En skribent och kvinna som kan lyfta vilken sorglig eller sollös dag som helst och få nästan vem som helst att le måste vara Paulina Neuding. Hon är så klok och överraskar så ofta när hon skriver att hade jag haft någon hatt så hade jag lyft av den för henne. Hon måste tillhöra en av journalistkårens mest begåvade. Nog med beröm!
Paulina Neuding skriver i SvD: "Vi tror inte på människor som talar om vem som är arbetar-, medel- eller överklass. Vi tror att alla håller hög klass.
Så skrev Magnus Demervall, idag stabschef hos Annie Lööf på näringsdepartementet, som Cuf-ordförande för ett par år sedan. Det där har ekat en del från unga centerpartister sedan dess; klass existerar inte i Sverige, alla håller hög klass.
Det slår mig ofta hur man inom borgerligheten viftar bort klasskillnader och klassorättvisor som irrelevanta. Man inser att inkomstojämlikheter är oundvikliga i en marknadsekonomi och undviker därför helst en diskussion om ojämlikhet och socialt arv." Att folk i allmänhet inte vet så mycket om klassfrågor är en sak. Att partifolk ofta är helt okunniga på området är en skandal.
När jag på vårt senaste kommunfullmäktigesammanträde i Strängnäs kommun pratade om klass och påpekade det olyckliga i att vi har en ordförande i barn- och utbildningsnämnden, Fredrik Lundgren (FP), som med berått mod har sett till att segregationen i kommunens skolor har ökat, var det ingen som reagerade. Det var några politiker från Moderaterna som på kafferasten sade att det jag hade sagt från talarstolen precis innan var klokt och bra. Men det lär ju knappast leda till att kommunfullmäktiges ledamöter vaknar upp och gör något åt saken.
En väninna och kristdemokrat påpekade för mig att det var olämpligt av mig att säga att vår ärade fullmäktigeförsamling borde gå hem och läsa på om de inte förstod varför Europaskolan är kommunens mest segregerade skola. Jag står för det jag sade. Jag är ganska trött på politiker som inte kan något om våra samhällsstrukturer. Det är faktiskt ganska tröttsamt att ständigt behöva ge sin in i en hjärnornas kamp mot någon som förefaller vara helt "obeväpnad" på området. Politik är att vilja. Det sade Olof Palme; överklasskillen som blev Socialdemokrat. Han var klok! Inte för att han blev Socialdemokrat, men för att han var så samhällsintresserad och påläst.
Paulina Neuding skriver: "När rikedom däremot huvudsakligen bygger på arv och klass har man brat-kultur, inte meritokratisk kapitalism. Där ligger Sverige sämre till än vad många vill erkänna.
Uppsalaprofessorn Daniel Waldenström fann i en studie att 73 procent av Sveriges rikaste hade ärvt sin förmögenhet. Detta går tvärtemot anglosaxiska länder, där de rikaste i regel är self-made – det vill säga huvudsakligen har tjänat ihop sina egna tillgångar. En annan uppmärksammad studie av Waldenström och andra ledande forskare visade kusligt liten rörlighet i förmögenhet mellan generationer bland rika svenskar. De rikaste är idag huvudsakligen barn till dem som har haft turen att födas med rika föräldrar."
70-talets högskolereform har inte gett oss det resultat som önskades. Vi kanske borde göra något nu? En förutsättning för att kunna åstadkomma några förändringar alls är att de politiker som sitter på makten vaknar upp. Verklighetsförankring är fullt möjligt att uppnå för oss alla.
söndag 24 februari 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Framgångsrika personer får ofta frågan vad som är det viktigaste om man vill lyckas. Standardsvaret är: att välja rätt föräldrar.
Flera av våra bästa skådespelare bär vidare namn som Ekman, Bergström och Skarsgård. Ska de få göra det?
Andelen disputerade föräldrar till de framgångsrikaste forskarna är hög. De som håller hög klass (till skillnad mot mig och många andra) leder utvecklingen på viktiga områden såsom exempelvis medicin. Inom idrotten och kulturen i vid mening känner vi igen toppnamn sedan flera generationer.
En utbredd uppfattning lär vara att det värdefullaste föräldrar kan ge sina barn är kunskap, bildning, god uppfostran, självförtroende... Ska de få göra det utan ifrågasatt samvete? Jag menar i konsekvens med att annat som är värdefullt (om än inte i lika hög grad) inte ska få byggas upp och föras vidare i generationer. Jag tänker på sådant som exempelvis fast egendom och företag, det vill säga förmögenhet.
Hans G Eriksson
Hej Hans G Eriksson.
Självklart skall Skarsgårds och andras barn få bli skådespelare; talang går ofta i arv precis som intressen gör. Så är det inom idrotten, politiken med mera. Finkultur går också i arv, matvanor, alkoholvanor, skräplitteratur, för mycket TV-tittande, spelmissbruk, annat missbruk osv "ärvs" också. Listan kan göras lång. Skarsgårds söner har ju inte ärvt skådespelarjobben, de har ärvt talangen och genom det fått jobben.
Du har helt rätt när du så klokt påpekar att det bästa vi kan ge våra barn är kunskaper, bildning, god uppfostran, självförtroende osv.
I ett land som Sverige där kontakter ofta är viktigare än meriter så blir något fel. När människor utan rätt kunskaper och utan talang får ett uppdrag eller ett arbete just därför att de har rätt kontakter och kommer från rätt familj så borde man få reagera.
Hade meriter och kompetens gått först eller före lite oftare så hade tex flera kvinnor haft ledande positioner i samhället. Flera från arbetarklassen hade haft höga positioner om kompetens gick före det här med att ha rätt kontakter.
Det finns exempel som visar på motsatsen, det finns många klassresenärer som har kommit fram och upp i samhället. Socialdemokraternas nya partiledare är arbetargrabben och klassresenären som klev fram och kom upp genom eget arbete och insats.
En svensk journalist berättade för mig att han var lite avundsjuk på det självförtroendet många från överklassen har eller visar. Är man född i rätt familj och rört sig i rätt kretsar och alltid fått höra att man är utvald på något sätt så ger ju självklart det ett högt och starkt självförtroende samt stark självkänsla. Jag har dock mött många "överklassbarn" som har fått allt annat än kärlek och god föräldrakontakt upp genom sin uppväxt. Materiell hög standard kan aldrig ersätta omsorg och kärlek fast några uppenbarligen har trott det.
Skolan skall vara kompensatorisk, det är kärnan till ett mer rättvist samhälle.
Det ligger en hel del i det du säger.
I TV-serien Molanders spelar dirigentens barn. Frågan är om manusförfattaren menar att barnen ärvt faderns talang eller om de slussats in i musiken. "Det är klart att du ska spela fiol..."
När det gäller klassfrågan så ligger det enligt min uppfattning en inneboende motsägelse i våra vanligaste antaganden. Vi talar om att jämställdhet ska råda oavsett klasstillhörighet. Bland annat därför är frågan varför det är så viktigt att lågutbildades barn puffas till högre utbildning osv. Är det självklart eftersträvansvärt att tillhöra "rätt" klass?
Hans G Eriksson
Hej Hans G Eriksson
Svaret på din fråga är nej, det är inte eftersträvansvärt att tillhöra "rätt" klass. Det är eftersträvansvärt att människor har samma möjligheter, val och friheter. För att uppnå jämställdhet och jämlikhet i samhället så är bland annat klassresan central, inte för "resans" skull i sig. Frågan är mycket större än det.
Jag håller med dig. Framför allt i att frågan är stor.
Men visst är det märkligt att det, trots att det inte är eftersträvansvärt att tillhöra "rätt" klass, ändå finns en allmänt utbredd uppfattning om vad som är rätt och fint: bordsskicket hos en viss klass, ledamotskap i bolagsstyrelse, att inte framstå som att man kommer från landet ("lantis" och "bondtölp"), byte till finare efternamn osv.
Jag håller alltså med om att klassresan är central. Det jag undrar över är självklarheten i det underförstådda, att den går enbart i ena riktningen. Friheten att "klassa ner sig" framstår inte som direkt central - i vart fall inte eftersträvansvärd - i vårt samhälle, eller? Skulle det gå på tvärs mot jämställdhetsidealen att ge lättnader eller rent av kvotera in "överklassbarn" på stimulerande villkor till yrkesprogrammen?
Hans G Eriksson
Skicka en kommentar