”Håll Sverige fritt från moraliserande förbud”

Läser med stort intresse Maria Abrahamssons och Mattias Svenssons artikel ”Håll Sverige fritt från moraliserande förbud”. Abrahamsson är riksdagsledamot för Moderaterna och Svensson är redaktör på magasinet Neo och författare till boken ”Glädjedödarna – en bok om förmynderi”.

Jag håller med debattörerna i mycket de skriver t.ex. detta: "Den i sommar tre år gamla lagen om 0,2-promillegräns till sjöss är ett annat exempel på hur en liten men röststark opinion fick Sveriges riksdag att vika ner sig. All erfarenhet visar att en så låg alkoholhalt inte har någon negativ inverkan på sjösäkerheten, ändå trumfades förbudslagen igenom. Lagstiftarnas motivering var att det finns anledning att se lika strängt på en måttlig alkoholpåverkan till sjöss som när det gäller vägtrafik på land. Den verklighetsfrämmande jämförelsen underkändes i juni av Högsta domstolen, som nyktert konstaterade att riskerna från trafiksäkerhetssynpunkt är lägre vid promillekörning till sjöss än i vägtrafik."

De skriver vidare: "Lagstiftarna bör avhålla sig från att stifta lagar baserade på moraliserande föreställningar om hur medborgarna från tid till annan bör äta, dricka, motionera eller vad det nu kan handla om. I linje med det bör statens ansvar för den enskildes handlingar inte sträcka sig hur långt som helst." Det var de här två meningarna som jag reagerade på eller fick mig att fundera. Jag har sedan länge placerat Svensson i facket drogliberal, kommer inte exakt ihåg när eller varför, antagligen något jag har läst i en artikel. Abrahamsson har jag däremot alltid uppfattat som typisk Blåmoderat i allt vad gäller de som använder sig av droger; lås in de och släng nyckeln ungefär. Jag mailade till både Maria Abrahamsson och Mattias Svensson för att få veta hur de ställer sig till droger. Abrahamsson svarade aldrig. Det gjorde Svensson. Det hedrar honom. Jag tycker det är viktigt att både politiker och opinionsbildare svarar på frågor från allmänheten.

Om vi återgår till meningen: "I linje med det bör statens ansvar för den enskildes handlingar inte sträcka sig hur långt som helst", så undrar jag vad de egentligen menar? Vill de t.ex. att vi skall sluta använda LVM (lagen om vård av missbrukare) när människor far illa vid missbruk? Eller vill de på något annat sätt sätta någon gräns för när vi skall hjälpa människor? När är folk bortom all hjälp? Skribenterna nämner själva som ett skräckexempel detta: "Socialminister Göran Hägglund har lyft fram Storbritanniens idéer som en folkhälsopolitisk förebild, ett land där sjukvården allt oftare säger nej till den som inte lägger om mat- och rökvanor." Om statens ansvar skall ta slut vid någon punkt, så är det ju inte omöjligt att beslutet om detta influeras av Storbritanniens idéer? Vill vi det?