Barnfattigdomen i Sverige provocerar

Efter "Uppdrag granskning" i går kväll, där barnfattigdomen diskuterades, har många så kallade förståsigpåare uttalat sig i ämnet. Det var ganska svårt att hitta några kloka i den kören. Men jag hittade ett par stycken. 

Johan Oljeqvist, vd på fryshuset, skriver i SvD: "Det spelar ingen roll om det är 240 000 barn, eller 10 000. Glöm siffrorna och inse det enda viktiga: att det finns barn i Sverige som växer upp utan att en enda vuxen har sett att de har levt i ett helvete. Att göra barnfattigdomsfrågan till en statistisk tävling i siffror som kan visas i evidens och dokumenterade undersökningar är att dölja sanningen. Sanningen att fattiga barn som inte blir sedda av oss vuxna blir morgondagens vilsna byten för samhällets destruktiva krafter; gäng, kriminalitet, självskadebeteende eller extremism. Låt oss inte åter blunda för sanningen bara för att den stör vår självbild. De fattiga och utsatta barnen har blivit fler de senaste 15 åren – oavsett vilken färg vår regering haft – de måste få synas."

Den tidigare vänsterradikale Janne Josefsson säger att han fortfarande står på de fattiga barnens sida, men att han är upprörd över de överdrivna kampanjerna organisationerna Rädda Barnen och Bris driver. Sen kan man alltid diskutera hur överdrivna de omdebatterade kampanjerna egentligen är? Och vad innehåller begreppet barnfattigdom? Bara för att Janne Josefsson inte hittade utsvultna barn utan kläder i Sverige betyder det ingalunda att barnfattigdom inte finns i vårt land.

Tove Lifvendahl är skeptisk till begreppet barnfattigdom. Samtidigt skriver hon: "Ekonomisk fattigdom går förvisso inte sällan hand i hand med social, men fokuseringen på det förra riskerar skymma det viktigaste; barn behöver fungerande vuxna runt sig. Kanske är det dags att vi säger just det?" Hon har rätt i att barn behöver trygga och ansvarsfulla vuxna runt sig.

Ekonomisk fattigdom, eller låt oss använda begreppet låg socioekonomisk status, går inte sällan hand i hand med reproduktion av den socioekonomiska positionen. Med det menar jag att social status ofta ärvs. I stället för status är det kanske bättre att använda sig av det sociologiska begreppet Habitus? Det var den franska sociologen Pierre Bourdieu som gjorde sig känd för sina teorier om kulturellt kapital. Man kan ha växt upp med finkultur och högt kulturellt kapital utan ekonomisk och/eller materiell rikedom. I ett kunskapssamhälle klarar man sig långt med kunskaper. Där har våra bibliotek samt skolor en viktig roll.

Det finns klasskillnader. Det finns klassklyftor. Det finns barnfattigdom i Sverige. Folkpartisten Fatima skriver på sin blogg: "Det kan inte kännas bra att kallas fattig, när man har 12 000 kronor netto efter hyra+el. Det är inte ok. Den kvinnan och hennes familj har alla möjligheter till ett rikt liv och till bättre ekonomi. Låt oss inte klappa henne på huvudet och definiera henne och hennes barn som 'de'. De fattiga." Hon har helt rätt i det. Det hjälper ingen fattig att människor som har INTE är fattiga klagar över att de inte klarar spara ihop till semesterresor.