Några ord om mobbning

Jag var och åt lunch på stan tillsammans med en god väninna i dag. Hon berättade för mig att det var först när hon var ca 25 år gammal hon insåg att folk runt henne faktiskt hade åsikter om henne. Hela eftermiddagen har jag funderat över detta. Hur lyckades hennes omgivning skydda henne så bra? Hon har ju gått i skolan som alla oss andra. Just det var en annan kompis kommentar när jag berättade detta: "Har hon inte gått i skolan?" Min väninna, låt mig kalla henne Olga, har växt upp i ett mycket litet samhälle, precis som jag. Fast hon växte upp i Sverige och jag i Norge. Hennes berättelse fascinerar mig. Man skulle kunna tro att hon har växt upp i en kokong. Hennes berättelse är och blir en solskenshistoria. Tänk om alla barn som växer upp kunde få leva så skyddat/skyddade. 

Vilken enorm trygghet detta måste ha gett Olga. Att kunna växa och blomma fritt tills hon blev 25 år innan hon upptäckte att människor kanske hade synpunkter på henne. Jag skulle önska att jag hade lyckats skydda mina egna barn på det sättet. Det har jag förmodligen inte lyckats med. Mina barn har ju växt upp med en politikermamma och det innebär att de både har läst och hört vad folk tycker om mig. Något som självklart har gjort de medvetna om att människor har uppfattningar om andra personer och då även de.

Apropå skolan så utsetts många barn för mobbning under sin skoltid. Mina första 6 år i skolan var en fruktansvärd mardröm, en mardröm jag aldrig pratade om. Jag var det tysta barnet som aldrig sade ett enda ord till någon om hur jag hade det. Jag ville inte belasta min pappa med sådant. Det är tyvärr inte ovanligt att barn låter bli att berätta att de blir utsatta för mobbning. Jag blev föräldralös som 12-åring och då flyttades jag till en annan kommun och i högstadiet, som jag då började i, blev jag inte utsatt för mobbning. Men, min självkänsla var för alltid skadad. Det har alltid funnits mobboffer och mobbare i skolan. Hittade en artikel i DN från juni 2010 där statsministern Fredrik Reinfeldt (M) säger att han oroar sig för den ökade mobbningen i skolan. Det glädjer mig att Sverige har en statsminister som tar detta stora problem på allvar. Han säger: "I många processer tar kommuner, som är skolornas huvudmän, ställning mot mobbningsoffer." Det är ju absurd. Det är upprörande!

Peter U Larsson frågar i en bloggartikel "Vad kan vi göra för att stoppa mobbningen i skolorna?" Han skriver: "Mobbning och diskriminering i skolorna är frågor som inte bara handlar om barnen. Det handlar om hela samhällets inställning till och hantering av dessa mänskliga rättigheter. Barnen följer i de vuxnas spår och gör som de gör. Därför är det ett stort ansvar för vuxna människor att föregå med gott exempel." Om de barnen som mobbar andra barn i skolan inte får lära sig att det de gör är fel är risken stor för att de tar med sig det beteendet vidare i livet. Moderaten Kaveh Moazzez säger till SvD rörande den omtalade twitterkonversationen: "I stundens hetta visar man prov på otroligt dåligt omdöme. Det är fruktansvärt illa att inte kunna skilja på sociala medier och privata samtal mellan kompisar, om det skulle föreställa något sådant.I hans ögon är det fråga om regelrätt mobbning. Något som inte borde förekomma bland vuxna människor som ska föregå med gott exempel för de yngre."

Artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:"Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap."