Kulturchefen på DN Björn Wiman skriver: "Förra helgen utsattes den judiska församlingen i Malmö för ett
sprängattentat. I ett extrainsatt samtal i DN:s monter under Bokmässan
reflekterade författaren Niklas Orrenius över den mediala tystnaden
kring dådet och över vår ovilja att erkänna den svenska
”köksbordsantisemitismen” – som bland annat tog sig uttryck i attacken
mot judiska barn i skånska Höllviken häromåret, som också det i stort
sett passerade obemärkt under både de traditionella och de sociala
mediernas radar. Attentat mot judar... Sanktionerad diskrimering av romer... Det kan
vara värt att försöka hålla det i huvudet samtidigt som debatten om
Stina Wirséns Lilla Hjärtat och Tintin med oförminskad styrka rullar in
på sin femte vecka. Kanske hade också den våldsamma och handgripliga
rasismen förtjänat att ventileras med samma energi som mer symboliskt
tacksamma figurer i serietidningar och barnfilmer." Kloka ord från Björn Wiman, jag hoppas han inte talar för döva öron.
Leif Zern skriver i DN: "Mitt hebreiska namn var Leib-ben-Simon och det dröjde till långt in i
vuxen ålder innan det gick upp för mig att Leif bara var en liten
bokstav från Leib. Alla barn till våra släktingar och judiska vänner
hade förnamn som inte passade till deras efternamn. Pojkarna hette
Göran, Hans, Lennart, Bertil, Lasse och Karl-Otto i stället för
Benjamin, Moshe, Joel, Aron, Isidor och Salomon. Flickorna hette inte
Miriam, Lea, Rachel, Ester eller Hanna utan Anna-Greta, Kristina,
Barbro, Siv och Lillemor. Jag fick heta Leif i stället för Leib, som farfar hette, och
förvandlades i samma ögonblick till en annan. Med ett 'f' i stället för
ett 'b' föddes jag in i det svenska samhället."
Jag har precis läst Göran Rosenbergs bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". En mycket gripande bok som handlar om hans pappas resa från koncentrationslägret Auschwitz till Sverige och hans kamp för att överleva som överlevande. Göran Rosenbergs judiska föräldrar ville inte lämna något åt slumpen. Ingenting skulle få komma mellan deras barn och den plats de nu befann sig på. Rosenberg beskriver det så här: "Barnet ska göra Platsen till sin så att en ny värld ska bli möjlig för dem."
Citat från boken: "Barnets namn har de på inrådan av nya vänner säkrat. Det nya språkets vanligaste pojknamn. Namnet är viktigt, har vännerna sagt. Ett främmande namn sticker ut och blir en belastning. Det tänkta namnet Gershon, efter Barnets farfar, slås därmed ut av Göran, som är ett namn som gjort för att skilja främlingar från infödingar." Både Leif Zern och Göran Rosenberg nämner det här med namnval som en viktig detalj för att passa in i det blonda ingenjörsriket Sverige. Deras föräldrar ville skydda de så gott de kunde mot den ingrodda antisemitismen som fanns och finns i Sverige. En antisemitism som alltid har funnits där och som ingen någonsin på riktigt har gjort upp med.
Socialdemokraten Krister Kronlid skriver på newsmill: "Jag har hört partikamrater leendes uttala att 'om 50 år finns
inte Israel längre'. Jag har hört partikamrater uttala att Israel är en
olaglig statsbildning och bör upphöra. Jag har hört partikamrater säga
att de vill kasta judarna i havet. Jag har hört partikamrater avkräva
svenska judar offentligt avståndstagande för den israeliska militärens
agerande på Västbanken, etcetera... Så jo, vi har ett problem och det kommer inte att försvinna för att vi förnekar eller blundar, tvärtom."
måndag 8 oktober 2012
Antisemitismen i Sverige
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det som känns viktigt för mig utifrån humanistiska värderingar är att inte skilja på folk och folk eller religion och religion.
Judar har utsatts för fördomar och direkt våld, liksom muslimer.
Liksom f ö alla människor som med våra blå ögon ser ut som "svartskallar", vare sig de är semiter av något slag eller somalier eller afghaner eller perser osv.
Vi bär på massor av fördomar och vi har starka behov att placera in människor i fack, helst med tydliga skyltar; onda eller goda.
Men har man humanistiska värderingar måste man brottas med sig själv för att inte hamna fel.
Vi måste konsekvent stå upp för alla människor som har det svårt eller utsätts för kränkningar!
Skicka en kommentar