Homosocialiteten stänger ute invandrare från politiken

2001 startades Jenteklubben, en informell diskussionsklubb för kvinnor, i Strängnäs kommun. Det var Ingrid Fäldt (S) och jag som tog initiativet till den tvärpolitiska jenteklubben. Nätverket skulle fungera som ett bollplank och ett stöd för politiskt aktiva kvinnor i Strängnäspolitiken. På tidningens framsida stod det: "Rebelliska jäntor en ny kraft". Under flera år var jenteklubben aktiv och till valet 2002 hade vi en gemensam manifestation där vi uppmanade väljarna att kryssa en kvinna på valsedeln. Vi var överens om att det fanns en manlig maktstruktur i samhället och att det utgjorde ett problem. Det var vita män i femtioårsåldern som då dominerade i maktens korridorer. Särskilt Moderaterna och Folkpartiet hade mest män på maktpositionerna i kommunen då.

Jag deltog i min första valrörelse i Strängnäs 1994, fast då stod jag inte på någon valsedeln. Jag hade bara bott i Sverige ett år. På ett av de första politiska sammanträden jag var på poängterade en socialdemokrat att hans släkt minsann hade bott och verkat i kommunen sedan 1600-talet. Han tittade på mig och log. Jag förstod att han tyckte att jag var en utböling. Själv påstod jag att det borde vara en tillgång i politiken att jag var ung, invandrare, kvinna och dessutom hade bott i tre olika länder. Det tyckte däremot inte betongsossen.

Nu slår Carlos Rojas ett slag för att invandrare i större grad skall få komma in i maktens boningar. Han skriver i SvD: "Jag har stundtals kräkts på alla mötesordningar och beslutsvägar som ska vara demokratiska men bara gynnar de mest broilade, de mest svennifierade. Den demokratiska plattformen partier bygger på är den vi tyckte var bra när folkhemmet instiftades. Det är regler, tankar och förhållningssätt som gått i arv, som du lärt dig om du tillhör den politiska klassen eller föreningsklassen. Det gör få miljonprogramsbor, vi har inte hunnit ärva det där än. Så vi bara tycker, tänker och vill påverka. Och märker att det inte är det partierna är till för."

Socialdemokraternas Maryam Yazdanfar säger så här: "Att vi studsar mot partikulturen, eller knuffas ut, grundar sig i homosocialiteten. Vi gillar att umgås med människor som är likadana som oss själva. I Sverige finns en tydlig politisk adel. När vi utomstående kommer in i dessa sammanhang syns vi väldigt tydligt – något som väljarna vanligtvis uppskattar. I det ögonblicket blir vi ett hot mot gängse maktstrukturer." Homosocialiteten hon beskriver är densamma som länge stängde kvinnorna ute från politikens maktcentra. För att flera "grupper" skall få makt måste någon andra ge ifrån sig makt; släppa fram andra. Det finns nog många i makteliten som inte är bredda att göra det.

Moderaternas Hanif Bali uppskattade inte Carlos Rojas artikel. Bali skriver i SvD: "Sverige behöver fler med miljonprogramsbakgrund som bryter fördomar på de politiska arenorna. Inte som Carlos Rojas affärsidé, att förstärka dem. Att påstå att invandrare som kollektiv är av sådan annorlunda och sällsynt art att hela den politiska organisationsformen behöver vändas upp och ner, är uppåt väggarna." Min första tanke när jag läste detta var att nu kan "svennarna" luta sig tryggt tillbaka och behålla makten ett tag till. Det fick ju herrarna länge göra när kvinnor slogs mot varandra om det lilla utrymme männen gav till dem. Att det tog så lång tid för kvinnor att komma in i maktens boningar berodde mycket på att de inte hjälpte varandra när de väl kom in i politiken.

Hanif Bali har rätt när han skriver: "Det behövs fler med utländsk bakgrund i politiken. De politiska partierna måste överlag moderniseras och det är angeläget att hela Sverige finns representerat." Han har också rätt när han säger att invandrare inte är någon homogen grupp. Det har varit låg kvinnorepresentation i politiken. Nu är det invandrarna som ligger i bakvattnet. Hanif Bali och Carlos Rojas är i alla fall överens om detta faktum. De borde hitta varandra där i stället för att tjafsa om vem som har tolkningsföreträde på vilka orsaker som ligger bakom denna realitet.