Antisemitismen i Sverige

Kulturchefen på DN Björn Wiman skriver: "Förra helgen utsattes den judiska församlingen i Malmö för ett sprängattentat. I ett extrainsatt samtal i DN:s monter under Bokmässan reflekterade författaren Niklas Orrenius över den mediala tystnaden kring dådet och över vår ovilja att erkänna den svenska ”köksbordsantisemitismen” – som bland annat tog sig uttryck i attacken mot judiska barn i skånska Höllviken häromåret, som också det i stort sett passerade obemärkt under både de traditionella och de sociala mediernas radar. Attentat mot judar... Sanktionerad diskrimering av romer... Det kan vara värt att försöka hålla det i huvudet samtidigt som debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat och Tintin med oförminskad styrka rullar in på sin femte vecka. Kanske hade också den våldsamma och handgripliga rasismen förtjänat att ventileras med samma energi som mer symboliskt tacksamma figurer i serietidningar och barnfilmer." Kloka ord från Björn Wiman, jag hoppas han inte talar för döva öron.

Leif Zern skriver i DN: "Mitt hebreiska namn var Leib-ben-Simon och det dröjde till långt in i vuxen ålder innan det gick upp för mig att Leif bara var en liten bokstav från Leib. Alla barn till våra släktingar och judiska vänner hade förnamn som inte passade till deras efternamn. Pojkarna hette Göran, Hans, Lennart, Bertil, Lasse och Karl-Otto i stället för Benjamin, Moshe, Joel, Aron, Isidor och Salomon. Flickorna hette inte Miriam, Lea, Rachel, Ester eller Hanna utan Anna-Greta, Kristina, Barbro, Siv och Lillemor. Jag fick heta Leif i stället för Leib, som farfar hette, och förvandlades i samma ögonblick till en annan. Med ett 'f' i stället för ett 'b' föddes jag in i det svenska samhället."

Jag har precis läst Göran Rosenbergs bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". En mycket gripande bok som handlar om hans pappas resa från koncentrationslägret Auschwitz till Sverige och hans kamp för att överleva som överlevande. Göran Rosenbergs judiska föräldrar ville inte lämna något åt slumpen. Ingenting skulle få komma mellan deras barn och den plats de nu befann sig på. Rosenberg beskriver det så här: "Barnet ska göra Platsen till sin så att en ny värld ska bli möjlig för dem."

Citat från boken: "Barnets namn har de på inrådan av nya vänner säkrat. Det nya språkets vanligaste pojknamn. Namnet är viktigt, har vännerna sagt. Ett främmande namn sticker ut och blir en belastning. Det tänkta namnet Gershon, efter Barnets farfar, slås därmed ut av Göran, som är ett namn som gjort för att skilja främlingar från infödingar." Både Leif Zern och Göran Rosenberg nämner det här med namnval som en viktig detalj för att passa in i det blonda ingenjörsriket Sverige. Deras föräldrar ville skydda de så gott de kunde mot den ingrodda antisemitismen som fanns och finns i Sverige. En antisemitism som alltid har funnits där och som ingen någonsin på riktigt har gjort upp med.

Socialdemokraten Krister Kronlid skriver på newsmill: "Jag har hört partikamrater leendes uttala att 'om 50 år finns inte Israel längre'. Jag har hört partikamrater uttala att Israel är en olaglig statsbildning och bör upphöra. Jag har hört partikamrater säga att de vill kasta judarna i havet. Jag har hört partikamrater avkräva svenska judar offentligt avståndstagande för den israeliska militärens agerande på Västbanken, etcetera... Så jo, vi har ett problem och det kommer inte att försvinna för att vi förnekar eller blundar, tvärtom."