Ingen människa är en ö

Jag läser Hanne Kjöllers tänkvärda artikel i DN "Ingen människa är en ö" och tänker att hon har så rätt. Hon skriver: "För ungefär en miljard år sedan, när jag praktiserade på en vårdcentral, ringde en medelålders kvinna. Hon berättade att hon tänkt ta med sin mamma på teatern och att en bekant upplyst henne om något som hette ledsagare. Nu undrade kvinnan om hon kunde få betalt för att gå på det planerade teaterbesöket med sin friska, men något ålderstigna, mor. Det kunde hon inte. Men frågan säger ändå något om välfärdsspiralen. Och om hur det varma samhälle som vänstern brukar göra synonymt med en stor offentlig sektor i stället riskerar att bli isande kallt. Ett Sverige där ingen ber om hjälp och där heller ingen sträcker ut en hjälpande hand – såvida de inte får betalt."

Att få vara en god medmänniska är en gåva. Att få göra någon annan glad är den största gåvan och glädjen vi kan få. Att få känna sig behövd är den starkaste bekräftelse du kan få som människa.

Min goda väninna Marie-Louise Forslund Mustaniemi skriver så här på sin blogg: "Samhället är fullt av vardagshjältar. De som vårdar sina anhöriga hemma istället för att anlita det offentliga, alla de som tar hand om sina barnbarn när det kör ihop sig med jobb och dagis. Alla idrottsledare som i ur och skur ställer upp för våra telningar, ja listan kan göras hur lång som helst. Ska det offentliga ta ansvar för allt detta?" Bra fråga. Nej, det offentliga förmår inte att hjälpa alla och det är inte meningen att så skall ske heller. Ingen människa är en ö, alla är vi beroende av varandra.

Vem vill du gråta hos när du har det ont? I armarna på en god vän? Eller hos någon professionell landstingsanställd som får bra betalt för att lyssna på dig? Själv har jag gråtit så mycket på vårdcentralen här i Strängnäs hos både psykologer och terapeuter att jag kanske inte borde ställa frågan. Men, jo, jag gör det i alla fall, jag vågar göra det. För utan min familj och mina goda vänner så skulle inte alla de samtal jag har haft hos olika experter spelat någon roll alls. Det är utanför vårdcentralen jag lever mitt liv. Det är utanför den offentliga omsorgen vardagen finns. Det är här "ute" vi finns för varandra. Våga fråga om hjälp. Våga ta emot hjälpen. Och framförallt våga vara en medmänniska! Det tänker i alla fall jag fortsätta att vara.

Marie Fredriksson Anthony, (1986) har skrivit den här dikten:

Att vara stark

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast 

Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit