Min bok heter: "Kampen för min dotter"

På Kulturdagen, Kultur 13, den 4 maj nu på lördag skall jag delta på bokhandeln tillsammans med ett tiotal andra författare som skall läsa ur och berätta om sina böcker. Mellan klockan 13.10 till 13.30 är det jag som berättar om min kommande bok "Kampen för min dotter".

Varför skriver jag? Varför berättar jag känsliga saker om mitt eget liv? Många undrar nog över det. Jag har själv funderat en hel del över mitt val. Under årens lopp har jag redan berättat en hel del om mitt eget liv, här på bloggen, under de 6 åren jag var krönikör på Eskilstuna-Kuriren och i olika intervjuer i media. Flera saker har lett till att jag väljer detta självutlämnande, som en biografisk berättelse faktiskt innebär. Det krävs dock en stor portion mod för att våga skriva om de personliga tingen. Folk har nämligen alldeles för lätt att döma andra.

Flera personer, som kommer från mer privilegierad samhällsklass än vad jag gör, har rekommenderat mig att inte skriva. De har skämts över min historia. På mina vägnar behöver de inte alls skämmas. Jag är stolt över att vara en överlevare. Jag är stolt över att vara ett så kallad maskrosbarn. Jag är dock medveten om att jag tar en stor risk. Men, betänk då detta. Vem talar för de "svagaste" i samhället? Vem är deras röst?

Om min historia kan hjälpa någon annan, om så bara en enda medmänniska, så är det värt det. Om de som arbetar inom hjälpapparaten kan lära sig något av min historia så är det en extra stor bonus. Om jag lyckats sätta ord på den vanmakt, sorg och hopplöshet jag kände under alla de åren jag var fast i socialtjänstens klor, så har många fått en chans att förstå. Och de som inte själva har hittat orden kan använda mina. Om jag kan förmedla alla lyckostunder som också har funnits under kampen är jag nöjd. Min förmån är att få beskriva alla änglar som har hjälpt mig på vägen. De förtjänar alla vackra ord jag kan.

Det handlar om att göra något åt vanmakten. Det handlar om att ta tillbaka sin egen historia. Det handlar faktiskt om något så viktigt som att ta tillbaka makten över sitt eget liv. Den nakenhet och sårbarhet det innebär att lämna ut sig kan vara så obeskrivligt vacker när den är självvald. Jag har gjort mitt val.

Min pappas favoritordspråk "Gå en mil i mina mockasiner innan du dömer mig eller säger något om vem jag är" är min ledstjärna. Vi måste tordas känna vår egen och andras smärta. Det gör ont när knoppar brister.