiskt sjuka människor få vara en del av samhället! Självklart skall svenska arbetsgivare se till att alla får plats. Hur skulle det annars se ut? Den kraftiga ökningen av sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa oroar även mig. Men inte på grund av att några av dessa personer skall få finnas på arbetsmarknaden. Nej, jag är mest oroad över de som inte är välkomna där. Och om ni tänker efter förstår ni varför. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vill vi ha en humant samhälle där alla behövs och där alla är välkomna? Eller vill vi ha ett elitsamhälle? Det vill inte jag.

Om någon mår dåligt på sin arbetsplats skall man våga fråga varför det är på det viset. Att utgå ifrån att det är personen i fråga det är fel på är att göra det enkelt för sig. Arbetsgivaren och kollegorna har också ett ansvar.

Närmare fyra av tio som nu är sjukskrivna har en psykisk diagnos. Detta antal ökar ständigt. Hade det varit fråga om cancer tex hade det klassats som en epidemi och rikslarm hade utfärdats direkt. Vi hade velat veta varför detta händer. Varför blir det ingen reaktion när det handlar om psykisk ohälsa? Vad är vi rädda för? Vari ligger skillnaden? Människor dör faktiskt av psykiskt lidande också? Det är inte bara somatiska sjukdomar som tar liv. Dags att vi inser det. Kanske på tiden att vi törs prata om detta?

Tillbaka till ämnet som handlade om huruvida psykiskt sjuka människor skall arbeta eller inte. Vad betyder ett arbete? Nu citerar jag vår socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M): "Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda." Ibland skäms jag över att vara Moderat och det är när Moderata ministrar säger självklara saker som alla redan vet. Alla normalt funtade människor vet att för psykiskt sjuka människor så är kontakten med omvärlden absolut den mest avgörande faktorn för att kunna upprätthålla sin självaktning, livslust och överlevnad. Att överhuvudtaget jämföra psykiskt lidande med att bryta ett ben är så dumt att jag hittar inte ord! Idioti är vad det är!

Psykisk ohälsa är ett funktionshinder. Om inte människor med psykiska problem får en plats i samhället så är det ett tecken på att vi inte har förmågan och ödmjukheten att riva de hinder som finns samt bereda plats för våra mest behövande medmänniskor.

Människor med psykiska problem sjukskrivs nästintill per automatik i dag. Man tittar inte på arbetsmiljön. Man ställer inte tillräckligt höga krav på arbetsgivarna. Hög arbetslöshet ger arbetsgivarna stor valfrihet. Passar inte den ena kan man ta den andra; man är utbytbar helt enkelt.

I slutet av förra året var cirka 48 000 personer sjukskrivna för psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar. Närmare sex av tio av dessa var sjukskrivna för anpassningsstörningar och reaktion på svår stress eller för depressiv episod. Var kommer stressen ifrån? Var ligger anpassningssvårigheten? Ligger den hos individen? Ligger den i organisationen? Eller kan den ligga hos båda? Eller ligger den i samhället?

Det är inte inte individen som skapar psykiskt lidande. Det är samhällets oförståelse för olikheter som till stor del står bakom dessa människors lidande och besvär. Vi lever i år 2013 och det är fortfarande tabu att prata om psykisk sjukdom. Vad är det som gör att vi inte kan hantera den mest vanliga folksjukdom som finns i vårt moderna och kalla samhälle? Vad är det som gör att vi inte kan prata med varandra om vad vi känner, vad vi tänker och vad vi upplever? Många mår dåligt. Varför då?

Jag vet inte hur ni andra tänker. Jag kan bara tala för mig själv. Det jag vet är att jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte räckte ut en hand till en behövande medmänniska. Varför skulle jag bry mig? Därför att allt annat skulle strida emot allt vad jag tror på. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit du.