Jag läser med stort intresse artikeln i tidningen Dagen om Munkhagskyrkan i Mariefred. Kyrkan var nästintill tom på 90-talet, de flesta bänkarna i kyrkan gapade tomma, men nu har kyrkan lockat till sig en större mängd besökare igen. Själv har jag börjat gå till Gudstjänsten i domkyrkan i Strängnäs varje söndag tillsammans med min ena son. Där kan man verkligen tala om tomma kyrkbänkar! Inte sällan är det bara runt tjugo personer som kommer till Gudstjänst i vår enormt stora domkyrka.
Det är i stor grad samma personer som kommer varje gång och min son och jag känner oss verkligen uttittade. Jag känner liksom frågan (i ryggen): "Vad gör ni här?" Alla kanske inte tänker så, jag hoppas verkligen inte det. Något hjärtligt välkomnande har vi i alla fall inte fått. Under 12 Gudstjänster så är det ingen som har bemödat sig med att säga "välkommen till oss". Diakonissan Margareta Pihlgren, som jag känner sedan många år tillbaka, har visat sin uppskattning och även hennes underbara man som är kyrkvärd, i rättvisans namn vill jag säga det.
Jag har diskuterat frågan med biskopen Hans-Erik Nordin. Jag har sagt till honom att han har ett stort och viktigt arbete framför sig med att fylla kyrkan igen. Jag tror inte att han välkomnade mina synpunkter och önskemål särskilt väl eller mycket, fast jag hoppas självklart att han bryr sig, även om det var lilla jag som tog upp frågan. Det var nämligen så här att biskopen under kulturdagen 2012 berättade att man nu inte längre behövde missionera så mycket i Afrika. Församlingarna i Afrika har blommat under flera decennier nu och de slutar inte växa, de växer som svampar ur jorden. Jag tog upp den tråden med honom efter hans intressanta föreläsning. Jag framförde att församlingarna i Afrika nog är lite mer välkomnande, glada, hurtiga och roliga än vad den svenska kyrkan är i dag. Han höll med om det.
För mig handlar kristendom bland annat om medmänsklighet; den barmhärtiga samariten är en favorit. Mina bästa minnen från min barndom, förutom julafton och Norges nationaldagsfirande på 17 maj, är söndagsskolan som jag gick till varje söndag. Min barnatro har jag alltid haft förmånen att lyckas behålla. Bibeln är den bästa bok jag vet att läsa i och i söndagsskolan förklarade man bibelns texter på ett enkelt och lättuppfattat sätt.
Jag har precis läst boken "Kan man vara kristen" skriven av C S Lewis (1898-1963), kan varmt rekommendera den. Det var en kund i bokhandeln som gjorde mig uppmärksam på boken och jag är mycket tacksam för det. I världens mest sekulariserade land så är det i bland tufft att vara kristen. Många vill nog gärna tro på Gud, men intellektet är i vägen, eller hur man skall säga. Ateisterna i det här landet får mycket plats i TV-sofforna, är i alla fall min uppfattning. Det är självklart rätt att även de skall få framföra sina åsikter. Men, när vi drunknar i fördömanden av tro då har det gått för långt, det är också min uppfattning.
När kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth skriver på face-book att hon tycker att barnen borde få ha sin skolavslutning i kyrkan som är tradition, men samtidigt tydligt understryker att hon absolut inte själv är kristen/troende, så funderar jag verkligen över varför hon är tvungen att deklarera just det? Är hon rädd för att Christer Sturmark skall kräva hennes avgång om hon skulle säga något annat? Nu provocerar jag, men jag tycker att det är märkligt att hon behövde säga något om vad hon tror på eller inte tror på i den diskussionen. I USA är det helt naturligt att politiker säger "God Bless America". Vad är det för fel på God bless Sweden?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Wikipedia:"Hedning är i urkyrkan och bibliskt språkbruk en beteckning på en person som inte är jude. Därav kommer ett uttryck som hednakristen på den som är kristen utan att vara jude. Ordet har övertagits av kristendomen och därmed betecknat sådana som inte bekänner sig till den kristna tron."
vänner har rekommenderad pingstkyrkan i Strängnäs, det skall visst vara både trevligt och roligt där. Men, jag är protestant och jag vill gå till det man (tidigare i alla fall) kallade statskyrkan. Då får jag stå ut med de högkyrkliga, jag får stå ut med blickarna och vet ni vad, det gör inget i slutändan. De får gärna döma mig, men jag vet att ingen människa har rätt att döma någon. Kristna har alltid blivit hatade.
Det var en fin och välförtjänt artikel om Munkhagskyrkan. Efter alla våra år i Mariefred, känner jag ju väl till den men har under senare tid fått anledning till tätare kontakter. Dels genom att vi haft tre barnbarn som deltagit i deras barnkörer (och som deltagit med varsin tegelsten i nybygget), en verksamhet som kyrkan nu av obegripliga skäl inte upprätthåller. Det må vara att det saknas eldsjälar, men om man ska försöka bygga en ny kader av potentiella vuxenmedlemmar, måste man ju börja med barnen och därför tycker jag det är synd att man inte med näbbar och klor kämpar för att den verksamhet som hade så goda förutsättningar att fostra vidare in i kyrkan, ska kunna upprätthållas.
För mig, som mer och mer åter låtit intellektet stå i vägen för min barnatro och som mer och mer förtvivlar över den svenska kyrkans byråkratisering och fjärmande från sin uppgift som missionär, är numer intresset att engagera mig igen i kyrkan, dessvärre lågt. Dessutom har jag ännu inte riktigt begripit vad Munkhagskyrkan är för en fisk? Babtister? Missionsförbundare? Pingstvänner?
Hej Mats.
Jag vet inte vad Munkhagskyrkan har för inriktning, men det är en frikyrka.
Jag träffade en präst i dag, som jag inte känner, men som arbetar som präst i domkyrkan. Hon sa att hon kände igen mig från kyrkan. Ja svarade att det nog inte var så svårt att känna igen mig med tanke på att jag är en av de yngsta som går i kyrkan varje söndag och är nästan ensam om att inte vara grå och/eller vithårig. Hon frågade mig om jag hade några förslag på hur de kan få flera besökare till kyrkan. Jag har länge funderat på vad ni kan göra, svarade jag. Men, har inte kommit fram till någon lösning. Det finns ju flera saker de kan göra, så klart. Lite mer glädje, frimodighet och gästvänlighet var mitt förslag. Det var i alla fall kul att prästen frågade. Det är ju ett bra tecken att det finns präster som har noterat att de har ett sjunkande antal besökare och måste tänka ut hur det skall kunna bli annorlunda.
Jag tror att det stora felet ligger redan i rekryteringen till olika prästtjänster.
Min salig kusin, som var filosofie och teologie (på Luther) doktor och som grundade en egen kyrklig evangelisk-luthersk församling i Stockholm, och såg till att Europadomstolen tillät elever att delta i annan religionsundervisning än skolans) och jag, hade under lång tid en djuplodande korrespondens kring betydelsen av karisma. Han var själv en humoristisk och djupt mänsklig person, men som präst – i mina ögon – inte särskilt "intagande". Han hävdade Ordets makt och att bäraren av Ordet var oväsentlig. Han hävdade det med en mängd bibelcitat och annat kunnande. Att Jesus uppenbarade sig i enklast tänkbara omständigheter, aldrig hävdade sig själv, var ödmjuk etc.
Jag menade att just därför måste han ju ha haft en stark karisma om han lyckades nå andra människor trots denna enkla och anspråkslösa framtoning. Det var troligen inte alls vad han sade utan hur han sade det som gjorde att människor lyssnade.
På samma sätt är det ju med dagens mässande och innantilläsande kyrkoadministrativa tjänstemän. De kan ju oftast inte ens förestava trosbekännelsen utan att ha ett papper att snegla på!
Jag skrev en gång en debattartikel i Strengnäs Tidning som fick rubriken "Måste Du vara ett sån't beläte, Jonas". Detta efter att ha upplevt vår dåvarande biskop Jonas, sida vid sida under en gudstjänst i Härads kyrka, med en av den koptiska kyrkans patriarker.
Jag skrev om skillnaden mellan Jonas "kalla organisatoriska ögon" och jämförde med patriarkens livfulla och glada direktkontakt med sina åhörare. En kommunikation som baserade sig på ögonkontakt, intresse för åhörarna och inre kunskap om det han berättade utan en papperslapp i sikte – och som uppenbarligen kom från hjärtat. Han hade en naturlig och oerhört vinnande karisma.
Jag ställde frågan vad som sker med en person som vår biskop som jag ju visste är en mänsklig, varm och humoristisk människa när han t.ex. berättade saker i församlingshemmet vid kaffet efteråt, när han ikläder sig sin "ämbetsskrud" i Sverige. Vad är det hos vår kyrka som så ofta tar död på just glädjen!
På 1800-talet drabbades vår svenska kyrka av en puristisk strömning. Kyrkorna "yttre prakt" skalades av. Svart blev en dominerande färg och SYND blev något påtagligt och dagligt.
Mycket av detta sitter kvar "i väggarna". Vi tystnar automatiskt när vi går igenom kyrkportarna och känner tyngden av våra – och alla andras – synder på våra axlar.
För många år sedan nu var jag på ett katolskt bröllop i en landsortskyrka utanför Paris. Gästerna samlades under glatt samspråk i kyrkan. Man skrattade och återsåg gamla vänner. Prästen fanns naturligtvis med i mängden. Ända till han klappade i händerna och bad oss att sätta oss, varefter den vackra – och glädjefyllda – ceremonin tog sin början.
Detta är vad jag saknar i den svenska kyrkan: kyrkobyggnaden som den vardagliga samlingsplats som den nog är tänkt. Där såväl sorg som glädje ska finnas. Här finns numer mest sorg och depression.
Därför är möten med karismatiska präster och förkunnare, som jag också ofta beskrivit, så glädjande. Präster som förmår att ge sin andakt glädje och som förmår att överföra sitt budskap så att åhöraren tar det till sig. Dessa människor finns, men i alltför liten omfattning.
Och som sagt, det tror jag beror på hur präster till vår svenska kyrka rekryteras. Man ser mer till administrativa meriter än till förmåga att förkunna, att missionera.
För det är ju trots allt en av kyrkans viktigaste uppgifter: att marknadsföra en tro!
Skicka en kommentar