Nike Markelius berättar väldig öppet och utlämnade om sitt möte med arbetsförmedlingen i DN-artikeln "Tonen i brevet är hotfull. Nu är jag kallad". Hon har nog satt ord på mycket av den frustration och förtvivlan många i hennes situation känner. Så tänkte jag när jag läste hennes text. En som inte blev lika imponerad är den kända debattören och författaren Fredrik Segerfeldt. Han skriver på sin blogg:
"Det är ingen som tvingar Markelius att gå till någon myndighet. Ingen har satt en pistol mot hennes tinning och släpat henne dit. Vill hon slippa det hon kallar förnedringen är det bara att stanna hemma.
Och vill hon leva på sin konst får hon göra något tillräckligt många vill betala tillräckligt mycket för att se eller höra. Annars är det bara att klippa sig och ställa sig på 7-11."
Ann Heberlein har en mer sympatisk och humanistisk tolkning eller uppfattning av Markelius textrader. Man kan också kalla det en mer nyanserad syn. Heberlein skriver: "Nike Markelius har det mina närstående inte har: Hon har ilskan. Hon har orden. Hon har det där som man brukar kalla kulturellt kapital, och hon har också, mitt i sitt elände, en stark och obändig tro på sitt eget värde och sin egen förmåga. Ytterst få människor som hamnar i en ond cirkel av sjukskrivning, a-kassa, coacher och kurser lyckas behålla den där känslan. Känslan av att vara en människa. Att ha ett värde. Integritet och autonomi. Markelius berättelse bekräftar det jag anat när mina anhöriga befunnit sig i samma tröstlösa situation av 'åtgärder', 'kurser', 'utredningar', 'försäkringsläkare', 'handläggare'. Systemet bygger på en vidrig och föraktfull människosyn. Systemet maler ner individen, klär av henne naken, låter henne schavottera och fyllas med skam."
Det kanske är det som provocerar? Det att Markelius har språket, att hon kan sätta ord på det hon upplever och det hon ser. Överheten eller vad man skall kalla de vill nog helst att hon skall vara tyst. Eller vad tror ni?
En annan röst, Kristian Lundberg, menar att Markelius gör sig själv till ett offer samt att hon genom sin subjektiva berättelse skymmer det system hon vill beskriva. Jag håller inte med om det. Markelius kritik av hjälpsystemet som inte fungerar är nödvändig. Hennes personliga upplevelse av systemet gör dessutom berättelsen mer trovärdig. Lundberg har skrivit en tänkvärd text. Läs den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
När Nike Markelius artikel först publicerades i DN kommenterade jag så här på en Facebook-väns sida:
"Det skulle vara intressant att höra, Cecilia exakt vad det är i Nike Markelius artikel som gör den läs- och tänkvärd?
Mig inger den starka obehagskänslor, och det är inte inför hennes starkt tendensiösa beskrivning av arbetslöshetssituationen och det hon där drabbas av, utan av hennes attityd gentemot de människor vars uppgift ändå är att hjälpa henne till en försörjning. En försörjning hon uppenbarligen inte vill ha på något annat sätt än det hon är van vid och har haft privilegiet att ha länge (men som uppenbarligen inte varit bra för hennes hälsa).
Att hon inte ens tänker tanken att hennes situation och önskan om en bra framtid för sig själv och sina två barn inte är förmer utan densamma som för den friställda mekaniker eller kommunalarbetare som kanske satt bredvid henne under de av henne så häcklade seminarierna, som – och det är jag övertygad om – ändå hade till uppgift att just stimulera till aktivitet. DET gör mig obehaglig till mods."
Hej Mats.
Jag håller med dig i att hon kunde har behandlat handläggarna med respekt och inte varit så arrogant. Jag reagerade också negativt på många saker i hennes text, absolut. Men det hindrar mig inte från att se helheten i/av det hon beskriver.
Skicka en kommentar