Klassresenären Margaret Thatcher

Jag glömmer det aldrig, jag hade precis flyttat hit till Sverige från Norge, året var 1993. Jag var bjuden till en tjejmiddag här i Strängnäs. Vi kom in på politik och jag berättade att en av mina politiska förebilder var Margaret Thatcher. Det skulle jag inte ha sagt. Jag var plötslig inte vatten värd. Thatcher var ännu mindre värd. Jag var en 26 år gammal samhällsengagerad trebarnsmamma, som älskade politiska diskussioner. En så här aggressiv reaktion hade jag aldrig tidigare mött på. Jag blev idiotförklarad för att jag beundrade Järnladyn.

Thatcher bildade regering den 4 maj 1979 med mandat att vända Storbritanniens ekonomiska nedgång. Hon är också den enda kvinnan som har varit premiärminister och ledare för ett stort politiskt parti i Storbritannien. Thatcher anses allmänt som en av de viktigaste brittiska politikerna under det senare 1900-talet. Hon har tenderat att väcka både starkt stöd och starkt motstånd. Det motståndet eller snarare hatet fick jag uppleva denna höstkväll i Strängnäs. Är man vänsterpolitiker i Sverige måste man uppenbarligen hata denna kvinna och är man högerpolitiker skall man se upp till henne.

Jag beundrade henne för att hon hade lyckats bli den första kvinnan i Europa som fick leda ett land; en nation. Jag ser också upp till Gro Harlem Brundtland, som blev Norges första kvinnliga statsminister redan 1981. Den ena kvinnan är högerpolitiker, den andra vänsterpolitiker. För mig spelar det ingen roll i det här fallet. De är fortfarande banbrytare. De är fortfarande två starka kvinnliga förebilder. Vilket vi inte har för många av.

Johan Norberg skriver i Expressen: "Thatcher var en främmande fågel även inom det konservativa partiet. Hon var inte bara kvinna, hon var dotter till en specerihandlare från Grantham. I stället för att skämmas över sin blygsamma bakgrund talade hon stolt om att den lärt henne värdet av hårt arbete och sparsamhet, vilket överklassmännen i partiet aldrig kunde förstå." Margaret Thatcher är det vi inom sociologin kallar för klassresenär. Genom utbildning, giftermål och sin politiska karriär gjorde hon ett kliv uppåt i samhällshierarkin. Det viktigaste är att hon visade att kvinnor kan nå toppen inom politiken; även i ett politiskt landskap som mest består av överklassherrar.

Birgitta Ohlsson (FP) hävdar i en debattartikel i Aftonbladet: "Oavsett om vi som feminister älskar eller hatar vad gruppen av 'järnladies' uträttat i politiken har vi dem att tacka för att de vidgat, utmanat och breddat bilden av kvinnor med makt. På samma sätt borde en och annan järnlady ha uppmärksammat de kvinnorättsaktivister som lade den feministiska grunden för dem själva genom rösträttskamp, kvinnors äganderätt och som stred för rätten till universitetsutbildning för kvinnor. Utan feminister inga järnladies!" Ja, vi har bland annat Järnladyn Thatcher att tacka för att hon gav oss hopp om att även kvinnor kan få makt; att även kvinnor kan få vara med och bestämma. Att kvinnor kan få leda ett land. Men att påstå att det är feminister som lade grunden för järnladies är väl att ta i? Margaret Thatcher fick i alla fall ingen hjälp av några kvinnosakskvinnor. Thatcher var pappas flicka, som gifte sig med rätt man, tog en lång utbildning, fick stöd av män med makt inom sitt parti, hade ett stort mod och ett jävlar anamma i sig. De faktorerna är viktigare än vilken kvinnorörelse som helst.

Cecilia Stegö Chilò skriver på face-book: "Nej hon odlade inte sin ställning bland feminister men hon inspirerade en ny liberalkonservativ generation av både män och kvinnor som i henne ser en kvinna som i akt och mening visade att kvinnor kan och som levde upp till sin egen devis: Det är vad du gör och inte vad du är som är viktigt. Med dagens politiker som mest verkar söka uppmärksamhet i tidningsspalterna borde hon hyllas även för detta. I ett tungrott maskineri fyllt av män med makt och prestige kom hon igenom och fick mycket gjort. Tyvärr i bjärt kontrast till många av dagens politiker.

Sverige är väl ett av de länder som har en av världens starkaste kvinnorörelse? Sverige är också det enda landet i norden som fortfarande inte har haft en kvinnlig statsminister. Om det säger Gudrun Schyman: "Vi får göra upp med den där myten om att vi är bäst. Det finns fortfarande ett starkt patriarkalt tänkande i partiledningarna." Så om vi slutar slå oss för bröstet och hävda att vi är bäst på jämställdhet, så kan vi börja arbeta för att så skall bli fallet på riktigt. De som redan har kommit över mållinjen vilar. De som inte har kommit lika långt borde öppna ögonen.