I dag heter psykiatrins slasktratt bipolär sjukdom

Olle Heimbürger på Karolinska säger: "Sjukvården lider under ultraliberalism och stalinism samtidigt." Jag undrar om han även menar den psykiatriska vården? Eller är det bara den somatiska vården som är labil? Det är reportern Maciej Zaremba, som nu gräver fram missförhållanden och systemfel inom vården, som får mig att fundera över dessa frågor. Stora artiklar om brister inom sjukvården har vi kunnat läsa om i DN de senaste dagarna och även de senaste åren.

En kvinna som förlorade sin man har dessa tankar: "Hon tror att hennes man hade fått leva om det funnits någon enda läkare på sjukhuset som sett honom som sin patient. Men han var ingens, knappt ens en patient, bara en samling åkommor som skulle åtgärdas var och en för sig." Av 82 behandlande läkare under 113 sjukdagar så var det alltså bara en läkare som hade uppfattat att den här personen var en patient. Vad de andra 81 läkarna bedömde honom som, förutom ett objekt med ett antal symtom och åkommor, vill vi kanske inte veta? Faktum är att så fort Gustav B fick andra symptom än somatiska så kopplades psykiatrin in. Och de var uppenbarligen inte så pigga på det och nonchalerade honom ännu mera. De träffade patienten bara en gång och gav sedan råd via telefon.

Vi ser ofta i dagens samhälle att psykiatrin vill hålla rent på mattan framför sin egen dörr. Eller rättare sagt de är lika rädda för insyn som de alltid har varit. Beror det på brister inom psykiatrin? Eller beror det på att klyftan mellan primärvård och psykiatri blir alltmer otydliga i takt med att läkarna är mer och mer benägna att ställa diagnos på absolut allting; alltså alla beteenden som fallar utanför samhällets flytande norm skall diagnostiseras. Detta på grund av att alla hjälpinstanser allt ifrån socialtjänst, skolor, försäkringskassan, arbetsförmedling med flera mer eller mindre kräver en diagnoskod för att överhuvudtaget hjälpa till.

Jag tror inte jag är helt ute och cyklar om jag törs påstå att den psykiska ohälsan ökar lavinartad i samhället. Flera och flera, särskilt unga människor, mår psykiskt dåligt. Hur dåligt mår de? Och det är här kruxet kommer. Jag som har varit intresserad av det här med psykiatri och olika institutioner i samhället som tex fängelser, behandlingshem, LVU-hem med mera har noterat en sak som förbryllar mig:

På 80-talet var det diagnosen borderline som var i ropet. På 90-talet kom alla bokstavskombinationer som ADHD, ADD och DAMP med flera. Nu har en ny era kommit; den "modekollektionen" heter bipolär/manodepressivitet. Alla de här diagnoserna har diagnoskritierier som ligger ganska nära varandra. Kriterierna är inte heller svåra för någon människa i en pressad eller utsatt situation i livet att passa in på eller falla inunder. Vi kan kort och gott kalla dessa tre fenomen för vårdens slasktrattar. Det är nämligen så här att alla som inte passar in någon annanstans, som har en känslig personlighet och på ett eller annat sätt uttrycker sig utanför den socialt accepterade normen, "måste" ju få en diagnos. Så enkelt och så illa är det i bland, trot eller ej.

Därmed inte sagt att alla de som får dessa diagnoser över tid kommer att uppfylla kriterierna. Gör de inte det är diagnosen fel. Intressant fråga blir ju då; Vad händer då? Kommer den psykiatriker eller psykolog som har satt fel diagnos att erkänna sitt misstag? Förmodligen inte. Det som händer då är ju bland annat det som hände Gustav B. Man medicinerar symtomen men letar inte rätt på orsaken till problematiken. En annan sak som ofta händer är att den feldiagnostiserade personen, som genom den psykiatriska diagnos har blivit stigmatiserad, blir sviken en gång till.

Idag har vi inom vården fått en större klyfta mellan psykiatri och primärvården medan symtomen och diagnoserna allt mera närmar sig varandra. Detta gör att allt flera faller mellan stolarna. Om vi istället för att se till en diagnoskod på ett papper för att kunna behandla enligt en mall skulle se till varje människas behov och rop på hjälp skulle vi ha mycket att vinna. För att kunna hjälpa en annan människa måste vi göra det som vi i samhället idag har så svårt för, lyssna på vad individen säger och vara prestigelösa. En stor filosof, Kierkegaard, sa en gång något vi alla borde ha i åtanke när vi ska hjälpa andra människor och som i samhällssystemet idag allt mera förbises.

Filosofen Sören Kierkegaard påpekade så klokt: "Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa."

För att vara tydlig vill jag säga att diagnoser som borderline, bipolär med flera självklart finns och i de fall dessa diagnoser är korrekt satta har vi faktiskt en hyfsat fungerande psykiatrivård. Det är när diagnoserna delas ut som "godis på lördagar" det blir så fel. För tillfället så har vi en psykiatriker på psykiatriska mottagningen i Strängnäs, som delar ut diagnosen bipolär till alla de som han inte får in i någon annan diagnoskod. De som olyckligtvis får diagnosen felaktigt kommer inte att kunna bli hjälpta av psykiatrins behandlingsmetoder. De är inte heller välkomna tillbaka till primärvården efter att de har fått en psykiatrisk diagnos. Och de är i många fall stigmatiserade och stämplade för livet. Detta för att en psykiatriker har hittat sin favoritdiagnos och för att samhället mer eller mindre kräver en diagnos för alla som är utanför normalspannet.

Kommer denna psykiatriker någon gång att ifrågasättas av sina kollegor? Kommer han någonsin att få stå till svars för allt det lidande han förorsakar? Svaret på den frågan är tyvärr nej. Psykiatrin fungerar som de flesta organisationer och system gör; man skyddar varandra. Patienten, den hjälpbehövande, går aldrig först. Från gammalt av så tror man alltid på vad läkaren säger först och främst. Man borde föra statistik på vilka diagnoser de olika läkarna ger sina patienter. Om en diagnos ökar kraftigt i ett visst geografiskt område under en period borde systemet vara vaket. Detta gäller även när utskrivning av vissa mediciner ökar på en läkarstation. Det borde kollas upp. Att det finns ett samband mellan sådana här saker är jag övertygad om att det gör.

Psykiatri är det fortfarande tabubelagt att prata om, i alla fall de flesta psykiatriska sjukdomar. Man kan berätta om på facebook och annat om att någon i familjen har fått cancer eller har brutit benet. Man skriver sällan något om psykiskt lidande. Tre av fyra personer kommer under sin livstid att komma i kontakt med psykiatrin i någon form. Risken att du drabbas av depression eller annan psykisk ohälsa är alltså större än att du kommer att bryta ett ben. Gipset går runt bland vänner för att få en signatur. Den psykiska hälsan pratar vi inte så ofta om.