En riktig familj...

Jag har precis läst klart boken "Gul utanpå" skriven av journalisten och adoptivbarnet Patrik Lundberg. 1983 adopterades han från Korea. Han skickades över halva jordklotet och hamnade i en dysfunktionell familj i småstadsidyllen Sölvesborg.

Lundberg berättar: "Vi är 50 000 internationellt adopterade i Sverige i dag, vi flögs hit, vår identitet togs bort. Det har präglat oss på ett eller annat sätt men sedan beror allt på uppväxten i Sverige." Deras identitet togs bort. För vems skull då? Det sägs att de som adopterar gör det för barnens skull. Är det så?

Rika västerlänningars barnlöshet har länge varit en industri. Att "köpa" barn från fattiga länder har varit lösningen för de som har haft råd att betala. Nu är det surrogatmödrar som är hårdvaluta, läs mer i artikeln jag har länkat till "Barn till bästa pris". Mina landsmän i Norge köper barn som aldrig förr.

Jag var bara några år gammal när jag första gången hörde talas om fenomenet adoption. Då berättades det för mig att det hade funnits flera familjer i lilla Siljan i Telemarken i Norge som var beredda att adoptera mig når jag var nyfödd och moderslös. Min pappa Jostein Edgar, 32 år, vägrade  lämna bort mig. När jag var 18 år träffade jag en pojke från bygden som sade att hans föräldrar hade frågat om att få adoptera mig. Roligt var att han kom från en socialistisk familj; en familj som dessutom var mycket mer välbeställda än min fattiga borgerliga familj.

Oavsett vad, pojken som var ett år äldre än mig skulle nog ha blivit en fantastiskt storebror. Mina storebröder var riktiga sadister. En sämre barndom än vad jag fick kunde jag omöjligt ha fått någon annanstans. Jag var 18 år när jag träffade min "potentiella" storebror. Från den dagen har jag vetat att jag skulle ha fått en mycket bättre start i livet om min pappa hade lämnat bort mig för adoption.

Min pappa dog framför mina ögon när jag var endast 12 år gammal. Jag är lycklig över att jag fick chansen att lära känna honom innan jag blev föräldralös. Just det är jag verkligen tacksam för, han var en fantastiskt man som jag är mycket stolt över. Men han kunde inte skydda mig från misshandel, övergrepp och mobbning, tyvärr. Jag betalte ett högt pris för hans envishet. Jag betalar fortfarande...

Oavsett min egen tragiska barndom så är jag skeptisk till min partikamrat socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons (M) kamp för att det skall bli lätt att adoptera andras barn i Sverige. Jag är även skeptisk till att han vill ge all makt rörande detta till socialsekreterarna. Han vill alltså ha ett tjänstemannavälde. Varför då? Vems ärenden springer han?