Norge har inte vacklat en sekund!

Det som hände i mitt fosterland Norge den 22 juli är så hemskt att det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva den bottenlösa sorgen många av oss nu känner. Jag har lyssnat på olika debattörer, politiker och journalister som har uttalat sig om den fruktansvärda tragedi, som drabbade mina landsmän denna sommardag i världens bästa land. I Norge har statsminister Jens Stoltenberg (AP) gjort ett fantastiskt bra arbete; han har talat klokt, sansat och kärleksfullt till det norske folket i stort sett varje dag, varje timme, sedan den 22 juli. Han är en trygg och klok ledare. Stoltenberg har inte försökt vinna några politiska poäng på det som hände. Han har i stället samlat nationen.

På svenska bloggar och på facebook har svansföringen bland vänsterfolk i bland varit läbbigt hög. De har nästintill gottat sig över att det den här gången handlade om en högerextrem terrorist och inte en vänsterextrem eller en islamistisk fundamentalist. Jag har inte förstått varför. Det enda rimliga svaret, jag har kommit fram till, är att de försöker få billiga politiska poäng på terrordådet i Norge. Jag tycker det är osmakligt. Jag har envist hävdat det förr och jag hävdar fortfarande att det finns ingen god eller dålig sida i politiken. Det finns bra idéer och bra folk på båda sidor av de politiska blocken; till och med i mitten. Fanatiker är fanatiker och de är lika farliga oavsett vilken politisk sida eller från/i vilket religiöst samfund de har fått sin näring ifrån. Deras gemensamma fiende och måltavla är vårt demokratiska samhälle. Det är det demokratiska samhälle vi tillsammans måste kämpa för och värna om.

Jag var på ljusmanifestationen, som arrangerades av SSU i Stockholm för att hedra offren efter terrorangreppet i Norge, förra fredagen. Tusentals människor samlades på Sergels torg denna soliga fredag. Folk viftade med flaggor och rosor. Många grät, jag grät och en svensk kvinna torkade mina tårar. Tidigare S-ledaren Ingvar Carlsson höll ett gripande tal. Detsamma gjorde Moderaternas Beatrice Ask. Jag är glad för att jag åkte dit.

Martin Ezpeleta skriver klokt i Aftonbladet: "Många krönikörer och debattörer har förundrats över det norska samhällets solidariska reaktion på massakern. Nästan förvånade. Men vad väntade de sig? Jag vill påstå att norrmännens är den naturliga reaktionen inför en sån här ofattbar tragedi. Tragedin försvagar inte demokratin och sammanhållningen. I ett första läge stärks den. Det stärker att se hur det sociala immunologiska försvaret rycker ut när samhällskroppen angrips. I gårdagens sommarprat hoppades och trodde vår EU-minister Birgitta Ohlsson att Norge snart skulle resa sig. Men ärligt, Norge har väl inte vacklat en sekund?"

Han har helt rätt. Norge har inte vacklat. Norge överlevde flera hundra år under danskt styre. De överlevde en ofrivillig union med Sverige under ca 100 år och fem års ockupation av tyskarna under andra världskriget. Norge kommer att hålla samman nu också, även fast de har blivit angripna av en norsk galning. Galningar finns överallt, i alla länder, i alla kulturer och i alla partier. Skillnaden mellan de nordiska länderna och många andra länder i världen är att dessa galningar tills nu inte har kommit in i de politiska styrande församlingarna. Om vi bortser från Vidkun Abraham Lauritz Jonssøn Quisling, som tog makten i Norge när tyskarna kom 1940. Norge kommer fortsätta vara ett av världens bästa länder att bo i. Det förändrades inte den 22 juli!