Min barndomskompis "Annika"

Jag älskade Pippi Långstrump när jag var liten. Hon hette egentligen något så svårt att komma ihåg som Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump! Jag hette bara Margit jag. Jag var uppkallad efter min egen mamma som dog när jag föddes. Jag avundades Pippi alla hennes namn. Men det var inte henne jag ville vara. Alla andra barn ville vara som Pippi. Inte jag!

Jag var redan alldeles för mycket Pippi. Precis som Pippis mamma var min mamma också en ängel. Och precis som Pippis pappa var hennes hjälte och förebild så var min pappa det för mig. Han var även lika upptagen som Pippis pappa var. Jag avgudade honom fast han egentligen aldrig var där på riktigt. Pippis pappa åkte ofta till Kurrekurreduttön där han var "negerkung". Min pappa åkte till himlen redan när jag var endast 12 år gammal. Det var efter det jag lärde känna Kling och Klang, men det är en helt annan historia. Även Prussiluskan klev in i mitt liv. Det är ett under att jag överlevde henne!

Nej vet ni vad, jag drömde om att få vara en så trygg och stabil person som Annika. Med en riktig familj och med en riktig mamma och pappa och med världens snällaste brorsa. Jag funderade över detta redan då, att alla barn beundrade Pippi, men inte jag. Jag tyckte att hon var tuff och självständig, men även rätt jobbig. Precis som jag. Varför var det på detta viset? Varför ville alla barn jag kände vara Pippi men inte jag?

Kanske för att alla barnen jag träffade på i den lilla byn jag bodde i som barn, hade allt det jag inte hade. De hade redan ett Annika-liv - en kärnfamilj med mamma, pappa, barn - middag på bordet klockan fem varje dag och en ren säng att sova i. Det var det jag drömde om som barn. Inte ens Pippis kappsäck med guldpengar kan mäta sig mot det. Jag vet, för jag fick en kappsäck med pengar från den norska staten när jag som tolvåring blev föräldralös. Det gjorde inte mig lycklig då.

Nu har jag trots mitt möte med Kling och Klang och Prussiluskan skapat en Annika-familj precis som jag önskade mig från början. Det bästa med PippiLångstrumphistorien är att den förklarar hur viktigt det är med olikheter. Annika ville vara som Pippi och Pippi ville vara som Annika. Alla har vi något att lära av varandra är kontentan.

I dag fick jag kontakt med min bästa barndomsvän. Varje sommar kom hon. Varje sommar bodde hon på sin familjs jaktslott som låg bredvid vår bondgård som min pappa arrenderade av hennes pappa. Kontrasten var total. Hon föddes i en av Norges rikaste familjer. Hennes pappa jagade tillsammans med den norska kungen. Min väninna såg ut som en riktig prinsessa och i mina ögon så var hon precis det; en riktig prinsessa - lika vacker och snäll som sommardagarna var långa.

Jag var Pippi, hon var Annika. Vi lärde oss av varandra. Hon lärde mig vilka bestick jag skulle använda på en fin middag. Jag lärde henne att mocka skit i ladugården, mjölka kossorna och hoppa i höet. I dag vet jag inte vem som hade roligast. Jag vet bara att varje vinter längtade jag till att sommaren åter skulle komma så jag fick leka med min bästa barndomskompis igen. Jag avskydde vintrarna. Jag älskade somrarna!