"Kvinnans villkorliga frigivning"

Alex Voronov skriver bra om jämställdhet i dagens tidning i artikeln "Eva Moberg leder rätt". Tusen tack för boktipset Voronov, jag hoppas de har boken på biblioteket i Strängnäs. Voronov citerar ur Mobergs bok: "Moderskärleken är historiens mest exploaterade känsla, inte endast i de enskilda fallen utan också i det stora sociala perspektivet. Att hävda kvinnans rätt som individ i förhållande till barnets rätt, är detsamma som att bli ansedd asocial, onaturlig, okvinnlig, omänsklig, rabiat m.m." Han frågar sedan om vi känner igen detta? Ja, alla vakna och medvetna personer känner igen detta, hoppas jag.

Voronov påpekar: "Barnets bästa är universalargument från dem som inte ser familjepolitiken som ett område där jämställdhetspolitik ska bedrivas. Kvinnans intresse som samhällsmedborgare får maka på sig. Diverse filosofier om lång amning används för att rättfärdiga den ojämställda fördelningen av ledighet när barnen är små. Minns de kraftiga reaktionerna på Lars Ohlys uttalande om bröstpump i valrörelsen 2010." Ohlys bröstpump blev en snackis och Ohly själv insåg snabbt att det var ett dumt uttalande. Lars Ohly sa till DN: "När det blir så mycket fokus på det tar det lite fokus från den diskussion som jag vill föra, nämligen att papporna ska vara hemma mer och att det är bra inte bara för jämställdheten utan också för papporna själva." Han ville väl, men det blev fel. Hans syfte var gott och det var faktiskt lättare att skratta åt Ohlys klumpiga sätt att framföra detta på än de kraftiga reaktionerna hans uttalande väckte.

Det är både lustigt och roligt att jag måste gå till en av Sveriges mest konservativa tidningar, nämligen borgerliga SvD, för att hitta journalistkårens mest aktiva jämställdhetsivrare. Man kan alltid lita på Anna Laestadius Larsson, hon är medveten, vaken och klok. Hon skriver: "Erfarenhet har visat att det finns ett effektivt sätt att öka kvinnors representation i näringslivets topp och det stavas kvotering. Det är anledningen till att EU-kommissionären Viviane Reding vill införa en kvoteringslag för att få in fler kvinnor i de europeiska bolagens styrelser. Att Sveriges regering med hjälp av självaste jämställdhetsministern har lämnat in en skriftlig protest mot lagen borde fått folk att rasa. Varför är det så tyst?" Ja det kan man verkligen undra. Samtidigt så är jag inte förvånad. När jag flyttade till Sverige från Norge 1993 blev jag snabbt medveten om hur omedvetna många svenskar är när det gäller maktstrukturer; både könsstrukturerna och klasstrukturerna. Men, det är klart, står man mallig och slår sig på bröstet och redan har utropat sig själv som segrare i allt mellan himmel och jord så blir det inte mycket gjort. 

I Sverige har vi en jämställdhetsminister, Folkpartisten Nyamko Sabuni, som inte vill vara jämställdhetsförbättrare. Sen har vi en näringsminister, Centerpartisten Annie Lööf, som tror att om hon bara ryter till mot börsbolagen så skärper de sig. Hon tror att männen slutar med sin gubbkvotering om hon höjer sin röst pyttelitet. Man vet ju inte om man skall skratta eller gråta. Jag har varit med i politiken så länge så jag har sett många kvinnor av det här slaget; kvinnor som tror att deras enda sätt att komma upp och fram är att förneka maktstrukturerna. Om de inte bryr sig särskilt mycket om att det finns ett gubbvälde i bolagsstyrelser och i andra maktforum så kommer de att lyckats lättare och bättre på sin egen väg till makten. Om de blundar tillräckligt länge kommer de själva att vinna på det. Dags att byta batterier i genuslampan kanske? Om de har någon vill säga. De måste veta att män väljer andra män. Det vet vi alla. Att det i bland slinker in någon kvinna i någon bolagsstyrelse är nog mest en slump.

Nyamko Sabuni säger till DN: "Kvotering är borta med den här regeringen, men fortsätter näringslivet att vara lomhört kan den väckas till liv av andra." Man kan ju spekulera i vem som är mest lomhörd? Jag tycker det är sorgligt att en borgerlig regering har valt flera ministrar som uppenbarligen inte tar jämställdhetsfrågan på allvar. Nu kan socialisterna fortsätta hävda att det är de som äger jämställdhetskampen, att det är deras förtjänst att Sverige trots allt är ett av världens mest jämställda länder, fast det inte är sant. Det är sorgligt!